22:51:37
Psykisk ohälsa
Nu kanske man äntligen kan få fram sina budskap, kunskap kring ätstörningar och psykiatriska diagnoser, ångest och så vidare är en total bristvara i Sverige, och om folk bara visste hur vården av dessa sjuka fungerar i dagens läge, då skulle de flesta bli mörkrädda. Min förhoppning är att lägga fram sanningen, informera, lära ut och bidra till förändring, för någonting måste hända NU, vi kan inte leva i ett samhälle där psykisk ohälsa (både bland unga och vuxna) bagatelliseras, nonchaleras och ignoreras.
Om alla fick den hjälp som de skulle behöva i tid så skulle vi se en välsignad skillnad och vi skulle plötsligt ha ett mycket mer fungerande samhälle, idag anses vi som är sjuka vara skräp som bara kostar pengar.
Vi är svaga, vi överdriver allt, vi spelar teater, vi är lata och för slöa för att jobba, vi är ointelligenta..
Ja, det är bara några av de åsikter om oss sjuka som florerar i samhället, just för att folk VET INTE.
Kunskapen om hur det faktiskt förhåller sig existerar inte!
Istället väljer folk att göra sin egen uppfattning om hur de TROR att någonting är, en förklaring som bara skulle vara väldigt enkel, en perfekt ursäkt för att slippa tänka sig lite djupare in i problemet.
Om alla fick den hjälp som de skulle behöva i tid så skulle vi se en välsignad skillnad och vi skulle plötsligt ha ett mycket mer fungerande samhälle, idag anses vi som är sjuka vara skräp som bara kostar pengar.
Vi är svaga, vi överdriver allt, vi spelar teater, vi är lata och för slöa för att jobba, vi är ointelligenta..
Ja, det är bara några av de åsikter om oss sjuka som florerar i samhället, just för att folk VET INTE.
Kunskapen om hur det faktiskt förhåller sig existerar inte!
Istället väljer folk att göra sin egen uppfattning om hur de TROR att någonting är, en förklaring som bara skulle vara väldigt enkel, en perfekt ursäkt för att slippa tänka sig lite djupare in i problemet.
Okunskap föder människors hjärnor med irritation över vår "lathet" och vi anses vara ett samhällsproblem.
Och hur kul är det att leva med att ha den synen på sig från allmänheten?
Och hur kul är det att leva med att ha den synen på sig från allmänheten?
Här kämpar man varje dag för att orka överleva och leva normalt, och det man möts om är kränkningar, anklagelser och fördomar som skulle kunnat komma från 1400-talet...
Och det är JUST DETTA som får oss att känna oss ensamma, värdelösa och utstötta.
Vi VET vad allmänheten tänker om oss.
Vilket gör det hela svårare eftersom det ställer press på oss att "vara normala".
Vilket gör det hela svårare eftersom det ställer press på oss att "vara normala".
Oavsett vad problemet är, ätstörning, schizofreni, depression, ångest, Aspergers, dyslexi, eller vad det nu kan handla om, så innebär detta inte automatiskt om att vi är mindre intelligenta än andra.
Det innebär att vi måste inse våra egna begränsningar och leva efter dem och göra det bästa av situationen, detta är ju faktiskt ingenting som någon av oss valt att drabbas av själva.Hur skulle det se ut om man började anklaga folk för att vara ohälsosamma eller lata för att de drabbas av Cancer? MS? ALS? Hjärtsjukdomar? Lunginflammation?
Är det också sjukdomar man ska skämmas för?
Tänk nu efter lite..
Principen är densamma, en sjukdom är inte VALD, den är nåt man drabbas av.
INGEN SJUKDOM handlar i grunden om hälsa, om lättja, om uppmärksamhet eller lathet.
Det är något högst ofrivilligt som man drabbas av och måste lära sig att leva med, kanske hela livet.
Och många gånger så är det faktiskt så att de som är sjuka har väldigt många fantastiska sidor och egenskaper som faktiskt "de friska" saknar, vi lär oss att tänka på ett helt annat sätt än majoriteten.
Och vi besitter en förståelse för andras problem och mående som väldigt många diagnosfria människor saknar.
Så tänk lite på det innan ni dömer oss..
Vi har inte valt detta själva, vi skulle mer än nåt annat vilja leva så normalt som möjligt.
Men det vi gör, att anpassa våra liv efter våra egna begränsningar och förutsättningar, och lära oss att leva ett relativt fungerande och normalt liv utefter det - det är en prestation i sig.
Vi måste sprida kunskap om detta för att väcka förståelse, om förståelse för varandra ökade så skulle vi kunna förändra så mycket, göra skillnad.
Till alla er därute - glöm inte att ni ÄR inte er sjukdom, utan den är en del av ER.
Det ni gör varje dag är ett fantastiskt jättejobb som ni ska vara stolta över!
Kram på er alla, friska som sjuka!
Till alla er därute - glöm inte att ni ÄR inte er sjukdom, utan den är en del av ER.
Det ni gör varje dag är ett fantastiskt jättejobb som ni ska vara stolta över!
Kram på er alla, friska som sjuka!
Var snälla mot varandra!
Detta va ett så fantastiskt bra inlägg skrivet av en tjej på bloggen www.challizz.blogg.se
Jag kunde inte sagt det bättre själv asså. Det är precis det här jag menar med typ allt jag skriver. Särskilt beträffande vad gäller alla fördomar och liknande. Inte minst från vuxna, som inte lider av nåt sånt här då. Jag vågar inte säga till mina föräldrar om jag struntar i skolan nån timme/dag, eller om jag skippar nåt mål till exempel. Men jag säger då- det är inte så himla lätt att leva enligt dagliga rutiner när rösterna pockar på mig. Ibland tar dom över så mycket att jag blir översvämmad av hemska tankar och kan inte annat än bryta ihop eller ingenting. Vill inget hellre än att lyssna på musik och sova. Det har blivit oftare så nu att jag somnar mitt på dan, eller mer än bara på natten i alla fall. Inga långa stunder men ändå, det har inte hänt innan. I alla fall om man känner sig riktigt dålig, å då syftar jag på rent psykiskt, liksom det syns inget, man bara känner sig riktigt nere och orkar ingenting. Man säger någon närstående att man inte orkar jobba/gå till skolan idag och dom frågar "har du feber?" "Mår du illa?" Eller liknande. "Nej jag orkar bara inte" svarar man då. Men då räknas inte detta som att vara sjuk. Men om man skulle ha feber ja då får man vara hemma minsann. Det ska man ju, men det ger ingen rättvisa mot den som är psykiskt sjuk. Elle ja, vissa är det hela tiden men ibland är de ju extra jobbigt ja ni förstår. Man har dåliga dagar, och bättre dagar.. Helt SJUKT är detta. Dom som inte lider av någon psykisk diagnos fatta ju inte hur det är. Nu drar jag absolut inte alla över en kam, jag pratar bara om vad vi får va med om och vad vi får ta emot dom sämre gångerna som INTE är acceptabelt. Men det gör vi ändå. Det kan vara svårt att sätta ord på allting, en del kan inte ens skriva det såhär som jag brukar göra. På grund av fördomar, blickar, nekningar, kommentarer osv har så många männsikor förlorat respekt från mig. Jag försöker sätta mig in i att dom inte ser det ur samma perspektiv, men att försöka FÖRSTÅ vore ju tacksamt.
Som sagt ovan - att ha en diagnos är inget man väljer, men det är heller inget man är. Vissa diagnosticerar sig själva hit och dit som att bara slänga ur sig "jag har väl adhd eller nåt" bara för man råkade va extra rastlös någon lektion. För det är inget som bara dyker upp ibland, det är något man får stå ut med hela tiden. Dygnet runt, året om, hela livet från födsel till graven. En del kan lära sig hantera dom jobbiga stunderna och acceptera sig själva, andra har det lite svårare. För vi är olika ändå, även om man har samma diagnos är man inte klassad under samma "titel" att så här beter sig en sån människa, vi är individer som beter oss olika och vissa med flera diagnoser kanske liknar någon som inte har någon alls och så där. Vi har kanske samma diagnos som lever inom oss, men vi är också egna människor med olika drömmar och känslor.
👆🏽
TACK SÅ JÄTTEMYCKET för att du delade med dig av mitt inlägg och hjälper mig att sprida mitt budskap och bidra till min kamp för ett bättre samhälle! Det värmer verkligen rakt inifrån hjärtat ska du veta! Jag kommer att fortsätta följa dig också, tyckte detta var en fin och mycket viktig blogg!
All lycka och kärlek till dig, och tack igen! <3