callshappines.blogg.se

Jag och min syster är så olika. Igår var hon på fest och sov över hos en kompis, medan jag satt i "hennes säng" och kollade på Maze runner. Idag vid tolv kom hon tillbaka men nu har hon stuckit igen till samma kompis som hon åkte med igår. Hon lyssnar på medeltidsmusik och metalrock (eller vad det heter xP) och jag lyssnar nästan bara på deppmusik.. Hon säger att hon inte klarar av att lyssna på mitt, inte för länge i alla fall. Men nu på senare tid har jag lagt till lite "gladare" musik iaf. Alltså lite mer tempo och inte riktigt så nine crimes- djup på deppet. Men allt som min syrra berättar för mig nu förvånar mig inte längre, allt som händer. Hon är ju på fest varje helg typ, säkert för hon börjat plugga igen.. Jag är 16 år och har aldrig varit på fest. Jag har för mycket rutiner och har svårt att bryta dom ni vet. Är asocial också och håller mig helst för mig själv. Hon pratar med främlingar som om hon känt dom i flera år och kan få ett spontanryck som att bara hänga på folk på grejer titt som tätt. Ingen planering här inte. Vi är så tvärtemot varandra. Jag ver inte om det är bra eller dåligt. Mest dåligt antar jag. Jag har inget hälsosamt liv att bara hänga för mig själv, vi är inte gjorda för det. Tänk förr i tiden då man alltid va med familjen eller grannarna. Det var nästan ett måste för att hålla ihop och överleva. Nu gör vi lite som vi vill. Jag och min syster gick på gudstjänst i torsdags förresten. Den började klockan elva och slutade kvart över tolv ungefär, på kvällen. Det var också en spontan grej, men det stör jag mig inte på, tvärtom faktiskt! Jag älskar när det kan hända sånt! :D Då LEVER man. Inte för att det var ett actionfylld äventyr men det kändes bra att gå dit. Känna att man gör någon nytta med livet och skänka lite pengar (även om det var päronens pengar hehe..) Jag har inte varit i kyrkan på länge så det var dags. Det var väldigt många, fler än jag hade trott. Så var vi sena såklart..både prästen och den andre kände igen mig. Så är det med liten ort, men jag hade ju konfirmerats som dom är med på så det var inte konstigt. Det va en kille där som gått på mina skolor och är två år yngre än jag, som Erica såg. Hon sa ungefär "ser du han i den rutiga skjortan där? Han e så jättegulli gulliggg" sa hon med sina ljud som bara hon kan. "Var? Aha där. Han är 01:a.." "Va? Vad är det??" 0:1a..?" Frågade hon och såg väldigt fundersam ut. "När man är född 2001 svarade jag..?" "JAHA!" Sa hon då och vi kunde nästan inte sluta skratta åt det. Jag skrattade så högt att några rader framför mig vände sig om (vi satt längst bak) men jag brydde mig inte jag bara fortsatte va jag liksom. Det är sånt som är bra med en kompis eller syskon, jag känner ett passivt (och aktivt med för den delen..) stöd från henne. Jag känner att jag kan göra vad jag vill. Till exempel gick jag fram och tog nattvard för första gången. Ja har ju tagit nattvard massa gånger innan men inte på det sättet att vi ska fram till prästen, utan bara tvärtom. Så det är jag glad för att jag gjorde, själv tillochmed, även om det var jobbigt att stå där och synas så mycket. Jag vet det var ju mycket människor (just därför med) men jag är ju så stor och jag stod ju på kö så jag stod där å grubblade eller nåt, och ryckte i mig själv. "Jag satsar inte människor, jag satsar inte människor, jag satsar inte på människor..." Dök ju upp i mitt huvud som alltid hjälper lite. Jag kan inte va nån annan än mig själv. För det är bara jobbigt att låtsas va nån annan, varför ljuga? Det är alltid bra att va ärlig, nästan. Å jag är ärlig när jag säger att jag önskar jag var mer som hon!.. Men jag jobbar på det, jag känner att det går långsamt uppåt/framåt hur man nu ser det. Antingen tar AS en liten semester eller så avtar den kanske. Jag hoppas på det sista!🙋🏽

✌🏽️