callshappines.blogg.se

2015-09-30
19:57:11

Otursvecka?

Jag tror jag har min otursvecka verkligen... Så nu ska jag rabbla upp allt som hänt 
~ Igår när jag slutade tidigare gick jag själv till gnagarna och myste där. Höll i hamstern och så..jag klappade på hanråttorna mellan gallret också. Jag petade en på magen och den tittade på mitt finger, alltså jag var vaksam jag är alltid vaksam, men så himla plötsligt högg den till ganska rejält i mitt pekfinger. Aoouch. Så tittar jag på det och så sipprar det ut blod, förbannat mycket blod. Det blir tjockt också. Slutar aldrig rinna. Springer upp, tar snap ofc, torkar med papper, springer ner i källaren och yrar, sem till fritidslokalen, men det ser dött ut. Jag sticker till skolsköterskan och knackar på. Hör att hon pratar med en annan elev där inne. "Är det karolin?" "Ehm nej..Silja." Säger jag. "Jaa men du har ingen tid här." Asså herregud man kommer väl inte dit bara för det, hade ju inte planerat att jag skulle få fingret nästan avhugget precis. "Nej men jag blev biten av en råtta och det slutar inte blöda, skulle jag kunna få plåster?" Så rengjorde hon och jag fick plåster. Då kom ju det med om jag hade tagit mina sprutor fram..jag har ju hoppat över några..tog stelkrampsprutan senast i fyran. Så hon skulle kolla upp mina vaccinationer, kolla mig imorgon igen (torsdag) hur det gått. Jag skulle ju hålla koll så det inte blev infekterat heller. Men det har det inte blivit. Än. Tror det börjar repa sig, har kommit in smuts ibland men när jag tvättar händerna är det rent igen. Men jag har slut på plåster! Mamma gav mig tre igår men dom är ju slut!
~Sen när hon släppte av mig på internatet upptäckte jag sen att jag glömt mobilen i bilen. Så kan inte ha kontakt med henne på det sättet. Bara Facebook messenger isåfall som hon knappt läser..
Detta handlar inte om otur, men jav och mamma var på behandling igår igen. Jag hade fått tillbaka mina två kilo som jag förlorade under de två första veckorna. Vill inte reagera på det. Neutralt bara. Jag väger ju mer än någonsin men om jag ska börja djupdyka på det kommer jag bara bli "deppig"... Jag frågade dom vad dom skulle sägs om jag skulle bli vegan. De skrattade först. Sen att det inte var lämpligt under behandlingstiden..att det inte är bra att undvika saker. Hon sa bah "men du som gillar att baka, hur ska det gå då?!" Asså what the tänkte jag... "Ehm..det finns massa veganska recept.." "Jaså,gör det det?" ASSÅ KOM IGEN, hur gammal får man va. Hon var ju värre än mina föräldrar där..
~ Idag när jag skulle borsta tänderna fick jag inte upp plastgrejen som sitter skyddande som man skruvar första gången på tandkrämstuben. Det funkade inte att skruva av med korken. Sprang upp och testade att hugga med kniv och täljde upp den nästan. Saxen funkade inte heller...så det slutade med att jag skar upp ovanför där korken skulle sitta. Vet inte vad det var för fel, men det var som om de där sakerna runt om smälte bort och det fick INTE skruva upp. Min lösning bildligt:
~ Sen skulle jag ställa upp tandkrämen istället för att lägga den ner som jag brukar. Gjorde det för att det skulle tryckas ihop lite och inte torka kanske..om det nu funkar..då river jag ner påsen med all min tandtråd, jag lyckas fånga påsen -upp och ner- så det faller ut ungefär 20 stycken. Så då slängde jag alla dom, för jag vill inte använda tandtråd i min mun när den luggit på golvet och en toalett..lyckades bara rädda några få. 
~ Sen gick jag in i mitt rum och skulle hämta min iPad. Jag tog den på hyllan där det är en tavla jag gjort står och framför vita bokstäver som stavar F A I T H. Jag vänder med ryggen emot och hör skrapande ljud, vänder mig om och tavlan trillar så den hamnar liggandes och alla bokstäver ramlar på golvet. Precis efter det med tandtråden hänt också..
~ Jag skulle ju följa med till stallet idag för första gången. Jag gick ned och väntade med några andra, som jag trodde också väntade på skjuts till stallet. Men det var bara jag som hade stallskor och jacka..sen kom den dom väntade på ut, men inte skjutsen. Så dom pratade lite allvar där väldigt högt..så kom en som jobbar på fritid ut och satte sig i bussen och startade. Jag gick fram och öppnade dörren " är detta skjutsen till stallet?" "Nej det är inget idag." Whaaaat?.. "Hon som har det är sjuk." Och det hade absolut INGEN sagt till mig... Jag som hade stått där över 20 minuter och väntat med de andra, shit så pinsamt med egentligen. De trodde ju säkert jag typ stalkade och skulle se vad dom skulle säga. Men sen kom en fritidsledare ut och sa "det var inget stall idag,Silja" så då hoppas jag dom hörde det och fattade varför jag stått där så länge.😳😳  jag hade ju hört det, nuu..sa jag. Var irriterad över att de inte hade kommit ut med det. Det stod ju till och med på kvällsaktivitets lappen i vårt hus! Stall 17:30. Men nä, då fick jag inte va med några hästar idag. 
Nästa otur blir väl att tåget blir inställt på fredag jag vet inte...Vi har skolfoto imon med, och jag ska få hålla i en geckoödla!:) Hoppas det blir bra i alla fall.🐉 
✌🏽️
2015-09-29
15:27:21

