callshappines.blogg.se

2017-03-20
09:55:00

Stressig dag

Jag är i skolan. Så små händelser får mina tankar att gå igång. Jag borde sluta förvänta mig så mycket.. visade ett par kompisar några rader av en konversation med en person jag tycker väldigt mycket om, som ja tyckte var roligt, men dom bara tycker jag är dum i huvet och bryr sig egentligen inte. Förlåt att jag skriver detta,bara det som flödar ur mig för jag mår inte bra av att bära på det. Känner mig hemsk att aldrig vilja umgås med någon, egentligen. Annars så tvingar jag mig själv. Jag jobbade denna helgen och igår var en väldigt stressad dag. Var så mycket. Bland annat skulle en inlämning in som jag inte jobbat nåt vidare på, jag skulle jobba klart och kom upp till internatet igen vid tre (man slutar två) och jag hade ett marsvin att ge antibiotika, smärtstillande och stödmatning 3 ggr per dag. Men blev bara två igår för på kvällen skulle pappa komma med hundmat och sen skulle jag åka på bio med några vänner. Men bara en av dom, som jag åkte med till bion, ville prata med mig kändes det som. Jag satt i kanten så hon va den enda som satt bredvid mig. Jag kan va glad att ha någon i alla fall. Men tycker det är synd att min andra kompis som går i skolan hellre bara ville prata med dom andra. Men men...Jag borde väl vara van vid detta nu. En konstig grej, jag grät till filmen igår. Sen när gråter jag till en kärleksfilm? ALDRIG. Detta var nog första gången 😂 Beauty and the beast var det förresten. Men jag tror det var för jag blev så rörd av budskapet. När jag var liten förstod jag det inte, det var verkligen inte mycket jag förstod då. Det var säkert senast 10 år sen eller mer sen jag såg den tecknade. Denna versionen hade dom gjort som en kopia av den, för vissa saker remindade mig bah "åh men detta är ju med i den tecknade, fastän jag helt glömt bort det". Budskapet är otroligt vackert i den filmen. Så, nu är det min nya favorit i hela Disney-samlingen haha. Till och med lite bättre än Djungelboken, som jag och mina föräldrar såg när den kom ut på bion. Den grät jag däremot mer än en gång till. Typiskt mig att bli så blödig. En till konstig grej att jag sminkade mig innan bion, gör jag aldrig mitt på dan annars. Antingen gör jag det på morgonen eller inte alls. Kanske håller på och förändras, eller inte... Jag har kommit fram till mer och mer att jag saknar hästar och ridningen nu. Det börjar nästan bli så illa att jag har hästbrist. Kan inte ens läsa om andras framgångar och fantastiska häst-dagar, utan att bli "sentimental" eller vad man ska säga.
 
