callshappines.blogg.se

1 juni måndag "Vet inte om jag har tur ibland eller "ödet" eller vad man ska säga. Jag visste det skulle bli så här. Ibland går det upp, ibland går det ner. Det tillhör min "recovery". 9 dagar kvar till avslutningen. Varav 5 arbetsdagar. Längtar!! Sen är jag fri. "Tack alla som gått här som inte fått mig känna mig helt ensam! Men mest har ni varit själviska svin. En riktig besvikelse är vad ni är. Det har skolan bevisat också att hela mänskligheten är. Nu efter tre plågsamma år ska jag äntligen lämna er. Farväl, jag hatar er alla!" Om jag sluppit se dom kanske jag aldrig fått alla dessa tankar. För alla är smalare än mig, och det är så att ingen förstår mig. Kanske lite dom på anorexienheten/BUP. Jag måste få ur mig det här. Måste nog börja med en blogg igen."

Så skön känsla det var att lämna högstadiet. Slippa dom långa korridorerna med blickar framför en, smutskastat skvaller målat på väggarna.. Beslutsångesten över hur mycket mat man skulle våga ta på lunchen, stoltheten när man slängde ungefär hälften. Spänningarna i hela kroppen när man skulle gå igenom klassrummet under lektion. På knivseggen att klara matten. Det enda hoppet av lycka man hade var längtan efter ridningen på onsdagar. Men framförallt, den ständigt ignorerande känslan, oönskad var ordet. Allt det där skulle jag få slippa! Jag skulle bli en ny person, börja om på nytt! Va tvärtom mitt gamla jag. Det gick så bra ett par månader här. Nu har det börjat tona ut. Jag kan fortfarande försöka, men det är om jag känner att jag får tillfälle. Vilket inte händer ofta. En gång i veckan kanske. Det måste ske varje dag, bar det tänkt. En gång i veckan är som en gång om året, inte tillräckligt. Jag känner på mig att jag kommer isolera mig den här veckan också. De vet ändå vart jag är. Det är inte lika deppigt som förra söndan, men ganska nära. Jag kom in i fritidslokalen idag, hälsade på några men var inte så mycket mer med det sen. Hann knappt å sätta mig förräns dom...gick. Har aldrig hänt innan tror jag. Jag gråter inte för det, bara lite chockad. Eller inte.. Det ger mig för mycket flashbacks. De vet vem jag egentligen är nu. Jag var inget å ha. Inget å se fram emot. Bara en kloss i vägen. Eller ett spöke alla går igenom. Det är mitt öde. Jag kommer bara bli mer och mer oönskad för varje dag, vecka, månad, år. Det har redan börjat och det har inte ens gått en termin. Kommer det bli som i högstadiet fast på heltid nu? Jag trodde de skulle vara helt nya, bättre, mognare människor på gymnasiet. Visst kan dom va lite annorlunda, men det påminner mig ändå för mycket om högstadiet, i vissa situationer. Antingen är jag för galen eller mognare än dom andra. Oftast känns det så i alla fall. Jag har ett annorlunda sätt, jag stakar mig fram, men jag kämpar. Jag skulle aldrig ta självmord, jag är kristen. Tanken har varit där - men den blir aldrig handling. Därför ville jag ge mig en chans att förändra mig, men det misslyckades som med allt annat i mitt liv. Och i denna värld. Det enda lilla hopp man kan känna är väl när man ser på Facebook att djurens rätt lyckats få ett land förbjuda minkfarmning eller liknande. Annars är den här världen en totalbesvikelse. Å vi har fått gilla läget, i alla fall jag. Ibland kan jag få för mig att motarbeta, men måste till slut böja mig för de som står högre upp. Som en obetydlig slav. Ett barn med nummer. Ingenting annat. Det är mitt negativa öde. Jag undrar när det positiva ska komma fram? Ska det hitta mig eller tvärtom? Känns som det bästa jag kan göra är att isolera mig från allt folk och ta hand om dom djur jag vill, vild i skogen typ. Ingen skulle bry sig vart jag tar vägen. Ryktet blir väl "hon var för feg för självmord, skyllde på att hon var kristen. Så hon bosatte sig i skogen för alltid." Jag blir inte ledsen för det, bara låt dom prata och låt dom tycka som dom vill. Det jag egentligen vill är att komma bort från den här världen överhuvudtaget, vare sig det har med döden att göra eller inte.😊 För världen är inte värd min sorg, uppmärksamhet..Då ska jag göra det som alla varit så bra på att göra mot mig - ignorera det.