callshappines.blogg.se

2016-11-15
22:36:07

Dom svaga sveken

Så känslig.. Minsta lilla när det tippat över min bägare -  som inte är större än en plastkork- så brister jag. Om det så är i gråt, vrede, skam eller saknad. Det är svårt att veta om det är en pinsam grej eller bara att jag är speciell. Eller båda. Det finns fler som är så otroligt känsliga men oftast känner man sig ensammast i världen. Man berättar för en del andra hur man känner det och dom bara tittar ut i luften och man existerar inte just då för man sa något för konstigt. Jag klarar inte att bli klandrad på för mycket, därför skyndar jag mig att skylla allt och lite till på mig själv innan någon annan hinner säga nåt. Eller så kan jag skämmas i tysthet, om jag gjorde nåt dumt och fel. Sen när som helst kan det inträffa, bara brister jag i gråt..tankarna vara växer och får näring i mörkret jag står i..ingenstans jag vill gå, ingen jag vill prata med - för jag vet ingen vill prata med mig- . Jag kan inte säga ett ord om det inte är absolut nödvändigt. Jag pratar om jag kan anstränga mig, eller är glad. Men i detta är jag inte glad, och jag orkar ingenting. Jag blir tyst, för jag är så ledsen och förvirrad. Blir så förvirrad att jag blir ledsen. Ledsen av min förvirring. Känns som det mesta går emot mig. Jag tror det ska bli bra men så är det alltid något som envisas att stå i vägen för mig. Jag vill kämpa, jag gör det. För jag gör saker jag egentligen inte orkar, vill eller vågar. Ibland känner jag mig som ett psykfall, men jag gör det ändå. Ibland känner jag för att gråta i sängen hela dagen, men jag gör dom vanliga rutinerna i alla fall. Antar att det beror på min jäkla AS, jag hatar den så mycket. Men en del kanske skulle se det som en fördel att man kan gömma det man känner egentligen, så behöver ingen få reda på det... det sägs att som som får kriga ensamma i tystnadens mörker är dom starkaste.. så om man är som jag och lägger ut på mystory så fort det är nåt, skriver allt och lite till på bloggen, klagar högt inför andra - är jag svag.. dock har jag kunnat börja tänka på vad jag säger mer, att jag måste behålla mer för mig själv faktiskt. Det är för jag avskyr reaktionerna alltid. Mamma brukar inte fatta eftersom det är så stor åldersskillnad på oss (eller nåt) men hon har börjat försöka förstå. Det märker jag nu för tiden. Jag märker mycket mer än jag gjorde för ett par år sen. Blir mer och mer medveten. Börjar förstå att det finns någon mening med saker och ting, men förstår inte hur det kan va det med allt. Ibland går verkligen allt i motvind. Förbi mig. En stund orkar jag inte mer, jag förblir tyst. Det finns inga ord att förklara dessa svek. Från andra, men framför allt mig själv.
💀
2016-11-05
19:57:17

Mina diagnoser del 4

En som jag upptäckte ganska nyligen men som jag kände igen mig 9/10 saker på va dysmorfofobi och den hänger ihop en del med anorexian skulle jag tro. Den är mer känd som BDD (body dysmorphic disorder) Det är nog många som inte vet vad det är för något så ska radda upp symptom med källa från Wikipedia haha. Å nu utgår jag ifrån det som jag upplever (till exempel, jag tar inte anabola steroider som kan ingå i denna diagnos)
 

  • Man speglar sig så fort man får möjlighet till det eller undviker att spegla sig helt.
  • Man undviker att bli fotograferad alternativt man fotograferar sig själv tvångsmässigt.
  • Söker omgivningens försäkringar om att defekten inte är synlig, genom att t.ex. ställa frågor som "hur ser jag ut?" eller "tycker du att jag är ful?".
  • Man rör vid sin defekt ofta och pillar och experimenterar för att dölja alternativt ta bort den.
  • Försöker gömma den del av utseendet som man är missnöjd med. Ofta genom att sminka sig, använda kläder som täcker delen, dölja med handen, eller undvika vissa sorters ljus och vinklar som man tycker framhäver defekten.
  • Utför skönhetsritualer, t.ex. borsta håret ofta, (duscha flera gånger per dag), sminka sig osv.
  • Socialt undvikande och isolering, social fobi, inte lämna hemmet.
  • Undviker situationer där defekten kan upptäckas/ses av andra.
  • Känner en viss grad av oro i närheten av andra människor.
  • Problem med att inleda och uppehålla relationer (båda intima relationer och vänskapliga).
  • Upplever att utseendet förändras från gång till gång vid spegling eller under tiden personen speglar sig.
  • Svårigheter att koncentrera sig på sådant som ej rör utseendet (t.ex. vid studier eller arbete)
  • Självmordstankar och andra depressiva symptom.

Vad som är genomgående för alla som har dysmorfofobi (BDD) är en stark känsla av att vara ful och sträva mot ett normalt utseende. De drabbade döljer, kontrollerar och försöker rätta till de upplevda defekterna.

