callshappines.blogg.se

2017-02-22
23:29:47

Trodde jag inte skulle klara nåt

Det här med ångest känns så vanligt asså... upptäcker mer och mer att det är så många som har det. Är så ledsen att livet har gett detta hemska straff. För det är det det känns som. Vad har vi gjort för att förtjäna det?
Idag skulle jag träna på gymmet för första gången. Wow, det var så olikt ifrån hemma på så många olika sätt. För det första var det betydligt mer folk, det var fräschare vid maskinerna, lokalerna och toaletterna. Dom har mer utbud av pass och coachning. Färre öppettider. Större, fler maskiner. Allt var ställt i ordning (hemma var allt bara huller om buller) . Men när jag kom upp var det första jag såg ett par stycken från internatet. Av nån anledning tyckte jag det var jättepinsamt. Men det var så öppet i den stora salen och det var några stycken. Jag HAR försökt tänka att jag inte ska bry mig om andra där. Jag HAR tänkt att set skulle kännas lättare om det var fler på gymmet än om det bara är 1-3 i lokalen. Men jag hade väl fel om va jag var kapabel till.. För jag snurrade på mina hörlurar, såg mig omkring...sen sprang jag in på närmaste toalett och störtgrät. Tankar som "hur ska jag nånsin komma igång?" "Hur ska jag lyckas dra mig hit fler gånger?" "Hur ska jag kunna bli nöjd över ett träningspass?" "Har jag betalat 3000 i onödan?" snurrade.. Jag satt på toan en stund och andades. Sen gick jag ut igen, snurrade på hörlurarna, vågade kika runt lite mer. Sen sprang jag mot toaletterna fast stod utanför bakom en vägg och väntade tills tårarna skulle rinna färdigt, och andades häftigt. Jag brydde mig inte om det skulle synas att jag gråtit, jag är inte som andra att jag måste dölja massa saker. Även nåt jag jobbar med, jag vill bara va. Som jag är. Sen gick jag ut igen från vrån och tog ett par hantlar och stod där och jobbade en stund. Sen gick jag längre in och längst bort fanns ett litet avskilt rum där det fanns en maskin jag kände igen fast aldrig använt. Så jag testade den också och gick sen ut, och i mellanrummet hade en kille hunnit komma in till. Speglar överallt, så jag såg i förbifarten att han råkade kolla in min röv. Sen fortsatte jag lite till, halvt förvirrat. I den stora salen..jag hatar öppna ytor med folk.. Jag testade ett par maskiner och sen en jag TRODDE att jag kunde liksom, visade sig va nåt annat. Så det kom fram en man och sa "det är lättare om du vänder på dig..". HOW AWKWARD. Jag stod på fel håll till och med..hur lyckas jag?! "Jaha jag trodde man tränade ryggen.." sa jag snabbt och stack sen där ifrån. Jag gav mig in i löprummet, där fanns även en tv. Jag började förstå mer och mer varför det var mycket dyrare här än hemma.. Förvånansvärt klarar jag springa så mycket mer på ett löpband än utomhus. Jättebra sätt för att träna upp min kondis på. Så dit kommer jag nog gå ofta. Jag började känna att jag trivdes med gymmet. För man märker ju efter ett tag att INGEN BRYR SIG om vad man håller på med. Jag hoppas jag kan få in det i min lilla skygga asperger-hjärna snart. 
Men det som hände på toaletten kändes som ett bakslag. Sånt som hänt flera flera gånger i mitt liv dom senaste åren. Toaletten är min flykt från allt mänskligt för att få ur mig allt det dåliga. Eller det mesta i alla fall. Det bara påminde mig om alla gånger jag gömt mig på ett sånt ställe. Som om det absolut inte hänt någon som helst utveckling med mig, fastän jag trodde det. Det kändes surt.. men det kändes iaf så mycket bättre när jag väl kom igång, så jag måste plåga mig igenom det. Jag måste vänja mig, för jag kommer aldrig vara ensam där. Det måste gå, jag har bara bestämt mig för det.
När jag gick där på löpbandet och skulle avsluta så jag på tvn att Keno skulle börja, som jag vet brukar va 5 minuter, efter det stod det att något skulle börja klockan 19. ÄR KLOCKAN SJU OM FEM MINUTER?! Tänkte jag. För jag skulle nämligen hjälpa till att visa runt några scouter på djurvården, klockan sju. Men jag hade cykel så jag skyndade mig ut låste upp det tröga låset och trodde först att jag hade tagit med mig fel nyckel. Sne cyklade jag så fort jag kunde enda fram till djurvården. Jag kom dit 18:59, enligt min mobil. Sen fick jag reda på att vi skulle leda grupperna själva. Det hsr jag aldrig gjort innan. Visst det är bara små barn men ändå, det är människor som tänker och tycker! Lite så jag tänkte på gymmet också..att jag är så folkrädd, för att människor är den mest dömande arten som finns. Det skrämmer mig. Jag blir så rädd. Men det gick jättebra att leda gruppen faktiskt. Jag fick till och med tag på en chinchilla och kanin. Men det är som om när det verkligen gäller brukar jag lyckas med det mesta jag inte trodde.. det är som om det är nåt magiskt över det eller nåt hehe. Barnen är frågvisa och lite så man inte vet vart man riktigt har som ibland, men jag kände aldrig nåt hat. Det var skönt att slippa känna så, som jag annars kan göra. Så det gick över förväntan. Var så längesen jag höll i en del djur också, som Snow...(majsormen). Sen kom jag på att jag lämnat Kiro ensam på rummet några timmar. Fort upp och möta honom så han får veta att jag lever. Han såg ut att ha saknat mig. Blev bara en kort promenad för var helt slut. Hade gått nån timme med honom i skogen innan på dan också.. Sen behövde jag verkligen duscha, hade gått och stunkit svett och vart helt röd i ansiktet med stripigt hår hela rundturen. Usch. Så kan det va. Nu är jag ångestfri i alla fall för stunden och ska väl dra mig mot sängen. Jag hoppas det går bättre på gymmet nästa gång.
✌🏽
2017-02-21
23:29:00

