callshappines.blogg.se

2016-08-30
15:24:15

Bågskytte, success and struggles

Det har varit mycket nu. Särskilt i söndags och igår. Det största som hände i söndags var ju bågskytten då som jag äntligen provat nu! Herregud vad kul det va! Blir nog en ny hobby för mig 😄 Har längtat så länge nu, och poff så kom dagen och snart ska jag dit igen. Blir 6 söndagar i rad som nybörjarkursen är. Jag trodde jag skulle vara jättetrög att lära mig men det gick faktiskt lättare än jag trodde, visserligen hände det ett fåtal gånger att jag missade tavlan och en gång trillade pilen ner på golvet till och med. Men jag könadrade mig inte äver att jag skulle vara dålig och så, som jag kanske skulle gjort för typ tre år sen. Allt sånt är så mycket lättare nu. Inte lätt, men lättare haha. Mycket tack vare Kiro, det låter långsökt men när jag har en hund har jag en vän som aldrig lämnar mig oavsett vad (förutom om han ser en människa han vill hälsa på eller en fågel) och bryr sig inte om mitt utseende osv. Därför är det lättare att tänka att jag inte bryr mig om vad andra tycker, eller vad jag tycker. Om jag känner mig helt lång och fet till exempel, då släpper jag det bara och fokuserar på vart jag ska gå eller göra. Jag älskar när det blir precis som jag tänkt mig. Det var många yngre barn på bågskytten= många föräldrar och syskon som satt bakom och kollade. Jag vågade knappt kolla bakåt där eller när jag skulle gå tillbaka bakom linjen när vi hämtat våra pilar igen. Men gjorde det ändå ett fåtal gånger för att möta rädslan. Men jag fokuserade på det jag skulle göra, hålla och spänna bågen korrekt och sikta. Tre pilar åt gången var det, och vi var två grupper som fick vänta på varandra. Alltså blev det ganska lite skjutid, men vi gjorde det flera gånger och det var så himla kul! Jag njöt verkligen av ögonblicket. Kände mig nästan som Katniss Everdeen när jag siktade och släppte pilen. Okej det var en stor överdrift. Jag har väldigt långt kvar dit att bli så duktig 😂  Pappa har frågat dom (för jag glömde helt bort det) om jag kan ta med mig Kiro dit resten av söndagarna, och det gick bra! Sen när jag väntade på tåget fick jag ett meddelande från en tjej som hyr en häst som jag varit intresserad av att bli medryttare till. Å det är jag ju fortfarande. Men det kostar 1250 i månaden, eftersom man delar på hyran. Det ssuger. Båda mina föräldrar säger att vi inte har råd. För bågskytten tar en kostnad nu och då kan vi inte betala sån ridning heller. Kände mig riktigt fattig när dom sa det så. Jag har inte ridit hästen än men hon verkar bra, och läget är perfekt. Förutom betalningen då.. Men liksom, jag skulle få rida TRE gånger i veckan! Jag skulle dö för att rida så ofta!! Men så kommer alltid nåt i vägen för alla vill och behöver ha pengar hela tiden... Och jag har dom inte. Men jag ska faktiskt provrida på torsdag ändå.. För mamma ville det. Jag vill ju också såklart men det är det att jag kommer känna mig så falsk när jag ska rida och sen bah "nä vi har inte råd med det här men tack för jag tog din dyrbara tid för att rida hästen, hejdå!" Kommer inte kännas bra. Alls. Jag vill vara där så gärna. Jag måste va med hästar. Jag måste rida. Det är min livskraft, som jag sagt tusen gånger. Jag kan ju bara rida på helgen annars, när jag är hos pappa dessutom.. Ska till mamma denna. Men just det,
jag ska jobba på skolan också. På helgerna då. Alltså kommer jag inte hem. Så mycket för pengar.. Men det är i alla fall kul för jag ska städa och utfodra djuren här - och få pengar för det. Är uppskriven på två helger än så länge, kanske blir mer. Det är nästa helg och två helger efter den. Alltså två helger. Än så länge.
Å jag har ringt hit och dit en massa, till båda mina päron om detta då. Min kontaktperson verkar ha glömt mig, för vi hördes inte av senaste helgen. Denna kan jag inte (ska till mamma) så nästa borde det bli. För sen ska jag jobba och sen kanske till mamma igen, sen jobb igen. Hur ska jag kunna rida med allt detta nu ?? 😔😔 Därför hade det varit bra med nåt ridställe här i närheten av Tenhult, men jag gillar ju det stället jag är på med Blanka och Duschesse. Väldigt mycket faktiskt, det har aldrig klickat så bra som med Kenny, Blanka och Duschesse. Två ställen av typ..10, vet inte.. Jag gillar att ha mycket och göra men inte när det ställer in saker som är viktiga för mig! Mamma tycker det hade gått i överkant med saker jag ville göra, hon gjorde en lång lista på allt. Så har jag ju Kiro och skolan med. Nu har jag i alla fall jobbat med en stor uppgift till skolan några timmar. Vi har inte så mycket än så länge, tack och lov..! Bäst att det förblir så. Det är tur vi inte har så mycket heldagar i skolan när jag har så mycket. Bara onsdag och torsdag jag har heldagar. Det är så mycket roligare när Kiro är med mig också!
Såhär känner jag lite nu, heh..
✌🏽️
2016-08-25
20:07:35