Fördomar

Blir så arg på fördomsfulla personer. Eller att de tar självklart på saker och ting och säger att alla andra har fel..Vet ni varför jag inte brukar gå ut med vissa saker? För jag är så rädd för vad dom ska tycka. Jag kan inte riktigt känna mig fri. För det är det jag vill. Jag tjatar om freedooooom hela tiden. Bara mamma som fattar det dära.. Om jag hade sagt i högstadiet att jag tränar 4-6 gånger i veckan hade de tittat på mig från topp till tå så som jag hatar och sagt "ookej, det trodde jag inte om dig.." Var väl ingen som visste det utom mina päron då, för jag hängde upp en lapp på dörren "STÖR EJ" och de tyckte det va puckat, men sån är jag, jag vill INTE att någon ska se mig. Jag har ingen normal förklaring på det, det bara är så. Och om jag skulle berättat för någon om mina ätvanor hade de inte trott mig. För jag var (och är) inte så smal. Om jag berättade att jag håller på att räkna kalorier, skippar måltider ibland, försöker förbränna det mesta, alltså anorexia, hade de inte trott mig, eller trott att jag överdrev. Men det gör jag inte, det var så. Hela tiden de där jobbiga tankarna, det är liksom de det handlar om. Det är inte kroppen och utseendet det handlar om, en bild säger inte mer än 1000 ord! Det finns så mycket bakgrund i denna sjukdom, eller vad man ska kalla det, så mycket mer än vad "vanliga" människor förstår. De flesta tonårstjejer får ju såna tankar om att de är för tjocka osv men med detta går man så djupt in på det, så man inte märker det knappt, man blir blind. Blind för hur man ser ut, blind för omvärlden, blind för vad man gör, allting. Jag brukar fastna i mobilen, särskilt på kvällen, och innan så bara drogs jag till såna instagramkonton med såna bilder, såna här till exempel:
Jag märkte knappt att jag hamnade där, rätt som det var grävde jag mig in och avundades kvinnorna på bilderna...ville bli som dom, slippa skämmas över min feta kropp...
Den sista var typ mitt mål.
 
