callshappines.blogg.se

2016-04-30
01:09:02

29 april

Sho. Idag fyller både Morriz och Kenny år 😄 Tur det var fredag idag med så jag fick hälsa på Kenny och fira honom! Jag gjorde en liten bakelse till honom av havreknäcke, äppelskivor, morotsslantar och strött med havre. Jag red ju honom med, vilket gick mindre bra.. Det skulle ju såklart blåsa så in i.. Står hellre ut med regn. Men det gjorde Kenny väldigt pigg och så. När vi skulle galoppera på sandvägen tänkte jag ju ännu en gång att jag inte skulle va rädd för fart och han skulle få ur sig lite energi. Det blev en himla fart. Inte bara det, han sparka ju bakut också. Jag vet inte vad jag gjorde, skänklade på eller drog i tyglarna, kanske båda för jag vet inte hur jag ska hantera en sån situation 😣 Sen bara höll jag i mig, men sen gick inte det heller så då provade jag ramla av. Jag slog i huvet ganska rejält och var tvungen att va kvar på marken en stund. Kenny sprang tack och lov inte iväg utan han stod bakom mig och trodde nog jag var död. Sen sa jag nog "jag tittar för mycket på film" för HUR fasen kan alla hålla sig kvar så stabilt på en nästan skenande häst?! Barbacka?! Detta var inte ens på öppet fält heller - med sadel! HUR?! Aja, jag har ju en trög kropp och är inte van vid hög fart så det hade väl stor betydelse. Eller så var det för han kickade av mig. Är inte säker, men nån av dom sakerna i alla fall.. Förmodligen båda. Jg hade huvet i händerna och pratade med Kenny lite. Det var väldigt skönt att för första gången inte ha nån människa som direkt springer fram till en eller ropar på avstånd "hur gick deeet?" Eller "slog du dig?!" Aa shit vad skönt det va att slippa dom basic-frågorna.. Bara en häst bakom en som undrar om man fortfarande lever var där. Jag tittade inte på honom, jag bara halv-satt där och stirrade ner i händerna. Så kände jag hans nos mot min rygg. Wow, det var första gången det hände. Alla andra hästar har sprungit ifrån mig eller tittat åt annat håll. Sen när han hörde att jag pratade och tittade upp å rörde mig gick han in i skogen! Haha😅 Det är det enda han vill, mitt i när vi galopperar ibland tvärstannar han typ vid en "infart" till en skogsstig och envisas som tusan att gå in dit. Ibland är han omöjlig.. Han fick mig på en helt ny stig idag, så kom vi ut på en väg och vi kunde fortsatt men det såg ut som att det var folk som bodde där. Han ville verkligen dit iaf, sen tillbaka till en annan väg och jaa han förvirrar mig ibland.. Men han gick alltså in i skogen själv efter han upptäckt att jag levde. Jag gick efter honom och ropade "stanna" och "ptroooooo" "trampa INTE på tygeln" och vad händer, jo han rycker till och stannar, jag kan gö fram och ser en enda lång tygel hänga. "JAG ÄR DÖDENS" är min reaktion. Tygeln gick sönder! Men jag fick knyta ihop den på nåt konstigt sätt åså hängde en liten bit under hans haka vilket inte var så optimalt för den hamnade lätt i munnen. Men jag tog mig upp och red hemåt. Jag trodde att jag inte skulle våga galoppera mer men jag gjorde det på slutet igen och det gick hyfsat fint. Eller aa, blev lite ostabilt men det funkade. Han är sjukt pigg kille. Märkte att mitt långfinger blödde otroligt mycket så halva handen var ganska blodig haha kände mig som en sliskig zombie nästan. Jag tyckte det var konstigt att det var s mycket men märkte sen att nageln gått av nästan en tredjedel 😬 Äckligt. Tog aslång tid innan det slutade blöda med. Så blodade jag ner mina kläder, tyglarna och Kenny med😒 Men sånt händer ju. Trilla av när man är ensam i skogen med en häst för första gången: check! Han verkligen visade att han var unghäst idag, med sina fem år haha. Men jag får i alla fall fortsätta rida där trots detta oansvariga! Or what to call it.. Det med tygeln löser sig nog med.
 
 
Så fyllde ju Morriz 7 år idag med 😄 Alla katterna fick lyxmat såklart då också. 
...och Kenny sin bakelse 😗
2016-04-28
22:51:37