"Du är hungrig"

Jag vet inte vad som händer med mig. Vad som pågår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag fattar inte varför jag ska ha sånt konstigt problem-förhållande till mat. Jag har haft förfriskning i över ett år nu, tankarna är övervägande bättre eftersom det är lättare att tänka att jag ska skita i hur jag ser ut, om jag råkat gå upp lite i vikt eller ätit för mycket osv. Men grejen är att det går inte alltid. För det är svårt att bara släppa allt det där helt plötsligt och ändra sin livsstil. Fler och större portioner, kortare och förre träningspass. Jag är i alla fall inte lika dödsallvarlig med träningen. Men det kan hända att jag tränar lite extra hårt ibland, och ibland händer det att jag hoppar över mål. Men det är ju normalt, så gör ju friska ungdomar också ibland. Jag skäms i alla fall inte lika mycket för att äta inför andra, även om jag kan tycka att det fortfarande är jobbigt. 
I slutet av sommaren skämdes jag över mig själv. Jag hade fått en dålig vana, nästan en ny diagnos tror jag. Självdiagnosticerad iofs men ändå. Jag kände mig som en hetaätare, såna brukar va överviktiga men det var bara ett par veckor det pågick. Jag ville så gärna ha hjälp, men visste inte av vem. Ingen som förstår. Inte ens jag själv. Jag önskar jag kunde tala direkt till Gud så han kunde svara mig på allt sånt som bekymrar mig. Jag skulle inte skämmas över det, jag gör det ju knappt inför människorna så det skulle bara forsa ur mig, eller jag skulle ju bara kunna tänka det egentligen. Men nu går ju inte det, så jag får klara mig själv. Ändå fortsätter jag skrika på hjälp fast inte så högt att någon hör eller förstår mig. Jag har egna ord som bildar meningar som blir obegripliga... Det är väl därför andra lämnar. Men i alla fall, förra veckan tänkte jag att jag fick tjocka mig då och sen svälta när skolan börjar. Okey, riktigt så var inte planen - för svält är dåligt. Så långt fattar jag. Men jag skulle skärpa mig när skolan började i alla fall, för jag hade inte skött mig ttyckte jag under vårterminen. Jag gick inte upp i vikt så speciellt men ändå kändes det som att ibland skulle jag vakna upp med +20 kilo. Dessutom känns det aldrig som att jag tränar på riktigt längre, för jag vågar aldrig gå till gymmet typ. Den vanan har gått in djupt nu, eftersom jag visste inte vart min scanner var och då vande jag mig vid att stanna hemma hela tiden. Nu när jag börjat skolan igen då har jag inte haft med mig något extra som jag haft innan, tro det eller ej så höll mamma med om det. Hon sa att hon tänkte fortfarande på den gången.. Jag förstod vad hon menade. Så jag har hållt mig ovanligt strikt till tre mål. Fika, lunch och kvällsmat. Helt normalt. Ändå har jag varit ständigt hungrig mellan målen. På kvällen är värst, från cirka klockan åtta tills jag somnar, runt halv elva. Igår var det så jobbigt att det tog jättelång tid att somna och jag hoppa runt i sängen nästan av att jag blev galen. Å när det ständigt är en signal i hjärnan som skriker åt mig "du är hungrig du är hungrig du är hungrig du är hungrig", som när man är riktigt kissnödig typ. Signalen. Det går inte tänka på annat. Lagt mig hungrig varenda kväll nu. Har märkt att magen redan blivit plattare, det var väl det den ville. Säkert låren med, men det är tyvärr mycket längre process.
Varför gör jag såhär? Ställer jag mig frågan i huvet då. Jag vet inte om det är sjukligt eller no big deal. För det är ju normalt att äta tre mål om dan, det är standarden för människorasen, för hela världen liksom. Därför fattar jag inte varför det känns som jag faktiskt svälter mig. Jag behöver inte äta sex gånger om dan. Dessutom känner jag mig som en rik snobb när det finns människor i världen som får gräva i soptunnor varje dag. Men jag är ju van vid detta livet, och dom är vana vid deras så det kanske är rättvist på så sätt att vi får klaga på våra problem. Jag vet inte. Fördelningen är långt ifrån rättvis i alla fall. Om jag skulle välja hade jag viljat vara "fattig", för då hade jag haft rent samvete i alla fall. Men i detta nu känner jag att det inte är jag själv som begränsar mig. Det är mina kära vältalade röster. Ätstörningen och ångesten. Jag vet inte hur långt den vill gå, men jag försöka fortsätta vara "mig" liksom. För nu är jag i alla fall mer medveten om vad som händer. Men jag vet inte vaför det skulle hända så nu. Förmodligen för att det blev så konstigt, hetsigt och oregelbundet i somras. Jag klarar mig inte utan rutiner tydligen. Vilken överraskning.. Alla andra klarar sig på tre mål, varför ska jag bli sån här då. Är det för jag inte är van då? Ändå helt fkd up. Undra hur länge jag kommer hålla på så. Eller dom.. Förmodligen inte så mycket till. När Kiro kommer ska jag äta minst fyra mål i alla fall, eftersom jag kommer gå upp tidigare. Jag hoppas det blir lättare med honom. För jag orkar inte med den här världen, och alla människor som hjärntvättar mig och inte låter mig göra som jag vill. Hundar bara är. Det är det som gör dom underbara. Kiro ser upp till mig, min underbara Kiro. Jag ska ta hand om honom så väl jag kan här när han är med mig. Han kommer göra mig starkare. Det behöver jag.
💀
2016-08-22
21:48:23