Men som tjejerna på dom här bilderna så har det gått väldigt långt, och så långt hamnade inte jag. Men det kunde ju blivit, typ som när jag flyttar eller så tänkte jag att jag skulle ha lättare för det. Men man blir aldrig nöjd, man kommer alltid se sig själv som görfet oavsett hur smal man blir, för man bara vill ha "mer smalhet", det är det sinnet som inte får nog. Bara några fler kilo..så blir det ännu mer..och ännu mer... Det är ett evigt krig. Det finns så mycket bakgrund dessa kroppar, och även om kroppen ser "normal" ut, finns det så mycket, så mycket mer än du anar. Man tror personen mår så bra för den skrattar och så, men när den kommer hem kan den göra saker du minst anar. Det är SÅ fel med fördomar. "Jag tycker inte du är såå smal utifrån bilder jag sett på människor med ätstörning" säg ALDRIG det till en ätstörd person - ALDRIG ALDRIG ALDRIG, det sårar som fasen. Om man är på sin recovery väg, kan tankarna komma tillbaka om du säger så, så det vore förbannat korkat. Säg inte så till någon förresten. Om du tycker något sånt, bäst å inte säga något alls. Anorexia är psykisk ohälsa. Det sitter i huvudet, inte på kroppen. Har du fattat det? 
Nu för tiden om jag går in på såna hashtags eller konton, är det för att berätta för dom hur hårt det suger att hamna i det läget och att det är dåligt val. Å såna saker. Kanske inte låter så stort men man vet inte, det kanske betyder mycket för dom. Det är bättre än att inte göra något.
✌🏽️
 
2015-09-28
18:51:52

Tacksamhet

Det är många gånger jag tänkt att jag vill ha mer, fler av allt osv..Som vänner, djur, tid, jag ver inte med mera med mera... På sommarlovet var jag ju ensam egentligen. Jobbade ju mest, men var ändå på ett ridläger. Och där kom jag ju bra överens med de flesta, det brukar jag på ridläger. Men jag hade ju förlorat alla andra. Så nu är jag tacksam att jag fått så många nya. Utan att jag tänkt på det heller. Jag måste va tacksam över mina framsteg jag gör också, inte klandra mig, för då kommer jag ingen vart. Om gör sitt bästa har man redan vunnit. Men det är ändå perioder här när jag är så ensam. Rummet gapar tomt. Visserligen är jag inte van vid att det springer folk här när som helst, men ibland är det liksom för ensamt, deprimerande ensamt. Det hade varit så bra med en hund och en häst alltså. En geckoödla med.. Jag skulle alltid ha något att göra. Pyssla i stallet, motionera hunden, rida hästen, chilla med geckon... För jag gillar att ha saker att göra hela tiden! Annars om jag är ensam för länge och då blir det ju att jag bara är stilla och tänker - övertänker. Kan antingen leda till frustration, tårar, att jag vill sova för resten av livet, får lust att skjuta mig. Flera saker. Men jag är lyckligare här på Tenhult. Det är jag. En av anledningarna är att anorexian är typ över, så jag inte tänker på mat typ jämt som jag gjorde innan. Jag gör det jag älskar - är med DJUR! Har ju fått hålla i flera nya djur. Idag fick jag och en kompis göra hälsokontroller hela förmiddagen på tropiken. Jag bor med 6 stycken härliga personer. Jag tror jag behövt (eller behöver) den människontakten faktiskt. Ingen mobbar mig. Jag har vänner utanför internatet. Det känns som vissa människor bryr sig om mig faktiskt. Naturen är nära mig. Jag kommer få följa med till stallet varje onsdag nu också (!!) Jag och min kontaktperson kan rida typ när som helst när vi vill. På friluftsdagen har en kompis fixat så jag kommer få låna en av hennes hundar! Så det känns som det kvittar att jag sitter här forever alone och lyssnar på min gamla musik. Jag är så tacksam över livet! Att det blivit så mycket bättre. Och ver ni hur det skulle kunna bli ännu bättre? Att jag insåg det oftare! Men mina humörsvängningar kommer komma. Rätt som det är ligger jag där och grämar i mörkret och vill försvinna för alltid. Men så är det. Om jag hade de djuren jag önskar skulle livet va komplett. Det är det enda som saknas faktiskt, och jag vet jag tjatar om det hela tiden. Men det skulle va så bra flykt. Just nu är det bara musiken, den gör så jag överlever. Naturen är så bra för sinnet också. Det är helt sjukt vad livet vänt och ändrats. Jag är så glad att jag förändrade mig. 
Det var ju synd att jag inte hade en bild på blodmånen som var i natt..ångrar faktiskt att jag inte gick upp och kollade..men här får ni en "blodhimmel" istället 😉
✌🏽️