callshappines.blogg.se

2017-06-20
16:48:32

Jag valde att inte va blind för sanningen

Jag kan erkänna att jag är en väldigt löjlig person. Att jag tar illa upp av små saker. Så som ingen annan skulle göra... Jag förblir förvirrad och osäker. Men detta vet jag, antar jag. Jag bestämde mig för att inte blunda för sanningen så jag fick reda på att tatuera sig är en synd. Det kan dock vara så att det är gammaldags tolkning, så jag vet inte själv hur jag ska folka det. En del säger att jag ska tolka det som jag vill. Men det här handlar väl inte om min vilja? Ni hör ju hur jag låter, jag velar fram och tillbaka och tar åt mig alldeles för mycket av det här. Inte personligen men jag ville detta sååå gärna och jag är så svag för det. Jag borde bara va som alla andra och låta det gå, men sanningen är att vi har olika problem och svagheter. Det vanligaste är inom sexuella områden, medans jag har tatueringsproblem HAHAHAH. Så himla löjligt.. känns inte som ett seriöst problem ens. Men för mig är det faktiskt det, för att det ger mig ingen ro inuti mig. Jag vet dessutom inte hur jag ska komma över det, be om styrka, sova, skriva, lyssna på musik. Vet inte om det kommer hjälpa, jag kommer antagligen leva som vanligt i alla fall. Jag hoppas jag ändrar tolkning däremot, få en bra uppfattning. Men jag tvivlar starkt på det, eller så slutar det med att jag blir för svag och gör det. Det är egentligen bara en tidsfråga. Jag önskar jag kunde slänga in rida och umgås med hästar på listan, men det är så svårt när jag inte har nåt eget. Nu har jag sommarlov förvisso och då har jag hästar på båda ställen. Men det har inte blivit nåt hos mamma nu, jag vet inte varför men det känns inte bra. Det gör mig svagare. Hästar ger mig styrka och glädje, och med det kombinerar kan jag flytta berg, bildligt, men nu när jag inte fått va med dom på länge försvagas jag enormt. Glädjen är inte borta, men den bleknas bort mer och mer. Jag saknar dom. 
När jag är hemma och ledsen har jag Kiro som tröstar mig, nästan alltid... Just nu är jag trött för jag har tränat för första gången på ett tag, så jag skakar lite..borde känna mig bra inifrån och ut men känner mig bara helt nere. Det är så löjligt egentligen, tatueringar är inte allt inte ens i mitt liv. Men jag hade hittat det som ett intresse, nästan som en passion om det inte är överdrivet. Men det är det att jag förlorat ännu en sak, ännu en gnista bland dom få som finns i mitt liv. Jag är en bortskämd sak. För jag har min tro, min familj, vänner, jobb och pengar. Det vanliga nödvändigaste såklart också, som jag borde va nöjd med. Men nu har jag till och med lite till å känner mig ändå inte komplett. Ändå finns det dom som ber för varje dag det som jag tar för givet. Okej, det gör jag inte jag är väldigt tacksam men när jag ändå ska be om mer är det inte äkta tacksamhet. 
Men nu kommer jag bara vänta på att mitt begär kommer försvinna och jag kan försöka vara lite glad ändå längre fram
💘
2017-06-14
02:10:44

