callshappines.blogg.se

2016-04-09
23:40:00

Lördag natttankar

Har märkt att jag bloggar mera när jag har varit med om någon dålig upplevelse, tankar har börjat tränga på så jag måste få ur mig den negativa energin. Men även när jag har något roligt att säga, som i förra inlägget med turridningen. Men tyvärr har jag inte ridit sen dess. Hon som äger Kenny känner att jag inte avlastar henne riktigt, för att jag bara kan rida vissa helger, och det håller jag med henne om. Det är mycket nu dom senaste helgerna- och dom som kommer härnäst med för den delen. Å jag kan inte styra skjutsarna dit. Mina föräldrar är i Göteborg denna helgen så jag är ensam med katterna nu. Var perfekt väder idag så längtade verkligen efter att ta en tur med Kenny. Han är bland det bästa som har hänt mig, han får mig att våga mer och leva livet liksom. Jag mår verkligen bra när jag är med honom. Å det kvittar om jag ska fånga honom i hagen, rykta honom fin, ta en ridtur eller mocka i hagen - allt är guldstunder, och jag uppskattar dom. Så nu kommer jag inte kunna åka dit lika ofta för jag antar att det kommer va en annan/en till medryttare där som kan på vardagar. Alltså är vi tre eller fyra som rider honom = tre eller fyra olika ridstilar. Hästar blir förvirrade då, och det kan man förstå. Så istället för att rida tog jag en cykeltur till annebergssjön som tar 20 minuter att cykla till. Jag hade så grymt ont i huvet. Det värkte till och med när jag lyssnade på musik under tiden. Jag var uppe till halv fyra och det är jag inte så härdad för så det var nog därför. Jag var extremt länge på iPaden också, hatar när det blir så... Men jag skypade en bra stund men det var ju kul, så det var värt det😇 Jag parkerade cykeln och satte mig vid en eldplats och tittade ut över sjön. Men det gjorde ont att titta upp överhuvudtaget så jag kollade mest ner faktiskt haha och bara tänkte och tänkte. I säkert en halvtimme. Utan musik, för som sagt det ilade i huvet. Men det gick över efter en stund tack och lov. Det är nyttigt att va ute, jag mår verkligen bra av det. Jag mår jättebra! Men när jag cyklade tänkte jag att det kändes exakt som om jag var på väg nånstans för att ta självmord. Jag betedde mig precis som om jag var deprimerad och inte ville leva livet längre. Att jag var på väg till sjön för att dränka mig eller gå in i en skog och inte komma tillbaka. Jag tänkte att det inte skulle vara helt omöjligt. Ibland önskar jag att jag inte brydde mig så mycket om människor som lider. Men det gör jag. Jag känner mig skyldig att fortsätta leva för att hjälpa till att ställa allt till rätta. Det är så mycket som är fel med den här världen.. Eller så är det meningen att det ska va så mycket hemskheter och lidande. Antingen kanske för vi ska ha nåt att göra, och lösa alla problem, eller för att vi bara alla ska dö så fort som möjligt. Nej, det var dåliga teorier. Men har inget bättre just nu. Det känns som det bara blir värre och värre för varje år iaf. Kanske är det vårt straff för någonting.
Jag kan säga att det går bättre med Aspergern. Jag gick upp klockan ett idag haha. Tror jag aldrig sovit till så sent på dan. Visst, den kändes kort. Men det var skönt att sen bara sticka ut så där. Det är alltid skönt när jag kan vara spontan. Jag kunde stuckit till gymmet, men jag gillar ju inte det. Så förhoppningsvis blir det imon istället. Men jag har både sjungit, spelat piano som jag inte gjort på länge. Jag är inte bra, på nåt av det, faktiskt är jag den kassaste jag hört, men jag gillar det. Så därför gör jag det ändå. Man får ju passa på när man är själv hemma också. Men det är nåt med Tenhultsskolan asså, den har förändrat mig. Det var meningen att jag skulle börja där som en förbättrad person. Men det var ju lite svårt att va förändrad direkt, eftersom det inte fanns några upplevelser eller erfarenheter som gjorde att jag kunde bli bättre. Men jag gjorde mitt bästa, har inte alltid varit nöjd med mig själv för vissa saker jag gjort, men både skolan och boendet där har tagit mig åt rätt håll - social och flexibel, dom två sakerna har jag framförallt syftat på. Även tacksam och nöjd över mig själv och mitt liv strävar jag för, konstant. Det har inte förbättrats sen jag började gymnasiet. Jo, tacksam över vissa saker i livet har jag större insikt för, eftersom jag förlorat så mycket jag gillat. Ni vet det där jag brukar säga, man vet inte vad man har förrän det är borta. Men tacksam över mig själv är jag inte, jag har inte anorexia längre men ärtstörningstankar och beteende finns det spår av. Men blir mycket mer medveten om dom nu när dom dyker upp. Jag har lite dubbelmoral om det där. Jag har blivit modigare, på gott och ont. Jag vet inte hur det är det där med min "på-knapp" om att jag tar mig igenom lidande lättare. Det är väl på samma nivå, men jag löser det genom att försöka göra massa saker som inte påminner mig om det och tänka positivt. Jag känner inte mig själv så bra att jag vet hur jag reagerar i olika situationer. Men det jag känner är vad som händer i min kropp - jag kan se det framför mig- och veta vad det beror på, vad den vill säga med det. Jag känner på mig när nåt händer eller när något lurt är på gång. Okej, det sista kanske var lite överdrivet.. Osch jag blir bara så förvirrad. Jag antar väl att jag är för ung för å veta sånt? 😒 Det behöver inte va så, men hatar att vuxna har såna fördomar om yngre människor. Det är vi yngre som vet hur man verkligen känner, vad som händer för vi blundar inte, vi har massa lösningar men som vi inte alltid vågar dela med oss av. Dom kan betyda jättemycket.
 
 
Kommentar:
2016-04-12 @ 09:41:22

sv: Så glad jag blir att du gillade mitt inlägg om commitment :D

Skulle vilja läsa ditt inlägg men det är jobbigt för mitt öga just nu, började göra lite ont när solen lyser här så starkt. Måste vara efter såret jag hade i ögat att jag kan knappt hålla dem uppe :P

Svar: Ja det var asbra! 👌🏽Haha okey bäst att vänta kanske ;) hoppas det blir bättre snart!
Silja Karlsson

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: