callshappines.blogg.se

Jag vet inte vad jag känner. Om jag är arg, ledsen, besviken, tacksam. Kanske allt på en gång. Eller ingenting. Det är inget bra som är nu iaf. Hatar att bo på internat dessutom, man kan ju knappt gråta ifred eftersom jag inte är så lågmäld med det heller. Jag måste slå i väggar, skrika lite och förbanna alla på denna jord. Nu sa jag inte så mycket däremot - för jag vet inte vad jag gör det för. Jag bara känner mig hatad av alla. Men så finns det dom som bryr sig för mycket, sluta med det. Bara ge tillbaka det man får, inte ge något annat helt random, särskilt om man inte vill ha det. Och det vill jag inte nu. Mina föräldrar är för överbeskyddande och tror dom vet så mycket och att jag vet ingenting. Dom anar inte vad jag vet eller vad jag vill med allt. En del saker är väldigt fula, en del andra ganska osjälviska. Men egentligen är ju allt man gör själviskt, även när man tänker att man ska bry sig om andra, för man gör ju det för att må bra själv. Man mår ju bra när man hjälper andra, liksom "nu har jag hjälpt den här personen så hen mår bättre, nu kan jag chilla en stund". Men det har inte med denna saken att göra tror jag. 

Jag förstår inte vad det är för fel på mig, vart jag än i världen går blir jag hatad. Å inte så där att folk är efter mig och skriker idiotiska saker och trakasserar. Nu kanske jag låter partisk, men jag får den värsta sortens hat - ingen vill va med mig. Det finns en så lång historia om det egentligen så jag orkar inte dra upp hela. Men när jag pratar, då tystnar dom och väntar tills någon annan ska reagera eller att jag ska dra, eller om det är en annan situation låtsats dom att jag inte ens finns där. Jag har inte svar på allt, det har jag tyckt är väldigt frustrerande. Men till och med avancerade forskare som studerat till exempel djurens beteende i flera hundra år har inte ens svar på allt, även om det är beteenden som djuren gjort i alla år. Det har jag inte heller svar på varför det är så men allting kanske inte måste ha en mening även om vi vill det. Det gör bara så ont i mig, jag vill skada mig själv men vågar aldrig, betyder det att det inte finns hat nog? Konstigt eller.. Jag får väl inte tillräckligt med hat då som är effektivt,

eftersom den är passiv. Men nää jag vet inte varför det är så, jag är väl inte tillräckligt sårad eller hatad av mig själv. Eller så är jag bara otroligt feg? Jag har inget att klaga på, jag har och får allt man kan önska. Det finns dom som svarar på det jag säger, frågar om jag vill hänga med, försöker övertyga mig till att välja det bättre när jag inte tänker göra det. Men ibland blir det bara för mycket. Jag måste lära mig att bestämma själv också.

Jag har länge sagt att jag är en "sådär-människa" men det fattar ju ingen vad jag menar med det. Själv vet jag inte vad som pågår i mitt liv, och vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.

Jag blir kallad fet och några år senare klagar dom på att jag är för smal.

Jag sägs vara feg och töntig, men så kommer det ett par som säger att ja är modig 

När jag skulle sjunga solo i en kör såg ögonen i min nacke hur dom hånade mig bakom min rygg, men när det var föreställning sjöng jag helt rent och sångläraren berömde mig sa mina päron,fastän hon inte gillat min röst innan

Verkar helt dum i huvet när jag säger att jag inte känner till musik, hur det går till i olika världar/liv, men så är jag tydligen smart när jag listar ut saker ingen tänkt på

Jag är så tråkig när jag pratar med andra människor och jag låter bara som en robot, men ibland drar jag till med lustiga skämt som tydligen kan va hysteriskt roliga för mamma och några vänner

På internet blir jag ständigt kallad snygg osv, medans i verkligheten ser ingen mig ens

Mitt liv är så himla bra, har allt jag kan önska och fungerar normalt och ingen trakasserar mig på nåt sätt, men så är det ju det med AS och ätstörningen, men det verkar ju inte så allvarligt då är allt helt lugnt..eller?

Ni kanske tänker på vissa punkter "men du är väl olika bekväm i olika situationer" och ja visst det är jag, men det är inte det som detta beror på.. Jag vet inte vad än, detta gör mig bara så förvirrad. Å detta är bara om mig just, jag blir minst lika förvirrad över andra människor och hela denna värld och dens system. Men faktum är att jag inte är tillräckligt misslyckad för att tas på allvar, bara när jag tar mitt första självmordsförsök eller när det enda jag gör är att stirra in i väggen hela dagarna som det är värt att bry sig på riktigt.

Mitt i allt började jag tänka på Nathalie också, jag insåg inte att om jag verkligen viljat och kämpat kunde jag fått se henne oftare än vad jag gjort. Jag hade inte känt henne länge, men om jag gråter över hennes död och känner att det är något som saknas i mig, säger inte det nog att hon tillhörde min själ? Tänk om jag kunnat få lära känna henne mer.. Men det blir inte förräns jag hamnar på andra sidan, eller där uppe (om jag då kommer hamna där)". Hon betydde, och betyder, så mycket för mig. Varenda sång får mig att minnas henne och dom få minnerna vi har tillsammans. Jag undrar om hon kommer ihåg mig.. Om hon kände den starka dragkraften när jag kramade om hennes hals, eller när jag viskade "dom gillar sina hästar för att dom hoppade fint, jag gillar dig för den du är" till henne, när vi red barbacka och kunde känna oss fria när vi galopperade i skogen och gjorde galna saker.. Minnerna blev många på kort tid ändå. Hon var den som skulle rädda mig, jag skulle ta henne till vårt egna ställe, bara vi och några andra djur just på drömplatsen, vårt hem. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Tanken ger mig panik, för vart ska jag nu ta mig till? Mina föräldrar är inte vad dom sa nu heller, jag förstår att det kan va svårt att hålla allt man sagt men jag har gett dom många chanser nu utan att dom tog chanserna. Dom har förlorat så mycket förtröstan från mig nu, ännu mer.

Allt går om man bara vill, om man känner det hopplöst har man bara inte hittat lösningen. Jag vill allt möjligt, så gärna, det är väl därför jag inte tas på allvar. Men jag har inte hittat lösningen.