Detta är då som jag upplever/upplevt det.. Sen kan det gå så långt med plastikoperationer, drog/alkoholmissbruk osv. Det jag fetmarkerat är det som jag särskilt känner igen mig i och har gjort/upprepat många gånger..... Men en del av detta har lugnat sig en del, som att jag inte är lika hård med att sminka mig varje dag, täcka för olika kroppsdelar. Jag kan koncentrera mig fortfarande för mycket på mitt utseende när jag egentligen ska göra annat, men nu är det mer att jag kan råka tänka på det under arbetet, men det tar inte mitt fokus helt. Å nu för tiden kan jag oftare tänka när jag ser mig i spegeln "jag skiter i det!" Alltså jag struntar iatt jag ser så ful ut, och det blir så mycket lättare att leva då. Jag orkar bara inte att detta ska ta över mitt liv med alla dessa tankar i huvudet som hindrar mig från ett normalt liv. Det är så skönt att ha vuxit upp lite och förstått att det ger mer skada än nytta. Dessutom kan det ge falska intryck av en person, t.ex om jag sminkar mig vart jag än går så lär ju sig folk aha det är så hon ser ut. Men om jag som oftast en vanlig tjej gör, så går jag med smink bara ibland haha. Särskilt under högstadiet iaf var detta av högsta grad.. 

Det här med tvångstankar har jag inte så mycket att säga om men det hänger ihop lite dom här alltså.. Tänker mycket också att i många år har det varit "småsaker" som att "om jag inte håller andan i fem sekunder nu kommer jag få cancer". Så löjligt, det hänger ju liksom ingen ens ihop. Men så funkar min hjärna. I olika perioder är det olika straff också eller vad man ska kalla det. Ett långt tag va det cancer. Ibland kan det va att folk ska tycka jag är jobbig eller ful (hah) som det varit ett långt tag nu och pågår än, faktiskt. Det är riktigt irriterande faktiskt. Ibland försöker jag tänka "nej, nu ska jag skita i dessa begär och inse att det faktiskt inte händer nåt för det!......men bara sista gången.. " och det har varit sista gången ett bra tag nu... Om jag inte gör dessa saker som min hjärna säger till mig om heller kan det ju leda till ångest, kanske inte dessa smågrejer men det finns ju större begär som uppkommer.. har inget exempel nu men om jag inte gör en viss sak som någon kanske sagt långt bak i tiden och jag alltid gjort det men plötsligt inte gör det går jag och tänker på det och hur illa det ska gå för att jag inte gjort det. Det går upp och ner över hur mycket det tar över mig.

 Jag vet inte varför jag valde den bilden, tänkte väl att det passar nu till Alla helgon ☺️👻
2016-11-01
16:40:00

Djurpark och möjligheter

Oj, två veckor gick snabbt... ledsen för detta men blir väldigt upptagen nu för tiden med häst, hund osv. Nu har jag höstlov iaf och ska sova över med några kompisar imorgon vilket va typ ett år sen jag gjorde sist. Eller halvår.. Kan tacka Tenhult iaf för dessa möjligheter. Alla möjligheter egentligen - Kiro, Rover, vänner, resor... Tenhult har gett mig så mycket verkligen. Har fått mig att offra vissa saker, men gett mig dubbelt så bättre saker/möjligheter.... Wow.. 
Jag och Rover ska på Pay and Jump nu på lördag! Blir bara 40 cm vi hoppar eftersom han inte är så hoppvillig av sig.. blir extremt nervös vid såna tillställningar också så.. Kanske blir högre nästa gång när han förmodligen är ännu mer igång också 😊 I helgen var jag hos mamma och det var så himla mysigt som vanligt. I söndags var vi på Borås djurpark. Det kanske låter fel, jag vet.. Är "vegetarian", djurrättsaktivist eller nåt sånt och ändå går på djurpark.. Jag har tänkt på det till och från, det var tal om det förra gången jag var hos henne också. Hag hade svårt att bestämma mig vad ja skulle tro. Men det finns fler fördelar med djurparker än man tror. Visst är det bättre med djur i det vilda, det är det alltid, men i djurpark slipper dom svälta så dom får längre liv, dom får aktiveringar av djurvårdarna.. Det jag är ganska emot är att dom får för litet utrymme oftast, men jag förstår att det är svårt att göra det lika stort som i det vilda till flera vilda djur så. Sen att besökare dag ut och dag in står och glor på dom kanske inte är så kul för dom. En del är ju helt repsektlösa dessutom. Jag har funderat mycket på arbete inom djurpark, går ju en sån kurs i skolan med. Men jag vet inte längre, det är fruktansvärt hårt jobb. Tänk å mocka efter en elefant! Av dom högarna kan man ju bryta nacken om man står under.. Måste ju ta hela dan och få rent. Sen att komma på miljöberikning är inte min grej heller.. Är massa saker att tänka på.. Men belöningen för det är att man för hantera såna djur, det är ju minnen för livet. Att hantera elefanter, apor, giraffer, tigrar, sälar osv är ju rena drömmen (för mig som beundrar vilda djur). Det är int helt bortslitet från mitt huvud men jag tror jag prioriterar andra jobb först. Kanske djurvårdare på nåt sätt, vi märker hur.. 
 
Hade bara foto på elefanterna. Tänkte jag skulle njuta av upplevelsen än att ta fram kameran bara. Jag gick in i barnens zoo även om jag inte är ett litet barn haha. Där fanns det dvärggetter och minigrisar. Hur söta som helst. Jag satte mig på huk så kom det fram några  grisar. En på slutet kliade jag under hakan och då la hen sitt huvud på mitt lår och nästan slöt ögonen..helt fantastiskt var det, har aldrig stött på en gris på det sättet. Antingen har den gått förbi, bara tittat eller försökt äta upp mig. Denna var väldigt tam. Getterna stod och tuggade bara. Inte så intresserade med andra ord. Men jag satt mig på huk och höll fram handen, geten ville inte nosa.. Efter en stund gjorde jag det igen och då nosade hon. Sen lät hon mig klappa henne. Då förstod jag (ännu mer) hur viktig respekten är, att vi visar djuren. Man ska inte bara gå fram rätt på och röra djuret, det måste vara på deras villkor. Det är så självklart egentligen men dom flesta glömmer bort det.