Psykisk ohälsa

Nu kanske man äntligen kan få fram sina budskap, kunskap kring ätstörningar och psykiatriska diagnoser, ångest och så vidare är en total bristvara i Sverige, och om folk bara visste hur vården av dessa sjuka fungerar i dagens läge, då skulle de flesta bli mörkrädda. Min förhoppning är att lägga fram sanningen, informera, lära ut och bidra till förändring, för någonting måste hända NU, vi kan inte leva i ett samhälle där psykisk ohälsa (både bland unga och vuxna) bagatelliseras, nonchaleras och ignoreras.
Om alla fick den hjälp som de skulle behöva i tid så skulle vi se en välsignad skillnad och vi skulle plötsligt ha ett mycket mer fungerande samhälle, idag anses vi som är sjuka vara skräp som bara kostar pengar.
Vi är svaga, vi överdriver allt, vi spelar teater, vi är lata och för slöa för att jobba, vi är ointelligenta..
Ja, det är bara några av de åsikter om oss sjuka som florerar i samhället, just för att folk VET INTE.
Kunskapen om hur det faktiskt förhåller sig existerar inte!
Istället väljer folk att göra sin egen uppfattning om hur de TROR att någonting är, en förklaring som bara skulle vara väldigt enkel, en perfekt ursäkt för att slippa tänka sig lite djupare in i problemet.
Okunskap föder människors hjärnor med irritation över vår "lathet" och vi anses vara ett samhällsproblem.
Och hur kul är det att leva med att ha den synen på sig från allmänheten?
Här kämpar man varje dag för att orka överleva och leva normalt, och det man möts om är kränkningar, anklagelser och fördomar som skulle kunnat komma från 1400-talet...
Och det är JUST DETTA som får oss att känna oss ensamma, värdelösa och utstötta.
Vi VET vad allmänheten tänker om oss.
Vilket gör det hela svårare eftersom det ställer press på oss att "vara normala".
 
 Oavsett vad problemet är, ätstörning, schizofreni, depression, ångest, Aspergers, dyslexi, eller vad det nu kan handla om, så innebär detta inte automatiskt om att vi är mindre intelligenta än andra.
Det innebär att vi måste inse våra egna begränsningar och leva efter dem och göra det bästa av situationen, detta är ju faktiskt ingenting som någon av oss valt att drabbas av själva.
Hur skulle det se ut om man började anklaga folk för att vara ohälsosamma eller lata för att de drabbas av Cancer? MS? ALS? Hjärtsjukdomar? Lunginflammation?
Är det också sjukdomar man ska skämmas för?
Tänk nu efter lite..
Principen är densamma, en sjukdom är inte VALD, den är nåt man drabbas av.

INGEN SJUKDOM handlar i grunden om hälsa, om lättja, om uppmärksamhet eller lathet.
Det är något högst ofrivilligt som man drabbas av och måste lära sig att leva med, kanske hela livet.
Och många gånger så är det faktiskt så att de som är sjuka har väldigt många fantastiska sidor och egenskaper som faktiskt "de friska" saknar, vi lär oss att tänka på ett helt annat sätt än majoriteten.
Och vi besitter en förståelse för andras problem och mående som väldigt många diagnosfria människor saknar.

Så tänk lite på det innan ni dömer oss..
Vi har inte valt detta själva, vi skulle mer än nåt annat vilja leva så normalt som möjligt.
Men det vi gör, att anpassa våra liv efter våra egna begränsningar och förutsättningar, och lära oss att leva ett relativt fungerande och normalt liv utefter det - det är en prestation i sig.
 
Vi måste sprida kunskap om detta för att väcka förståelse, om förståelse för varandra ökade så skulle vi kunna förändra så mycket, göra skillnad.

Till alla er därute - glöm inte att ni ÄR inte er sjukdom, utan den är en del av ER.
Det ni gör varje dag är ett fantastiskt jättejobb som ni ska vara stolta över!
Kram på er alla, friska som sjuka!
Var snälla mot varandra!
 
Detta va ett så fantastiskt bra inlägg skrivet av en tjej på bloggen www.challizz.blogg.se 
Jag kunde inte sagt det bättre själv asså. Det är precis det här jag menar med typ allt jag skriver. Särskilt beträffande vad gäller alla fördomar och liknande. Inte minst från vuxna, som inte lider av nåt sånt här då. Jag vågar inte säga till mina föräldrar om jag struntar i skolan nån timme/dag, eller om jag skippar nåt mål till exempel. Men jag säger då- det är inte så himla lätt att leva enligt dagliga rutiner när rösterna pockar på mig. Ibland tar dom över så mycket att jag blir översvämmad av hemska tankar och kan inte annat än bryta ihop eller ingenting. Vill inget hellre än att lyssna på musik och sova. Det har blivit oftare så nu att jag somnar mitt på dan, eller mer än bara på natten i alla fall. Inga långa stunder men ändå, det har inte hänt innan. I alla fall om man känner sig riktigt dålig, å då syftar jag på rent psykiskt, liksom det syns inget, man bara känner sig riktigt nere och orkar ingenting. Man säger någon närstående att man inte orkar jobba/gå till skolan idag och dom frågar "har du feber?" "Mår du illa?" Eller liknande. "Nej jag orkar bara inte" svarar man då. Men då räknas inte detta som att vara sjuk. Men om man skulle ha feber ja då får man vara hemma minsann. Det ska man ju, men det ger ingen rättvisa mot den som är psykiskt sjuk. Elle ja, vissa är det hela tiden men ibland är de ju extra jobbigt ja ni förstår. Man har dåliga dagar, och bättre dagar.. Helt SJUKT är detta. Dom som inte lider av någon psykisk diagnos fatta ju inte hur det är. Nu drar jag absolut inte alla över en kam, jag pratar bara om vad vi får va med om och vad vi får ta emot dom sämre gångerna som INTE är acceptabelt. Men det gör vi ändå. Det kan vara svårt att sätta ord på allting, en del kan inte ens skriva det såhär som jag brukar göra. På grund av fördomar, blickar, nekningar, kommentarer osv har så många männsikor förlorat respekt från mig. Jag försöker sätta mig in i att dom inte ser det ur samma perspektiv, men att försöka FÖRSTÅ vore ju tacksamt. 
Som sagt ovan - att ha en diagnos är inget man väljer, men det är heller inget man är. Vissa diagnosticerar sig själva hit och dit som att bara slänga ur sig "jag har väl adhd eller nåt" bara för man råkade va extra rastlös någon lektion. För det är inget som bara dyker upp ibland, det är något man får stå ut med hela tiden. Dygnet runt, året om, hela livet från födsel till graven. En del kan lära sig hantera dom jobbiga stunderna och acceptera sig själva, andra har det lite svårare. För vi är olika ändå, även om man har samma diagnos är man inte klassad under samma "titel" att så här beter sig en sån människa, vi är individer som beter oss olika och vissa med flera diagnoser kanske liknar någon som inte har någon alls och så där. Vi har kanske samma diagnos som lever inom oss, men vi är också egna människor med olika drömmar och känslor. 
👆🏽
2016-04-27
23:30:28