Pengars universum går emot mig

Det har hänt lite! Jag ska börja på gym här i Tenhult äntligen 😄 Jag pratade med min psykolog i fredags och försökte göra en slags "plan" till hur jag skulle gå till väga. Det hela lät så fånigt, lät så anpassat bara för jag har AS.. men ändå. På ett sätt gick planen smidigare i verkligheten och samtidigt inte. Jag visste inte hur jag skulle göra men jag bara gick in där. Eller inte så "bara" egentligen eftersom det var ett hav av barn i utgången/ingången. Vad fasen skulle barn göra på en träningsstudio? Så jag va tvungen att vänta flera minuter för jag skulle typ svimma om jag gick in till så mycket folk. När det lugnat sig lite gick jag in och där fanns en reception. Jag bara sa "hej! Jag skulle vilja ha ett medlemskap" och hon förstod genast och tog fram papper och grejer. Jag tänkte det skulle gå smidigt ändå. Jag skrev in namn, personnummer osv. Sen kom det värsta. Hur jag skulle betala.. Helst ville jag betala hela summan (3000 för ett år) på en gång.. Så jag sa att jag kunde ta swisch. Jag skaffade ju det i fredags och hade aldrig använt det men visst. Jag gick in på det och det GICK INTE trycka på en endaste sketen knapp!! Fattar inte vad det var för fel. Så jag frågade vad det andra sättet var, som var autogiro. Jag undvek det eftersom jag inte alls fattade vad det betydde att man skulle betala en viss summa i månaden. Men jag behövde tydligen inte göra nåt för det drogs automatiskt. Så då fick jag ett till papper där jag skulle skriva in min bank och bankkontonummer.... Vet ni va jag gör då? Jo jag tar fram mitt betalkort! -_- Jag skrev en halv fyra först men då hindrar receptionisten mig och säger "nej det är inte dom siffrorna du ska skriva!" Så drog hon en lång förklaring om skillnaden på betalkort och bankkonto och bla bla helt dumförklarad kände jag mig.. Jag hade ingen aning om vad det betydde ju. Då förklarade hon hur jag skulle ta mig in på bankappen på mobilen. Den laddade och laddade och laddade. Så kom jag på att jag haft problem med mobildatan. Så jag frågade om dom hade wi-fi. Ja då fick jag följa med till kontoret och en tjej läste upp lösenordet för mig..TVÅ gånger för min mobil vägrade connecta. Så det funkade inte heller. Jag ville bara skrika och gråta för hela jävla universum är emot mig. Jag ville ju det här så gärna. Så jag rusade till utgången och trängde mig förbi alla människor och tog på mig skorna. Då mötte jag receptionisten i dörren och jag fick förklara att det inte funkade men då sa hon att jag kunde få med pappret och skriva in numret hemma och lämna tillbaka det en annan gång. Då blev det en sån där jobbig situation för man får inte gå in med skor så jag stog helt ovetande när hon gick bort en bit till receptionen. Ska jag följa efter.? Eller inte..? Samtidigt stod en kille i träningskläder framför mig ivägen och gjorde ett sånt där fake leende som ungefär betyder "ska.du.gå.ur.min.väg.nån.gång.eller." Så jag tog snabbt av mig skorna och skuttade förbi och nästan trillade in i receptionisten som kom med pappret från ingenstans. Så gick jag ut med pappret och visste inte om jag skulle komma tillbaka. En vän stod utanför och höll i Kiro medans jag var inne och då kände jag ingen frihet till att uttrycka mina känslor som jag brukade ha förr när jag var hemmabunden å bara kunde sticka iväg. Hon hörde nog att jag var på väg att gråta men det kom inga tårar fastän jag ville. Jag var bara så arg och besviken och skämdes. Och hon fråga om vi skulle gå en längre promenad, NÄÄ hur fan skulle jag orka det när jag bara ville slänga mig på sängen (som var kilometer bort) och lyssna på "hello darkness my old friend..osv osv" Men jag var tvungen att stå ut resterande kilometer. Det lugnade ju sig såklart. Men jag ringde pappa och han smsade mitt nummer, jag startade om mobilen och upptäckte idag att mobildatan funkade igen. Å jag vågade mig till receptionen ikväll igen. Det gick så sjukt smidigt. Och jag vet precis hur jag ska göra. Det kändes bara så skönt. Så nu är jag medlem. Hoppas bara jag ska våga mig dit i fortsättning i alla fall. Det kommer förmodligen inte vara för jag är lat, utan isåfall att jag inte trivs med att det är så mycket folk där omkring mig.
 