2017-03-16
22:36:31

Den fria viljan

Det är så mycket tankar hela tiden, men lite göra. I måndags när jag var på gymmet mådde jag så dåligt över hur jag såg ut. Förra onsdagen mådde jag ännu sämre förresten. Har inte skrivit på så länge nu.. Jag fick en ångestattack när jag var ute och gick med Kiro efter skolan, så jag ringde pappa och åkte hem. Jag bara gick och fick upp tanke efter tankensom hade väldigt negativ energier såklart,,så blev dom bara en enda röra i min skallens jag fortsätter gå framåt som en idiot som hulkar och gråter. Efter ytterligare några meter blir gråten niagarafallen från mina ögon och jag faller ihop på marken och orkar inte gå framåt, eller ens resa mig upp. Så där ligger jag och skriker, hyperventilerar och snorar. Kiro springer runt omkring mig men vågar inte komma nära förräns jag tystnat lite. Jag är glad att han inte sticker. Det var synd att detta skulle hända utomhus, det blir så konstigt då. Men det är så det är, ångesten kan komma krypandes när som helst när man minst anar det. Jag kunde ta mig hen på egen hand otroligt nog, och ladda batterierna till söndag när jag skulle till internatet igen.
Två dar innan hade jag också mått dåligt så jag var tvungen att gå från lektionen. Just då var det på grund av att jag bryr mig så mycket, Jag klarar inte av att bära världen på mina axlar, det blir för mycket. Även min lilla värld är tung nog. Min lilla värld med mina personliga tankar, Det har blivit bättre nu ju ner veckan gått i alla fall. Imorgon är det fredag men jag ska inte åka hem i helgen, för jag ska jobba. Det är alltid blandade känslor. Dels för att det är skönt att gå där för sig själv bland djuren och även sen på internatet. Jag kan ha Kiro vart jag vill i huset utan att behöva tänka på att inte störs någon människa. Men jag föredrar ju att va hemma såklart, jag trivs inte på internatet och det gör inte Kiro heller..han har börjat gny så himla mycket på kvälllarna, det var en av dom största anledningarna till min ångestattack, men jag gjorde ett inlägg på Facebook i en hundgrupp om vad som kan orsaka gnällandet. Hade även en filmsnutt på det där han även krafsade på dörren, som han inte brukar göra..och han började direkt med detta efter vi kommit in efter en timmes promenad. Dom flesta sa att det kunde bero på löptik, och den tanken hade aldrig slagit mig tidigare. Han går ju och slickar på gräs ofta när vi är ute. Så jag antar att jag "hoppas" det är den anledningen, och inte understimulering..för jag gör verkligen allt jag kan för honom. Ikväll var vi ute i två timmar och gick. Så han ligger i min säng och är trött nu. Inte jag. Jag känner mig tjock som vanligt. Jag får den känslan oavsett varm jag önskar jag bara kunde bli av med den och sluta bry mig. Bry mig lika lite som när jag var åtta. Det var härliga tider. Då tänkte man inte mycket. Fast på nåt sätt känns det som jag är modigare och starkare med vissa saker nu för tiden. Senast idag när jag och Kiro var ute hade jag gått en bra stund på stigen åså upptäcker jag att det är jättemörkt. Jag ser inte marken framför mig. För bara nåt år sen skulle jag genast tveka och vänt till slut efter några meter om jag kom in på en gång som var så mörk. Nu bara gick jag, utan att tänka på det. Jag försöker vara så tacksam som möjligt, men det är lätt att komma ur det.. jag säger att jag vill/behöver vänner, ändå anstränger jag mig inte för att skaffa några. Det beror inte bara på min sociala fobi, jag bara är så..off. Oavsett hur mycket jag kan ha tänkt på det innan att "nu ska jag minsann va jättesocial och prata så vi kan lära känna varandra mer!" Men så blir det ju inte riktigt... Antingen säger jag ett kort och kallt "hej" eller ingenting. Jag går. Som en jäkla loner. Jag har så länge tänkt på att jag klarar mig med djuren. Nu har jag både katterna och Kiro, tyvärr inte hästar alls mycket längre men jag håller ut inför framtiden. Men nu känns det inte så längre, jag har bara blivit mer och mer beroende av människor. Och jag hatar det. Förmodligen beror det en del på att jag tänker på bibelns/Guds ord att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och bemöta alla människor med kärlek, det är ens medmänniskor som är prio 1 liksom. Det känner jag ingen skam till men just att jag fortfarande blivit så beroende av dom, usch nej tack. Det är dom som gjort att jag fått dessa ätstörda tankar. Det är dom som påverkat mig till dom psykiska sjukdomarna. Det är dom som fått mig gå på all skönhetshets. Det är dom som påminner mig hur folkskygg jag egentligen är, och får mig att känna mig konstig. Det är dom som hindrat mig från att göra rätt, och så många situationer som blivit fel. Det är dom som gjort mig så arg på det dom själva förstört här i världen, allt från freden till regnskogarna.
Jag vill inte låta som att jag måste ha en syndabock, men jag kunde inte beskriva det på annat sätt. Jag är också medveten om att detta är anledningen till att många är deprimerade idag. För att folk inte vill förstå, dom skulle kunna om dom bara hade viljan. Men det är så mycket lättare att bara döma någon utan att tagit reda på ens halva sanningen. Människan till naturen är LAT. Så är det bara. Den enklaste förklaringen till det hela. Den är även egoistisk och listig. Gud gav oss den fria viljan för att vi skulle få bestämma själva våran relation till honom, för inget som är påtvingat är vackert eller äkta. Men vi använde den fria viljan till att hata och mörda och mobba andra människor istället, för att vi kan. För det är så mycket svårare att hitta och hålla fred inom sig, för det är där man måste börja - med sig själv. Därför kan jag inte skylla dom där fetstilta sakerna på andra människor, visst kanske dom påverkat, men jag hade fortfarande hela tiden den fria viljan å välja att lyssna på det. Och ta in det hela. Sen är den största orsaken till mina problem också mig själv. Jag har så fruktansvärt mycket självhat inom mig, I can tell för att jag är så olik dom andra. Jag kan ju inte veta exakt vad dom tänker och känner men jag vet vad dom gör och jag tror inte det är så normalt att b.l.a ångra vad och hur mycket man åt till middag, i vilken ton man sa en viss sak till en annan person osv. Allt jag gör är fel. Jag kan aldrig känna mig stolt, aldrig känna friheten att unna mig själv och ge mig en "klapp på axeln", det jag gjorde var inte tillräckligt för det blev inte som i mitt huvud. Å det värsta är att dom konsekvenserna som kommer bara går runt i cirklar och blir värre. Jag tänker att jag inte ska tänka på det men det gör jag ändå för jag kan inte vända det till något positivt som leder till att det blir värre än vad det var förut. Man måste älska sig själv för att det ska funka. Det finns inga genvägar, tyvärr. Å jag tror det är därför så många som mår så dåligt utan att veta varför.
💀
2017-03-06
16:41:39

