callshappines.blogg.se

12 april söndag Inte nån dag. Inte nån timme. Aldrig en enda situation får jag känna att det är perfekt. Ibland är det bra. Men då är det alltid andra människor runt omkring mig som kommer med sin idiotiska negativa energi!! Eller så är det tvärtom. Att jag mår plötsligt piss och pest och de andra är så lyckliga och har det så bra så. Alltid är det något som kommer ivägen. Jag pratar inte. Jag gråter inte. Jag skriker inte. Jag rör mig inte. Inuti bara skär och rivs det. För man vågar inte känna något annat. Det bränner och bultar i huvudet. Ingen märker något. Lika bra. Jag kan bara sitta här och äta ihjäl mig på min tårta. Men om andra får något jag vill ha blir jag grön i ansiktet ändå. Vad är det med mig?

 

4 maj måndag Vart går gränsen för när man kan förlåta andra? Vart bör gränsen gå? När räknas vänskap och kärlek? Det har jag faktiskt ingen vettig förklaring för. Att säga att jag är lagom betyder inte att jag mår bra. Detta kan jag inte säga till dom i min ålder. Ni var för unga. Ni kommer aldrig förstå hur detta inferno skopar ur en all tro och energi. Om ni inte får det själva. Tankarna. För det är det allt handlar om, alla handlingar är så liten del av det. Jag har egna känslor, agerande, tankar som jag inte kan förklara. Livet är hårt. Jag skulle inte berättat för er. Ni tror det ska va allra högsta grad. Att det bara räknas om jag väger 30 kg. För det är bara det som syns som ni kan avgöra om. Det där inne är endast jag medveten om. Mitt liv, mina beslut, mitt kännande.

 

Jag har alltid varit blind för vem jag är, men det tillhör väl tonåren också. Man försöker hitta sig själv, en del lyckas, andra förgäves. Mitt liv har alltid varit otydligt, vilket har skapat mitt inre krig. Jag har allt jag kan önska mig. Frisk. Inget att oroa mig för. Ändå vill jag hellre vara död. Känner ingen mening med min existens. Jag förbannar mig själv för att jag klagar på allting som händer och finns, när det faktiskt inte är några riktiga problem. Mitt liv är för bra för att ens gnälla och tänka tanken på självmord.

En läkare sa till mig en gång däremot att bara för jag bor här och kallar dom i-landsproblem, betyder det inte att dom är mindre viktiga. 

Jag har alltid sett mig som tjock. Överskottsfett överallt på kroppen. Hur jag än såg ut, hur mycket jag än gick ner blev jag aldrig nöjd. Helt ärligt tror jag att jag aldrig skulle fått nog även om jag hade nått dom mål jag hade. Jag sa till en skolsyster att jag ville väga 51 kilo (fastän jag egentligen ville lägre) och när jag vägde 53 märkte jag ingen skillnad på mig från 58, och eftersom det bara va knappt två kilo ner då hade det förmodligen inte gjort någon större skillnad det heller. = skulle inte vara nöjd vid 51. Jag ville väga 45 eller nåt sånt. Då skulle jag kunna rida på alla ponnys i stallet, då skulle jag våga bada och sola i bikini om somrarna, då skulle jag kunna visa mig i magtröja, då skulle jag kunna springa utan att se ut som en fettklump, då skulle jag våga prata med mer människor, då skulle jag kunna dittan och dattan, si och så skulle göra det bättre. Visst, vissa av dessa saker kanske skulle blivit möjliga och kanske känna mig lite stolt över mig själv att jag nådde mitt mål. Men jag skulle aldrig få nog, när jag väl skulle gå ner skulle jag vilja gå ner ännu mer och ännu mer...till slut efter många år av lidande och svält skulle jag ligga på sjukhuset. För vi är inte gjorda för ständig fasta och överdriven motion i en kombo. Så länge. Men jag behövde inte allt det. Jag har inte överskottsfett överallt på kroppen, jag ser vanlig ut. Men jag kan bara inte få in det. Jag såg inte det andra förmodligen såg. Det var för jag väntade på deras kommentarer. Precis som dom hade sagt till mig att jag var tjock och stor kämpade jag för viktnedgång och väntade hela tiden på kommentarer och bekräftelse om den, men fick det aldrig. Därför fick jag aldrig nog. Jag ville höra dom viska bakom min rygg över hur smal jag blivit, som jag ville bli.

Jag har även alltid varit väldigt öppen med mig själv. Jag har tyckt det är konstigt om någon till exempel inte vill läsa upp en text dom fått, jag tänkte "kom igen! Varför läser du inte?!" Framför allt när jag var yngre förstod jag mig inte på såna människor. Men det gör jag nu. Jag har påverkats av dom, VÄLDIGT mycket, jag har formats efter dom men blivit en överdriven version. Jag har sökts till mörkret och stängt in mig med mina egna dystra tankar.. Bara min dagbok som fått veta dom. Men jag har talat mycket om det för mina behandlare, en av dom i alla fall. Och nu i bloggen har jag sagt en del också. 

✌🏽️