callshappines.blogg.se

2015-12-31
23:20:19

Insikt på nyår

Jag visste redan att man blir mer ärlig på kvällen. Men jag gör även saker som jag inte väntat mig. Jag har Elsa hos mig nu som jag passar. Hämtade henne i tisdags och ska ha henne tills imon tror jag. Vi har haft henne på nyår en gång innan och då gick det jättebra hon var lugn, vi gick våra promenader som vanligt och inga större reaktioner. Men idag har det inte varit bra, inte nu på kvällen. Vi gick vår kvällsrunda som vanligt runt sju och folk sköt raketer ganska ständigt och ibland var det bara PANG precis bredvid oss. Jag röt till en gång utan att tänka "Sluta skjuta för h**vete!!!" Som om dom lyssnar på det.. Elsa var helt skräckslagen hela rundan, för första gången kissade hon inte en gång, hon bara gick (eller småsprang rättare sagt) för hon ville hem och in så fort som möjligt. Jag var ju tvungen att vänta lite innan vi skulle till trädgården istället när vi var inne en stund. Vi gick ut och jag bar hennes tacksamma 6 kilo till lämplig plats. Men hon sprang genast mot dörren. Så jag öppnade dörren och lät henne springa in medan jag va kvar ute. Jag gick ut längre på gatan och kände mig hyper. "SLUTA SKJUTA! LÅT MIN HUND KISSA IFRED!!" Skrek jag rätt ut. Kanske inte var det mest ordvalda att säga men det var vad som föll ut på min tunga. "Va?!" Hörde jag nån ropa till svar. Fnissade över deras förvirring. Sen stack jag in och hämtade Elsa igen. Men det gick likadant, jag gick runt i trädgården men icke. Hon hade inte rastats på fyra eller fem timmar.. Så hon var verkligen skräckslagen, verkligen draghund där och jag kunde inte få stopp på henne. (Hon är en Löwchen men kändes då som en draghund). Så jag tog in henne igen och stannade ute själv igen. Gick på andra sidan nu och såg några siluetter vid grannhuset. De hade precis skjutit whatever-it's-called. Jag stod där med armarna i sidorna och kände adrenalinet pumpa fort i mig. Så arg, så besviken på mänskligheten med levande bevis framför mig. De sköt ännu ett fyr. "HÅLL KÄFTEN! SLUTA SKJUTA! NI ANAR INTE HUR MÅNGA LIV NI SKADAR!!" Verkligen vrålskrek jag så det ordentligt hördes. Japp, det var jag. Inte ett dugg likt mig att göra så, men jag har starka åsikter. Dock visste jag inte att just raketer skulle få mitt ursinne att växa så snabbt. Men tack vare djurerfarenheten av att se deras rädsla och lidande gick sanningen upp för mig. Fyrverkerier är skit. Jag fattar inte hur VI kunnat hålla på med det andra år?! Vi hade redan bestämt oss för att inte köpa det, vet inte om det bara var i år eller tidigare. Vi har nämligen firat nyår vissa gånger hos andra som är lite raket-fans.. Inte för att vi var för det, det bara var så. Deras pengar, deras värdande, deras beslut. Å då har vi inte alltid sett katternas reaktioner alltid, men vi har sett tillräckligt.. Mimmi gömmer sig bakom soffan och får uggleögon av minsta smäll. Men när jag kom in sen ikväll frågade mina föräldrar vad jag hade gjort, jag sa vad jag sagt. De blev arga på mig. De trodde vi skulle bli ovänner med grannarna och att det var si och så dåligt och fel. Och att jag tänkte på mig själv. Det lät precis som i en bok, eller film. För det var så ofattbart. Å jag orkar inte ens ta upp diskussionen vi hade efter det..jag ger mig inte i första taget med sånt. Jag tycker inte jag gjort fel på nåt sätt med det. Det kanske inte var rätt heller, men jag gjorde nånting iaf! De bara sitter där inne och är också emot det, men i tysthet. Jag hörs! Jag kommenterar på forum, delar inlägg, bojkottar saker, skriker på grannar hehe... Jag gör det endast för djuren (och miljön dessutom, men djuren lever här och nu så dom får mig att agera lite extra mycket)  Jag fattar faktiskt inte vad som var själviskt i det. Det är väl dom som skjuter som är det som gör det för endast deras skull? Tror ni jag verkar framstå som en psykopat för mig? Nej, det finns orsaker. Jag vet att det bara är en gång om året men djuren har väl också rätt att ha en lugn och trevlig nyår? Varför skulle det vara ett undantag? Saker som händer på bara andra sidan gatan ska inte behöva påverka mina djur.
Elsa vill inte se raketerna! ☺️💖
Hoppas ni får ett fantastiskt 2016💖 Det ska jag ha i alla fall!
✌🏽️
2015-12-28
21:18:46

