callshappines.blogg.se

2017-04-16
21:35:48

Press och djupa tankar

Jag känner en liten press över mig. Jag har kommit fram till att dessa är bättre dagar nu, tack vare att jag funnit det rätta. Gud, Jesus och hästarna såklart som alltid funnits där nästan. Hästarna har jag förstått i många år att dom får mig lycklig på riktigt. När jag hör en kärlekslåt, eller vilken gripande/sorglig/ kärleksfull låt som helst tänker jag på dom. Dom är den raka vägen till lycka för mig. Men det har ju aldrig varit helt hundra - ångestattacker, social fobi, höga krav, besvikelser osv Nu har jag funnit fler saker på vägen till lycka. Det är jag så otroligt tacksam för, men en del av pressen jag har över mig är på grund av den. Det förvånar mig egentligen inte, eftersom allt och alla kommer såra en, en eller flera gånger. Men det är lite det som är grejen, kärlek ska kännas. Varesig det är min kärlek till Gud, hästarna, mamma eller vänner. Alla kommer såra en. Men det är en del av det, för dom ska vara värda att lida för. (Om man nu får kalla det lidande, kan va lite känsligt med ordval ibland..)  Jag älskar alla dom, men jag har varit både besviken och arg på dom också. Men för att jag behöver och älskar dom så mycket förlåter jag dom alltid. Utan dom vore jag inget. Jag skulle inte vara hel. Dom är mitt livs pusselbitar. 
Det här med förhållanden ger mig en oändlig press. Det finns såna som vill vara tillsammans med mig. Jag tänker inte bara slänga mig in ett förhållande igen så där som jag gjorde..usch. Helt fel sätt. Helt fel. Allt blev så fel, jag vill sluta tänka på det, men det går inte. Jag tänker på det dag som natt, ja till och med när jag sover. Det är inte precis något positivt heller. Jag vill inte prata om det här med någon heller. För det skulle bli så fel tror jag. Med alla.. Jag har bara mig själv, knappt det för det är så många punkter jag skäms med mig själv över. Jag känner mig utanför, hela tiden. Jag tänker inte som andra, jag rör mig inte som andra, jag är helt enkelt inte om andra. Men det är inte så simpelt, det är nåt mycket djupare och mer avancerat än så som jag inte orkar gå in på nu. Jag är förresten inte helt säker på varför jag är så osäker på att gå in i förhållande. Kanske beror på in dåliga erfarenhet, kanske beror på att det inte är rätt personer även om en av dom är oerhört speciell för mig, jag kanske inte är redo fortfarande, mitt hjärta kanske säger att jag är för omogen, jag kanske inte är förhållandetypen. Jag tror alla dom punkterna stämmer. Men framför allt att jag inte är mogen. Då menar jag inte att jag är barnslig, utan att just jag, mitt humör och livssituation inte är redo. Svårt att förklara.. Det här med att kalla varandra saker som man gör i ett förhållande känner jag mig inte hemma i, och då tycker andra att jag är konstig som inte gör det. Också att jag är så otroligt dålig på att höra av mig. Det kan jag inte HELLER svara på varför jag är sån, jag säger att det är bara sån jag är. Jag vet inte något om mig egentligen, men det tillhör ju bara tonåren..  Det är bara det att jag talar emot mig jämt. Nästan. Jag säger att jag känner mig själv och när jag verkligen vill nåt eller att försöka övertyga någon om nåt så blir jag plötsligt så självsäker och tror jag klarar allt i världen mer än nån annan vettig människa kan. Men egentligen är jag en osäker 18 åring som bara vill vara glad och leva med djur. Också vill jag att andra ska må bra, inte för att vi har förtjänat det pga allt det vi har gjort, men att världen skulle bli en så mycket vackrare och trevligare plats att leva på då. Det skulle djuren och naturen uppskatta. Det är dom som kom först och förtjänar allt det bra. Det jag vet är att jag har mycket känslor och vilja. Men ibland liksom tappar jag den, fastän jag inte vill. Det är nästan otroligt att jag fortfarande lever. Jag gav upp för länge sen, men fann mig senare fortfarande vid liv och kämpar igen. Även om jag trodde att jag skulle vara död och begraven för längesen. Jag har ingen som helst makt att kunna förändra hela världen, vi är också väldigt olika. Det är största orsaken till alla krig och konflikter. Men vi har en sak gemensamt: Vi vill vara lyckliga. Om en person säger att den vill leva bitter och olycklig så ljuger den. För om det fanns en chans att ställa allt till rätta så skulle denna person välja det utan tvekan. För innerst inne vill den leva lyckligt och ha det bra. Alla vill att alla ska ha det bra, bara det att vi visar det på olika sätt. Men måste vi veta vilka vi är då? Många som är 100 år och över eller dom som dött till och med vet fortfarande inte vilka dom är. Är dom verkligen lyckliga då? Vem vet vad som hände i döden? Fick dom reda på deras livsuppgift, begåvningar, syfte och egenskaper då? Eller tog det bara slut? Kanske är det meningen att vi inte ska få reda på varför vi är här. Man får tro och tycka vad man vill. Min personliga tro är att vi ska tjäna Gud, såklart, för att sedan träffa honom när vi dött för att då börjar det riktiga livet. Detta är bara en illusion, simulation. Inget är fast materia. Våra hjärnor har gjort världen till en verklighet. Det enda verkliga här är våra själar. Dom som betyder något.
 