Trött men ej fallen

Jag gör det inte bra. Jag lär mig fortfarande men det blir inte bra. Jag försöker hjälpa andra - men det slutar med att jag skämmer ut mig eller att jag var fel person eller det var fel hjälp. Jag försöker påbörja nåt nytt - jag får ångestattack eller blir tvungen att lägga ner det. Vad som helst, och det blir inte bra. Jag känner ständigt att jag måste förändras, men det är inte sån jag är. Men när jag väl är inne i det går det för långsamt. Det går för långsamt. Medans jag är här och försöker lära mig om livef på egen hand förstörs världen där utanför, jag gör ingen nytta för den. Jag är inte som andra, vara lat, negativ eller inte bryr mig. Okej negativ kan jag vara men detta handlar om min rädsla. Det kan bero på många olika saker men grunden är mig själv. Jag är för osäker i mig själv för att påbörja något nytt i mitt liv eller mig själv.. Jag kan få stora pusher eller upplevelser ibland och tänker "nu kan jag påbörja, nu kan jag leva lyckligt" men så slutar det med att jag är här i mörkret, klockan två på natten, gråter i min ensamhet. Det misslyckades igen som vanligt. Mitt enda sällskap är min klagoröst i huvudet, och musiken från min Spotify. 
Jag förstår inte varför folk alltid ska säga "gråt inte, okej?" Vad är det för fel med att gråta? Vad ska jag göra istället då, sjunga? Jag sjunger när jag är glad, eller känslosam. Ingen annan gång. Vill dom jag ska ringa någon? Jag är för krossad för att kunna sjunga och ens prata vid dessa tillfällen. Jag vill skrika högt och hyperventilera och låta tårar spruta. Men det blir för högt och dramatiskt. Jag väcker dom andra i huset. Det lilla jag får i alla fall känns lite renande på nåt sätt. Jag vill bli av med det gamla, smutsiga. Fast oavsett hur många gånger tårar rinner ligger minnena alltid kvar. Känslan efteråt är hemsk. Ögonen bränns. Jag är uttömd på allt och känner ingenting. Bara död. Stirrar ut i tomma intet, vad som kan va framför mig - en katt, en explosion, en vägg. Låt mig bara va, jag är inte mottaglig. Jag hör inte, ser inte, känner inte. Jag är helt borta. 
Jag har sovit 14 timmar, dagen blev kort och det enda jag gjort är att sitta i sängen, ändå är jag trött. Jag vet inte hur, allt på en gång antar jag. Känslomässigt, fysiskt, mentalt. Allra mest på mig själv och att jag står ut i den här världen. Det är inte livet självt som är hemskt, nej livet är underbart en vacker gåva från Herren.. Ingen hatar livet egentligen, men vi kallar det så för att det är enklast så. Om vi mår dåligt så vill vi bara bli räddade, inte dö. Men det är ju så mycket enklare, därför säger vi så. Vi är lata till naturen därför tar vi till dessa vägar. Vi faller också för det söta och det förbjudna. Därför att vi är svaga. Vi syndar, väljer oss själva först, gör ingenting, gör allt fel... Hoppet är inte ute, det sa jag aldrig, det finns fortfarande människor som förstår, hjälper och bryr sig. För dom är det aldrig kört. Jag beundrar dessa och önskar jag var mer som dom. Vi ska fortfarande behålla vår egna personlighet, men vi kan alltid inspireras av varandra. Som att vi hjälper dom hemlösa, om vi har två tröjor ge en till den som ingen har, sprida det vi vet för att göra det lättare för andra istället för att bara vi själva ska bli hjälpta. Men grejen är att när vi hjälper andra hjälper vi samtidigt oss själva. Det kan va svårt att förstå men en dag kommer vi förstå innebörden med det, ibland får vi aldrig reda på syftet, men det behöver vi inte heller. Det är okej att ha det så här, det hör till. Jag försöker tänka på gånger jag faktiskt tog tillfället i akt och gjorde det bästa utav situationen. Men blickarna jag fick av dom käraste och närmaste, dom sitter djupt kvar. För man tror aldrig en nära vän ska gå emot en, eller inte vilja förstå. Så dom dömer istället. Det finns inget värre...det är aldrig våra fiender som sviker oss. Det kan va överdrivet att kalla det för svek men varför blir såren så djupa då? Jag trodde hon skulle va på min sida. Hon kanske tror att ur hennes perspektiv är alltid för mitt bästa, för det är normen att göra så. Men om normen är ignorant, självisk, ångerfull vill jag inte tillhöra den. Jag vill gå den väg vi är skapta för, den jag dras mest för. Jag kan säga att det är den vägen jag beundrar. Jag kommer aldrig va stolt över mig själv, kanske inte ens älska mig själv, men jag lovar att jag ska undvika fel riktingm även om det där ditåt strömmen går. Vilket menas att om hela folkmassan går, där det är medvind, en ren och torr väg, men med ett stup i slutet tänker jag inte följa. Hellre väljer jag den kladdiga, krångliga vägen där jag får gå på ensam med motvind. Men där kommer slutdestinationen va vacker och rätt. Jag kan känna mig ensam men Gud följer mig i varenda steg jag tar. Jag kommer tro även om jag inte kommer se. För vi vandrar med hopp och tro, inte med vad vi ser. Då kommer dom där blickarna så småningom blekna bort och jag förstår att det jag gjorde var rätt. Likaså ska kommentarer och klagomål försvinna från omvärlden. Det som en gång fick mig på fall, gjorde mig smutsig och ångerfull, kan jag senare gå förbi med styrka utan någon som helst ångest. Den dagen är inte här än dock.... Jag väntar, jag ber, jag hoppas. Jag är unga 18 år med mycket svaghet inom mig. Men för varje steg i rätt riktning jag tar, ensam eller följd, växer jag. 
 