Hungrig, blind och tyst i mörkret

12 april söndag Inte nån dag. Inte nån timme. Aldrig en enda situation får jag känna att det är perfekt. Ibland är det bra. Men då är det alltid andra människor runt omkring mig som kommer med sin idiotiska negativa energi!! Eller så är det tvärtom. Att jag mår plötsligt piss och pest och de andra är så lyckliga och har det så bra så. Alltid är det något som kommer ivägen. Jag pratar inte. Jag gråter inte. Jag skriker inte. Jag rör mig inte. Inuti bara skär och rivs det. För man vågar inte känna något annat. Det bränner och bultar i huvudet. Ingen märker något. Lika bra. Jag kan bara sitta här och äta ihjäl mig på min tårta. Men om andra får något jag vill ha blir jag grön i ansiktet ändå. Vad är det med mig?
 
4 maj måndag Vart går gränsen för när man kan förlåta andra? Vart bör gränsen gå? När räknas vänskap och kärlek? Det har jag faktiskt ingen vettig förklaring för. Att säga att jag är lagom betyder inte att jag mår bra. Detta kan jag inte säga till dom i min ålder. Ni var för unga. Ni kommer aldrig förstå hur detta inferno skopar ur en all tro och energi. Om ni inte får det själva. Tankarna. För det är det allt handlar om, alla handlingar är så liten del av det. Jag har egna känslor, agerande, tankar som jag inte kan förklara. Livet är hårt. Jag skulle inte berättat för er. Ni tror det ska va allra högsta grad. Att det bara räknas om jag väger 30 kg. För det är bara det som syns som ni kan avgöra om. Det där inne är endast jag medveten om. Mitt liv, mina beslut, mitt kännande.
 
Jag har alltid varit blind för vem jag är, men det tillhör väl tonåren också. Man försöker hitta sig själv, en del lyckas, andra förgäves. Mitt liv har alltid varit otydligt, vilket har skapat mitt inre krig. Jag har allt jag kan önska mig. Frisk. Inget att oroa mig för. Ändå vill jag hellre vara död. Känner ingen mening med min existens. Jag förbannar mig själv för att jag klagar på allting som händer och finns, när det faktiskt inte är några riktiga problem. Mitt liv är för bra för att ens gnälla och tänka tanken på självmord.
En läkare sa till mig en gång däremot att bara för jag bor här och kallar dom i-landsproblem, betyder det inte att dom är mindre viktiga. 
Jag har alltid sett mig som tjock. Överskottsfett överallt på kroppen. Hur jag än såg ut, hur mycket jag än gick ner blev jag aldrig nöjd. Helt ärligt tror jag att jag aldrig skulle fått nog även om jag hade nått dom mål jag hade. Jag sa till en skolsyster att jag ville väga 51 kilo (fastän jag egentligen ville lägre) och när jag vägde 53 märkte jag ingen skillnad på mig från 58, och eftersom det bara va knappt två kilo ner då hade det förmodligen inte gjort någon större skillnad det heller. = skulle inte vara nöjd vid 51. Jag ville väga 45 eller nåt sånt. Då skulle jag kunna rida på alla ponnys i stallet, då skulle jag våga bada och sola i bikini om somrarna, då skulle jag kunna visa mig i magtröja, då skulle jag kunna springa utan att se ut som en fettklump, då skulle jag våga prata med mer människor, då skulle jag kunna dittan och dattan, si och så skulle göra det bättre. Visst, vissa av dessa saker kanske skulle blivit möjliga och kanske känna mig lite stolt över mig själv att jag nådde mitt mål. Men jag skulle aldrig få nog, när jag väl skulle gå ner skulle jag vilja gå ner ännu mer och ännu mer...till slut efter många år av lidande och svält skulle jag ligga på sjukhuset. För vi är inte gjorda för ständig fasta och överdriven motion i en kombo. Så länge. Men jag behövde inte allt det. Jag har inte överskottsfett överallt på kroppen, jag ser vanlig ut. Men jag kan bara inte få in det. Jag såg inte det andra förmodligen såg. Det var för jag väntade på deras kommentarer. Precis som dom hade sagt till mig att jag var tjock och stor kämpade jag för viktnedgång och väntade hela tiden på kommentarer och bekräftelse om den, men fick det aldrig. Därför fick jag aldrig nog. Jag ville höra dom viska bakom min rygg över hur smal jag blivit, som jag ville bli.
Jag har även alltid varit väldigt öppen med mig själv. Jag har tyckt det är konstigt om någon till exempel inte vill läsa upp en text dom fått, jag tänkte "kom igen! Varför läser du inte?!" Framför allt när jag var yngre förstod jag mig inte på såna människor. Men det gör jag nu. Jag har påverkats av dom, VÄLDIGT mycket, jag har formats efter dom men blivit en överdriven version. Jag har sökts till mörkret och stängt in mig med mina egna dystra tankar.. Bara min dagbok som fått veta dom. Men jag har talat mycket om det för mina behandlare, en av dom i alla fall. Och nu i bloggen har jag sagt en del också. 
 