Min största svaghet

Jag kommer inte ens ihåg sist jag bloggade. Men idag var en jobbig dag. Det känns inte som det ska va kväll snart.  
Jag var nära en ångestattack på lektionen, så uppsvullen av tankar i huvet så det kändes som det skulle sprängas. Jag var tvungen att gå ifrån, och be mamma sjukanmäla mig. Sen la jag mig på sängen och frös. Sov några timmar. När jag vaknade såg jag att jag hade 7 missade samtal på mobilen. Plus inpratat meddelande några sms. Jag ringde pappa och berättade som det va. Men jag ville inte prata om vad som orsakat det, det skulle va för svårt.. jag är inte ens helt säker själv. Men kanske vet jag ändå "the main reason". Jag har blivit beroende av kik det senaste. Är men i en grupp där. Konstigt nog drömde jag om en av killarna där och i drömmen hörde jag hans röst (utan att urskilja orden) och det var mörkt och dystert omkring mig. Några dar senare sa jag att jag hade en fråga till honom, utan att veta vad för fråga jag skulle ställa. Så jag funderade en stund och frågade varför han heter "12 days left". Trodde inte det skulle va nåt dramatiskt men visade sig att läkarna sagt att han har 12 dar kvar att LEVA. Vilket är dramatiskt. Extremt dramatiskt i mitt lilla huvud. Då började tankar som "livet är orättvist" "det är för många som för för lite tid" osv dyka upp och blev större, fler.. Nästan föll ihop inne på toan och störtgrät. Jag var så ledsen. Önskade att jag skulle dö istället. Prackade på mina kompisar i messenger massa text som blev romaner typ och gandalf-citat blandades in till och med av nån anledning. Alla tyckte nog jag var konstig som reagerade sådär, men sanningen är att jag verkligen bryr mig. Jag trodde inte det om en person jag knappt pratat med, över nätet dessutom. Men det fick jag bevisat nu. Min största svaghet är att jag bryr mig för mycket. Och det finns inget jag kan göra åt det. Jag skrev till honom även idag alltför långa meddelanden och han sa att jag bara skulle lämna det. Då tog jag väl illa upp av nån anledning, så jag lämnade gruppen och så även klassrummet. Nu har det gått ett par timmar så det känns väl lite bättre, har chattat med vänner också. Ska nog till gymmet ikväll för å hoppas på att det ska kännas bättre. Måndagar är en bra gym-dag.
Inga tårar eller nåt, bara ren tomhet.
💀