Jag förstår om mina tankar inte säger nåt vettigt för nån, för dom bara flyger hit och dit och rätt som det är så är dom nedskrivna.
 
Jag har hittat världens bästa app! (Aa förutom kik då) Man skriver ner Quotes och kan avancera det hur mycket man vill med stil, skuggning, storlek, bilder osv osv. Detta citatet sa en i en kik grupp som jag tycker borde spridas, bara som en tankeställare..
✌🏽
2017-04-12
23:39:00

Från en dag till en annan

För några dagar sedan var jag så stressad. Det var nog i förrgår. Jag hade såklart glömt mina dagböcker i Tenhult, så jag skrev på baksidan av ett papper jag fått från min psykolog, om kbt behandling. Det handlar om problemlösning, men det är bara om ETT problem, och jag hade flera.. så jag började ventilera genom att skriva av mig lite...
DET ÄR SÅ MYCKET
Jag har så dåligt samvete, vem ska bry sig? Bara personer som är tusen mil bort. Det kan hjälpa lite. Men sen då? Skolan kan ingen hjälpa mig med, det kan bara jag fixa. Samma med APL:en, och det förbannade internatet som jag hatar så mycket, och att lärare och ämnen ska svika mig och oss. Jag sviker mig själv. Därför måste jag skriva på det här himla pappret och inte i mina vanliga böcker. Får skrivkramp men samvetet förblir dåligt. Tårar vill rinna men något hindrar dom. Jag vill så mycket, jag måste så mycket. Lämnaincallt i tid, prestera bra, Kiro, göra andra nöjda annars blir dom arga eller besvikna på mig. Jag måste ta hand om mig själv men finns ingen tid för det, jag slösar tiden nu. Det jag skrev i början var då, det är det förgångna. Samma nu. Och nu. Snart är den över. För det är så mycket.
Där har ni min version av stress. Det är inte ofta jag upplever den faktiskt. Men då var det bara så mycket och jobbigt, också för att jag inte ä van vid det. Jag blev en igelkott några minuter för jag kröp under täcket och förblev där och andades en stund. Fastän jag behövde göra en massa. Och den olidliga väntan. Det var en del saker jag inte kunde fixa direkt. Nu har det kunnat lägga sig en hel del, redan på kvällen hade jag lugnat ner mig, för jag red samma dag också. Vilket alltid får mig att må bättre. Det var nog förresten i söndags. Jag bordet å och lägga mig, är rädd för att få ångest annars. Har inte tagit min medicin idag. Inte för att det kanske gör någon skillnad men ändå. Bland annat vikttankar ligger fortfarande och lurar. Uughh jag vill bara att dom ska DRA. Jag vet att det är möjligt, men jag vet inte HUR. Hur?! Vad jag än gör känner jag mig stor, tjock och klumpig. Dom kommer alltid och förstör mitt underbara humör som jag har ibland, som idag. Dom har inte riktigt hunnit nå fram än men jag känner dom krypandes komma sakta. 