Om jag varit otydlig - så berätta om det för mig :) Jag vill så gärna att ni ska förstå.
✌🏽️
2015-12-26
18:27:31

Jag och min syster

Jag och min syster är så olika. Igår var hon på fest och sov över hos en kompis, medan jag satt i "hennes säng" och kollade på Maze runner. Idag vid tolv kom hon tillbaka men nu har hon stuckit igen till samma kompis som hon åkte med igår. Hon lyssnar på medeltidsmusik och metalrock (eller vad det heter xP) och jag lyssnar nästan bara på deppmusik.. Hon säger att hon inte klarar av att lyssna på mitt, inte för länge i alla fall. Men nu på senare tid har jag lagt till lite "gladare" musik iaf. Alltså lite mer tempo och inte riktigt så nine crimes- djup på deppet. Men allt som min syrra berättar för mig nu förvånar mig inte längre, allt som händer. Hon är ju på fest varje helg typ, säkert för hon börjat plugga igen.. Jag är 16 år och har aldrig varit på fest. Jag har för mycket rutiner och har svårt att bryta dom ni vet. Är asocial också och håller mig helst för mig själv. Hon pratar med främlingar som om hon känt dom i flera år och kan få ett spontanryck som att bara hänga på folk på grejer titt som tätt. Ingen planering här inte. Vi är så tvärtemot varandra. Jag ver inte om det är bra eller dåligt. Mest dåligt antar jag. Jag har inget hälsosamt liv att bara hänga för mig själv, vi är inte gjorda för det. Tänk förr i tiden då man alltid va med familjen eller grannarna. Det var nästan ett måste för att hålla ihop och överleva. Nu gör vi lite som vi vill. Jag och min syster gick på gudstjänst i torsdags förresten. Den började klockan elva och slutade kvart över tolv ungefär, på kvällen. Det var också en spontan grej, men det stör jag mig inte på, tvärtom faktiskt! Jag älskar när det kan hända sånt! :D Då LEVER man. Inte för att det var ett actionfylld äventyr men det kändes bra att gå dit. Känna att man gör någon nytta med livet och skänka lite pengar (även om det var päronens pengar hehe..) Jag har inte varit i kyrkan på länge så det var dags. Det var väldigt många, fler än jag hade trott. Så var vi sena såklart..både prästen och den andre kände igen mig. Så är det med liten ort, men jag hade ju konfirmerats som dom är med på så det var inte konstigt. Det va en kille där som gått på mina skolor och är två år yngre än jag, som Erica såg. Hon sa ungefär "ser du han i den rutiga skjortan där? Han e så jättegulli gulliggg" sa hon med sina ljud som bara hon kan. "Var? Aha där. Han är 01:a.." "Va? Vad är det??" 0:1a..?" Frågade hon och såg väldigt fundersam ut. "När man är född 2001 svarade jag..?" "JAHA!" Sa hon då och vi kunde nästan inte sluta skratta åt det. Jag skrattade så högt att några rader framför mig vände sig om (vi satt längst bak) men jag brydde mig inte jag bara fortsatte va jag liksom. Det är sånt som är bra med en kompis eller syskon, jag känner ett passivt (och aktivt med för den delen..) stöd från henne. Jag känner att jag kan göra vad jag vill. Till exempel gick jag fram och tog nattvard för första gången. Ja har ju tagit nattvard massa gånger innan men inte på det sättet att vi ska fram till prästen, utan bara tvärtom. Så det är jag glad för att jag gjorde, själv tillochmed, även om det var jobbigt att stå där och synas så mycket. Jag vet det var ju mycket människor (just därför med) men jag är ju så stor och jag stod ju på kö så jag stod där å grubblade eller nåt, och ryckte i mig själv. "Jag satsar inte människor, jag satsar inte människor, jag satsar inte på människor..." Dök ju upp i mitt huvud som alltid hjälper lite. Jag kan inte va nån annan än mig själv. För det är bara jobbigt att låtsas va nån annan, varför ljuga? Det är alltid bra att va ärlig, nästan. Å jag är ärlig när jag säger att jag önskar jag var mer som hon!.. Men jag jobbar på det, jag känner att det går långsamt uppåt/framåt hur man nu ser det. Antingen tar AS en liten semester eller så avtar den kanske. Jag hoppas på det sista!🙋🏽
✌🏽️