Ibland blir det lite nedslag i ridningen, och inte bara fysiskt. Sist jag red var vi i paddocken och sen skulle vi skritta av hästarna utanför lite grann. Vi red förbi ett par andra hästar i en hage och en av dom var vääääldigt intresserad. När vi red tillbaka förbi dom igen fick hästen jag red på nåt galet ryck och taggade igång både min väns häst framför och dom i hagen och dom backade, stegrade, hoppade, sprang och allt. På bara några sekunder. Hästen i hagen bockade såg jag i ögonvrån och jag tänkte bara "men sluta göra det värre jäkla häst" haha. Min vän framför mig såg så lugn ut och hade en sån blick att hon verkligen varit med om det där miljoner gånger så det var som liksom "here we go again" och visst jag kan förstå att hon är såpass van för hon har ridit dom hästarna mer än mig, och i betydligt fler år än mig, så inte konstigt att hon var så lugn och behärskad. Men det som gjorde mig ledsen var att jag själv var så spänd. Jag kände mig rädd och orolig. Jag reagerar asså när ett så stort djur gör dramatiska, hastiga rörelser. Jag blir så ledsen. Jag, som är endast "känd" för att va hästälskare. Så ska jag bli så feg. Så jäkla dålig. Det har alltid varit så, fast det var förstås värre innan. Men jag önskar att jag oftare kunde ta allt med en klackspark och skratta lite åt saken. Men nä, jag kan inte va behärskad, jag blir bara arg på allt och vill slåss, gråta och hela baletten. Det gäller inte bara hästar. Jag tar hårt vid mig vad jag än misslyckas med. Jag vet inte om det är att jag skäms så mycket eller att jag försöker bevisa nånting eller om det är nåt annat som pågår i mitt huvud.. Sen har jag inte kunnat rida den där frieserhästen på ett långt tag heller, p.g.a det jäkla vädret och underlaget. Hästarna har ju inga broddar heller så då går det inte. Det är inte jag som styr över det. Kan någon förstå att det verkligen känns som att universum är så mycket emot mig? I alla fall vid såna situationer. Inte "nu kommer jag kanske dö"- situationer, men när det handlar om självförtroende, utveckling och förväntningar osv. (Eller pengar 😒..)
 