För jag skäms. Mina föräldrar träffar jag varje vecka (oftast) alltså dom ha sett mig mest, mer än någon annan. Dom kände mig när jag var 3, när jag var 8, 14 och 18. Jag har alltid varit olika. Det har snurrat nåt oerhört i mitt huvud genom dessa år. I alla fall sen jag var 12/13. Det var som värar det började då. Särksilt med kropps komplexen, som egentligen alla får men det var ju lite åt det extremare hållet eftersom det sen var nästan det enda jag tänkte på i några år. Dra in magen, sjunk ihop för att inte se lång ut, sitt så lite som möjligt för inte låren skulle bli tjockare, undvik soja och solroskärnor för dom innehåller Österogen, träna helst varje dag, ha så små portioner som möjligt, testa fasta, prata aldrig om mat eller träning - det var bara i min egna mörka värld och tillhörde inte någon annan. Bars jag och spegeln existerade i den. Detta är ju såklart bara en liten liten del av det hela. Det skulle ta upp hela bloggen om jag skulle skriva ner allt, dessutom kan jag inte få fram allt längst fram till min hjärna och ut i fingrarna. Så det blir ju lite tätt som tätt om ni har märkt. Det jag inte jobbar på nu är att gå ner i vikt, jag jobbar inte heller på att älska mig själv. För båda dom sakerna är out of my leauge. Det passar inte in i mitt liv just nu. Det jag jobbar på i dagsläget och som är helt passande för mig är acceptans. Acceptans för mitt beteende, acceptans över min kropp, acceptans över mina åsikter och ritualer, acceptans för att jag inte alltid kan göra alla nöjda, acceptans för att jag inte är som alla andra, acceptans över att det inte alltid kanske blir som jag tänkt mig. Acceptans över att jag är jag. Jag kommer fortsätta gråta ibland över mig själv, över andra, över misslyckanden. Just för att jag tar så hårt på det. Jag kommer fortsätta bli arg över onödiga saker som att jag missade tåget eller att jag tog sönder något. Jag kommer fortsätta tänka destruktivt och fastna i deppig musik och tankar som kommer hindra mig från att umgås med andra. Jag kommer fortsätta kalla mig för psycho för jag känner mig som ett. Men jag tänker inte ändra mig för allt i världen. Jag tänker fortsätta vara jag. Jag är en empatisk och snäll person, på gott och ont. Jag tänker ingen lämna mig själv, nej jag ska hitta mig själv. Det enda som ska lämna är dom destruktiva och negativa tankarna. Å jag har egentligen inget att klaga över, för jag har ett himla bra liv. Men allting är i mitt huvud, det är en sak att komma ihåg. Lätt är det inte, men det går. Jag kanske inte kommer känna mig okej eller bli bra idag, men någon dag, bara inte idag. Små steg i taget. Att ha kommit fram till så mycket som jag gjort på bara några dagar betyder världen för mig. Det jag kan göra är att fortsätta be, för jag har hittat min nya livsstil. Egentligen har jag alltid varit kristen, men nu är det på riktigt. Jag pratar mera med Gud och Jesus, regelbundet och äkta. Att komma närmare den helige ande har på bara några dagar gjort mig till en nästan ny person. Jag mår bättre. Tack. Jag känner att han är med mig, och lyssnar på mig. Äntligen, det är det jag försökt hitta hela tiden.
✌ ❤
2017-04-02
23:24:00