Min inre klant upprepar sig

Hej! Idag har jag varit ett riktigt klantarsel. Ögat är äntligen bättre, så nu kom nästa smärta! Idag när jag på slutet skulle kratta gethagen valde jag att hänga tillbaka alla redskapen. Så jag gick in i getstallet och skulle öppna grinden som har tre lås, och alla var låsta när jag var på insidan. Så då fick jag helt enkelt klättra över. Jag la spaden och krattorna över till andra sidan innan jag kom över. Det var tajt och svårt att ta sig upp och få över benet. Det fanns ju ingen stol där nu heller på andra sidan som det annars brukar göra. Det andra benet var ännu svårare att få över - eftersom jag är sjukt osmidig- men tilslut gick det och på 0.7 sekunder gled jag ner på andra sidan. Bara det att jag hamnade snett med foten. Med all min kroppstyngd. På spaden. Om jag inte haft kvar händerna på väggen hade jag definitivt smält ihop med spaden i en hög. Jag skrek till då och min kollega sa bah "du skrämde dom!" Åå jag ångrar jag inte kommit på att säga "aa ursäkta, jag ska tänka på att stuka foten tystare nästa gång". För det har jag gjort, stukat foten alltså. I början kunde jag nästan inte gå. Men nu går det mycket lättare, så jag har nästan lite dåligt samvete att jag åkte hem. För vi har andra delen av nationella prov i svenska imorgon.. Men jag ska inte till skolan på resten av veckan nu. Åh, jag hoppas jag kan rida Kenny på fredag. Han fyller ju år då med. Det måste gå, foten känns ju redan bättre. Annars får jag väl rida barbacka så ansträngs inte foten i en stigbygel haha. Men pappa vill inte det för han säger det är lättare att trilla av barbacka och då är han rädd att jag förstör foten ännu mer. Vi ska till Gotland nästa helg (helt spontant bestämt ikväll) så då kommer jag inte kunna rida honom heller, kan ju inte skippa två fredagar i rad. Men funderar på om jag ska ändra till onsdag istället. Hoppas hans ägare inte tycker jag är jobbig. Mitt hjärta skulle nog krossas en del om jag inte kunde/fick rida där mer. Otroligt vad man kan känna för en häst efter bara så kort tid. Det är konstigt, men bara skönt att va hemma nu ändå. Även om jag kommer få så mycket dåligt samvete imorgon. Men man borde kunna ta igen det, har gått innan. Jag kan inte vara den enda som missar det heller. Jag behöver verkligen betygen nu med, för att få en plats i hundstallet 😬 Tänker asmycket på det nu, men bäst av allt - inte bara tankar, har blivit handling nu också! Bland annat lämnade jag in en försenad inlämning om min etologiska studie om råttor igår😃 Måste verkligen ta tag i engelskan med, kvar är läsa en sida som jag skulle gjort för nån månad sen och redovisning om mitt engelskspråkiga land. Åh matten.. Usch, gjorde prov i måndags. Gick inte så bra. Å jag hade ändå försökt att öva! Hoppas hoppas jag blir godkänd, för på mitt förra prov tror jag att jag inte blev det 😞 Får hoppas jag får stöd ifrån ovan, att det finns en mäktig kraft som vet vad jag behöver, och kommer få det.
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om psykisk sjukdom, för hittade en jätteawesome text på en annan blogg som jag fick låna den av, så tänkte dela med mig av texten här. Men nu hade allt detta hänt så får skriva den imon istället. Nu ska jag mysa med Mezzi resten av veckan. (Å dom andra katterna också såklart, om dom vill då..)
✌🏽️