 
2017-05-28
15:44:08

Den bortblåsta glädjen

Det är tomt. För stunden känner jag ingen sorg, ingen skyldighet. Varken lycka eller nåt ledsamt. 
Varför ska jag vara så ytlig för? Varför ska jag bry mig om hur min kropp ser ut? Varför ska jag synda? Jag tränger på mig shortsen, som jag hade senast för ett år sedan, trycker i alla mina fettreserver i dom. Jag drar och drar, samtidigt som tankar dras upp från det bakre. Om jag bara inte låtit det eskalera..om jag bara kunde sluta använda för små kläder..om jag bara om jag bara.. hela tiden. Måsten och borde. Samma visa med t-shirten som jag haft sen sjunde klass. Då jag gick runt och försökte gömma mitt fett som inte fanns där. Då jag skämdes för att gå i korridoren. En ständigt kallsvettig känsla igenom hela kroppen, tänker att jag måste duscha ikväll. Längtar till lunch men på samma gång inte. Vill inte verka desperat, är inte hungrig men kroppen skriker efter födan ändå. Jag vågar inte. Vågar inte stå för mig själv, ta plats och säga emot. Fastän jag trott det är sån jag är. Det har tagit mig ends fram till nu att förstå vad alla handlingar och tankar betydde, och hur jag var som person då. Vissa platser kände jag mig tryggare än andra. Men dom var få. I matsalen, korridoren, längst fram i klassrummet = mardröm. Jag tittar mig ständigt omkring, för att se om det är någon skillnad idag. Ser någon mig idag? Vill någon säga mig något? Men förgäves. Det enda jag ser är tjejerna och deras pinnsmala ben, magrutor och perfekta längd. Det svider i mig och ångesten växer ju mer jag studerar deras mästerverk. Dom skrattar, med andra. Dom pratar, med andra. Dom har sig själva och andra. Jag vill inte ens finnas till för mig själv. Men den som alltid räddar mig - är jag själv!!  
Träning hemma på mitt rum, gymmet, sitta och äta i köket medans andra tittar på = ingen som helst ro. Under träningen kan vem som helst, när som helst komma in och se mig. Föräldrar, främlingar..beroende på vart jag befinner mig. Jag vet inte varför jag inte vill bli sedd.. Är rädd för att dom ska döma mig..för att jag ska tro att jag är nåt. Men egentligen är det tvärtom. Jag är en nobody, som inte vet ett skvatt om träning eller världen. Jag gör inte ens mitt bästa, jag orkar inte. Jag bryr mig samtidigt som jag inte bryr mig. Tankarna blir fler och mörkare ju längre passet pågår. Ibland slutar det med tårar. Mascaran funnen nerför kinderna. Ingen ser. Ingen hör. Ingen är hemma. Jag går till duschen, blir varje gång påmind i spegeln hur gigantiska mina lår är. Hur bred min mage är. Hur omusklad jag är. Ingenting händer med mig. Varken ut eller in! Varför alltid denna plåga?  Jag trodde man skulle få vad man förtjänade efter allt kämpande! Är detta vad jag förtjänar? Samma gamla kropp hela tiden? Måste väl minska ännu mer på maten, särskilt på helgerna när jag inte tränar alls. Men det vet jag innerst inne är en lögn, för kvällarna sväljer mig då kroppen vill ta igen allt den inte fick. Få gånger får jag nog. På grund av allt, på grund av mig, jag tar kniven eller rakhyveln för att ta ut min ilska i min stackars hud. Den får sota för det jag tänker. Det börjar inte blöda, för jag kan inte. Jag vet inte hur man gör, jag kan ingenting om världen.
Enda platserna jag kunde känna mig trygg på var hästryggen och min säng. På hästryggen, samma runtomkring hästarna, skänker dom mig deras lugn och värme. Lyckan följde med mig hem och enda tills jag gick och la mig i sängen. Där fick jag pusta ut efter den långa dagen, i skolan och hemma.. Sen vaknar jag upp och allt börjar om igen.
 
Detta va ett exempel på hur en med ätstörning kan uppleva sin dag. Det är inte i minsta detalj men jag hoppas ni kan förstå lite hur det kan va. Hur det kan va att leva som mig. Nu har jag genomgått en recovery iofs och gått upp nästan 20 kg. Mår min kropp bättre? Förmodligen. Mår mitt psyke bättre? Verkligen inte. Mår jag bättre? Nja. Alltså svåraste frågan jag kan få, om mig själv. Jag försöker undvika tänka på min kropp och allt runtomkring ämnet. Men det är svårt för så fort jag ser mig själv triggas såna tankar igång. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till svars för någonting. Jag har trott mitt mående blivit bättre men antingen ska det va som i himmelriket med regnbågar och skratt. Eller så är jag nere i underjorden där glädje är krossat och bortblåst, ingen annan än mina tankars maskar finns och äter mig innefrån. Eller som jag är nu, inget.
 
Jag känner ingen sorg, ingen lycka. Inga tårar, inga skratt. Det är tomt.
Jag har däremot en längtan. En längtan bort, om det så krävs bort från landet så är jag beredd att ta den chansen. Jag har drömmar, som jag väntar på att motivationen ska försvinna ifrån, för jag vet aldrig när jag kommer hamnar på botten eller toppen. När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om vad som ska hända överhuvudtaget. Men det kanske är normalt. Vad nu normalt är. Jag vet bara hur det är att leva mitt liv, ingen annans.