Lyckan med hästar

Har äntligen fått rida. Förra helgen på det vanliga stället hos pappa, och nu äntligen den där frieserhästen hos mamma. Bara andra gången jag red Olrik! Nu travade jag lite med honom också. Men dom andra var med mig såklart, på Olriks kompis (fjordingen) satt det två barn barbacka, dom skrittade då hela vägen. Vi red i en och en halvtimme, var superhärligt. Det gick jättebra, Olrik varken bockade eller stegrade denna gången tack och lov haha. Så får vi se när jag kommer våga mig på en galopp också..är ju lite speciellt på en stor, ståtlig häst. Det roliga var att igår var Kiros första födelsedag också. Så jag gjorde en bakelse till honom, den gillade han. 
Pappa var ju inte med när vi åkte till stallet. Vi tog lite bilder och skickade. Idag pratade mamma i telefon med pappa och tydligen hade pappa reagerat på bilderna. Det var mest bilder på mig tillsammans med Olrik, och pappa sa att det syntes så tydligt i mina ögon hur...lycklig jag va.. "Jag har aldrig sett henne så lycklig" var hans reaktion. Jag vet inte om jag håller med om det för så fruktansvärt glad såg jag inte ut men trivdes gjorde jag garanterat. Sen om det beror på om jag klickar bra med Olrik, att jag äntligen fick rida igen eller att hästar överhuvudtaget får mig så glad vet jag inte vilket det är, men det spelar ingen roll för huvudsaken är att jag är glad. Jag brydde mig inte om hur min kropp såg ut, hur mitt osminkade ansikte såg ut eller min kroppshållning. Det var jag och en vacker, stor häst bredvid mig. Mer än så ska det inte behöva va å tänka på. Pappa sa till och med att jag skulle "boka" in redan en ridtur hemma, både lördag och söndag också! Om det går bra för min kompis.. Å han har sagt innan att det räcker med en dag på helgen.. så detta blev speciellt för mig.. Som om han verkligen förstår mig. Sen pratade jag och mamma mycket i helgen också, mycket deep stuff. Hon frågade mig om jag fick bestämma vart jag skulle vilja ta vägen och bo, om jag fick välja fritt. Jag tänkte en stund, men kom inte längre än bara inom Sverige. Jag hann inte svara något förräns hon nämnde Wyoming. Såklart. Hon känner mig så väl. Såklart det är Wyoming! Jag vet inte om jag kollat för mycket på film men det dom visar i Wyoming är ju det som visas, även om det inte är hela stället kan jag förstå. Otroligt naturskönt och på landet, antar jag. Jag skulle vilja jobba på en gård där, jag har till och med föreställt mig det för många år sen. Jag beskrev det idag att det kanske är dåligt med lön, slitsamt arbete dagarna ut och svårt att klara sig.. men det är så jag vill ha det. Jag vill leva så som dom gör på en hästgård, det är den livsstilen jag strävar efter. Även om en del skulle tycka att det vore att sjunka i "livsstandard" eller "klass" whatever. Men det struntar jag i, för det är det mitt hjärta längtar efter och jag lyssnar på det. Sen vet jag inte om det ska bli just i Wyoming men det är just hästgård jag är ute efter. Mamma sa till och med att jag skulle söka efter arbete direkt efter studenten. Men det är ju över ett år dit så vi får se hur livssituationer ser ut då..jag skulle aldrig kunna bestämma nåt helt klart nu. Jag vill inte känna mig så bunden till något heller, jag vill kunna vänta och se vad som händer och sker. Hon lärde mig iaf att om det rullar på, så betyder det att man får hjälp av universum för att det är rätt för en. Som ödet kan man säga. Visst låter det flummigt men i min värld låter det ganska logiskt, fast jag tänker mer att det är Gud som vägleder en. Det skulle jag vilja känna, det vore häftigt. Så man vet att man är ombrydd och är på rätt väg. Mina tankesätt har ändrats lite på senaste tiden. Svårt att beskriva så det kanske får bli i ett annat inlägg - om jag orkar...
 
En riktig skönhet! 😍
 
Kiros födelsedags firande