I onsdags gjorde jag en fantastisk sak. Jag tatuerade mig för första gången. Som jag längtat. Den betyder mycket för mig och kommer nog peppa mig många gånger i livet. Det var självklart att den texten skulle finnas med på min kropp.
Jag kunde inte va nöjdare ❤
✌🏽
2017-02-16
19:30:00

Helt ärligt

Idag var en ganska tråkig dag. Jag vill inte sprida negativitet men nu får det bli så. Det började med att min mobil ringde och ridningen som skulle vart idag blev inställd pga att det är så halt ute. (Ännu en gång, jag hatar vinter!-_-) Senare åkte jag och mamma iväg till stan och gjorde typ ingenting mer än å handla lite. Sen hände en liten incident så vi blev ovänner. Eller ingenting egentligen, för vi sa inte ett ord till varandra efter det. Så körde hon hem (självklart..) och jag satt kvar i bilen en lång stund. Efter ett tag gick jag ut, i skogen. Det var avkopplande. Sen kunde jag gå in och den stela stämningen gick över till sist. Man behöver inte prata mycket, bara av själva energierna och kroppsspråket kan mycket lösa sig också. På tal om energier skulle jag till ett medium imorgon, men då ställde hon in det flr en stund sen för att hon höll på att bli sjuk. Sen bar jag och mamma bara kollat på film och ätit typ. Jag känner att jag ätit för mycket som vanligt, ändå fortsätter jag.. Jag behöver verkligen gym! Jag känner mig så otroligt svag. Jag klarar inte av att böja mig i ryggen lika mycket som jag klarat innan, då värker det mycket fortare. Min kondition var set jag först märkte hade blivit märkbart sämre. Den går knappast att bli värre nu. Det är så jobbigt att få upp den också så det känns hopplöst. Därför jag bara vill ligga i sängen resten av livet så jag slipper upp och känna hur dålig kondisen har blivit. Inte bra när man håller på med djur heller. Man ska inte vara så här ohälsosam då..jag kan inte släppa det.. Varken att tänka på hur ohälsosam jag är så det blir ohälsosamt eller att jag är medveten om hur ohälsosam jag är. Förvirrande, I know. Jag pratade med mamma om mina "sträck" (stretch marks/tiger stripes/ celluliter) och då ville hon SE på dom plötsligt. Jag såg på dom samtidigt och dom blir bara tydligare och tydligare..ändå är jag så blek. Jag mår så illa av att se på det, för jag är så äcklig. Gillar inte å säga så men det är den Sanna känslan jag får. Jag förtjänar ingen eller att prata med någon, se på någon, tänka på någon. Det är förbjudet, för jag är långt ifrån på samma nivå som dom. Jag blir ju chockad om någon ens vill prata med mig, alltså när dom verkligen vill. Inte typ när som bara vill få reda på nånting det räknas ju inte. Inte för att det händer så särskilt ofta heller. Folk undviker mig. Jag ska till BUP imon... jag borde ta upp det med självbilden, för en del (typ mamma) kan tycka den är sne hos mig själv. Men jag vet inte.. Jag tycker jag ser med ganska ärliga ögon på det mesta. Till exempel att viktsträcken är ett faktum. Dom är för jävliga. Fanns ens såna förr i tiden? Inte på så här unga tjejer i alla fall. Jag fattar HELT ÄRLIGT INTE hur folk kan säga att det är vackert, för det är det inte! Inte på någon! Är det ingen som håller med mig? Jag säger absolut inte att hela människan är ful och katastrof pga såna sträck, bara att just dom är för jävliga. Jag tror inte heller att någon gillar dom egentligen. Men för en del funkar det ju så att tänk att dom berättar en historia som kan vara vacker, till exempel att man fött barn, eller kommit över en ätstörning. Kan va vad som helst, precis som med ärr. Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få tanken på celluliter till något positivt, det enda jag får är läckande ögon. Tårar av besvikelse. Ångest. Förvirring. Det är inte bara celluliterna som får mig ledsen, det är hela kroppen. Saker som förändrats och inte varit där innan. Som siffrorna på vågen, bukfettet samt det på sidorna sticker ut mer nu än innan så vissa tröjor inte passar så bra. Låren betydligt tjockare, hela den svaga känslan i hela kroppen samt träningslusten. För inte så längesen hade jag även myrkrypningar på nätterna förmodligen för jag rörde mig för lite,. Men har försökt tänka mer på det nu och då har det gått över. Men jag mår ju såklart bättre om jag tränar oftare, som innan. Helst mer men ett steg i taget. Jag hatar att det inte blir mycket handling av mig, jag bara tänker en massa. Saker jag ska ordna och få klart, eller börja med. Inte ett skit. Jag bara känner sån besvikelse på mig själv, även insidan av mig känns svagare. Innan kunde jag få "social attacker" så ja kunde förvåna mig själv till och med. Jag kunde göra bra saker ifrån mig som att berömma någon, ge en slant till en tiggare, ta kommandot i en grupp, rädda någon.. Det kanske bara är en off-period nu men allmänt är jag svagare. Det jobbiga är också att i vissa situationer vet jag inte ens vilket som är det "starka" alternativet att göra.
💀