Back to school

Att komma tillbaka till internatet var lättare än jag trodde, faktiskt. Kiro är inte med mig, och jag saknar honom så mycket - faktiskt. Haha det har gått ett dygn och jag känner att det redan inte stämmer när någon fyrbent, galen filur inte är vid min sida. Bara så fyra dygn till.. Jag har en vän jag är med på internatet hela tiden, och även om jag tycker hon varit jobbig hela ettan känns det som jag inte klarar mig utan henne faktiskt. För då hade jag varit ensam varje kväll. Sen har jag ju ett par stycken i skolan också. Men dom bor inte på internatet. Det känns som alla andra ingått i en pakt "alla dissar Silja så mycket som möjligt". När dom pratar med mignärmdet liksom något vikande i deras blick, och när jag försöker prata mer ser det ut som att dom vill fly. Men ettorna vet såklart inte om det, för dom känner ju inte mig. Dom kan verka roliga att vara med, men det kommer säkert aldrig att hända. Silja is gone var bland lina första tankar när jag kom hit. Sorgligt nog. Alla vet vem jag är nu - egentligen- men jag borde inte vara förvånad, för detta var bara en tidsfråga. Det är som i högstadiet, jag försöker vara glad och trevlig verkligen jättemycåket anstränger jag mig, men ändå misslyckas jag. Jag har hittat massa fel och brister på mig genom åren för detta, men jag vet att alla inte stämmer. Min läskiga hjärna har kokat ihop tankar som får mig nere. Men kan man säga att en medicin är ett mirakel?! Jag mår så mycket bättre när jag tar Sertralin. Jag är betydligt positivare (oftast) och mycket mindre arg. Det är nog största skillnaden, att jag är lugnare på så sätt. Väldigt skönt. Men ändå skrämmer jag iväg folk. Det är det jag inte förstår, jag ser ut som en vanlig människa (förutom mina 177 cm) . Kan va att alla andra är intressantare, eller så är knappt några människor menade för mig. Nu börjar tankarna surra i dom banorna igen.. Jag funderar och funderar varför så många vill undvika mig. Jag har alltid haft teorin att det är för jag pratar för lite, för sällan. Andra hinner liksom säga flera saker emellan och hela tiden. Om någon vågar sig på att prata med mig hör man dom säga sen "ja vi har pratat här en stund nu faktiskt" och det är som om 'wow tjejen kan prata' i översättning.. Jag vet att dom inte menar illa men jag kan inte låta bli att ta åt mig och bli sårad. Jag vil inte vara sån. Jag vill vara en som hjälper andra att komma till tals, visa att jag bryr mig om dom. Vill vara den alla har blicken riktade åt och få positiva vibbar ifrån när jag pratar eller gör nåt. Jag ville att folk skulle våga gå fram till mig oftare och säga både vettiga och onödiga saker. Jag önskar dom såg mig. Det var mitt mål förra året när jag kom hit. Nu har det bara fått motsatt effekt. Jag kan säga/tänka "åh nej nu stirrar alla på mig lägg av" och försöka gömma min kropp och ansikte och ja..hela mig. Silja är verkligen försvunnen. 
Jag önskar jag kunde säga "too school for cool" eftersom jag inte är så cool haha.. Men inte ens det. Jag förlorar allt mer motivation för skolan. Jag skulle göra någon matte idag på egen hand eftersom jag "slipper" det i skolan nu nästan helt och hållet (yay!) men jag hade rester.. Visste inte vad jag skulle göra exakt, bara att det är två kapitel kvar som jag skulle göra prov på. Men som sagt visste jag inte och då bara la jag mig på sängen och stirrade ut i luften, sen somnade jag.
💀