callshappines.blogg.se

2016-08-01
23:34:22

Att inte "satsa på människor"

(2015) 6 mars fredag Jag känner ingen frihet någonstans. Om jag skulle hitta den, kanske någon speciell plats eller så, skulle det kännas som jag hade allt. Men...det finns ju alltid något att vara tacksam över.
Jag är rädd för mörkret, ändå söker jag mig till det. Ensam och förvirrad, det är vad jag är. Skulle haft träff med en kille förra helgen. Men jag var inte tillräckligt intressant. Så nu ska jag på allvar lägga av med det där. Bara hästar nu. Det bästa med dom är att dom inte är falska, de kräver inte att man ska lukta gott eller ha fint hår. De vill bara få det dom behöver, så ger de en sitt hjärta. Åh det personliga språket mellan häst och ägare..det starka bandet...oslagbart.
 
Jag har tänkt så länge jag kan minnas att jag "inte ska satsa på människor" för 99.9% av alla människor är idioter 😂 Haha nä men jag har sagt så ett par gånger (framför allt i högstadiet) för jag funkar bara inte med er. Jag vill så gärna, ochjag behöver göra det, men nej..det går inte. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan djuren. Dom är som jag beskrev ; aldrig falska och ställer inga krav. Bara dom får leva naturligt och man visar dom respekt funkar det oftast direkt. Om man ger det tid också. Männsikor är så mycket mer komplicerade. Dom kan ha ett och annat krav eller flera, sen kanske man tror dom är på ett visst sätt i flera år, sen visar det sig att dom ljugit hela tiden och var falska pissråttor. Ingen förtjänar att råka ut för såna, inte ens människor. Jag har förlitat mig på så många olika, vissa har jag känt "wow, här har jag verkligen någon ett bra tag framöver" och vi kanske är vänner och pratar intensivt en tid, men sen blir det som vanligt igen. Alla går. Jag blir blott ett minne, för att sen glömmas bort nånstans i avgrunden där det inte finns någon återvändo. Jag glömmer aldrig en person, jag tror det nästan är unikt med mig att jag kommer ihåg så mycket med folk. Dom har faktiskt ofta blivit förvånade och säger "oj kommer du ihåg det där?" Om jag pratar med någon - särskilt i början av relationen- minns jag nästan varenda mening vi sagt. Sen kan jag höra om samtalet om och om igen i min underliga hjärna... Tillhör social fobi.. När man pratar särskilt med främlingar dom få gånger man gör det spelas konversationen upp i kanske flera timmar sen, även om man ibland inte vill det. För mig kan det va för att jag antingen är stolt att jag vågade prata "så mycket" eller något jag skämdes över jag sa. Det behöver inte ens va något märkvärdigt. Samma om jag skriver med någon, brukar jag läsa meddelandena flera gånger. Särskilt om jag gillar den. Det kanske inte är ovanligt menmen. Det med killar har jag inte gett upp från 6 mars 2015 som jag sa att jag skulle göra, visst kanske det inte hände mycket på ett tag men jag vet ju nu att det var glömt och förgånget så det blev en massa nya "händelser" senare i livet. Egentligen ångrar jag allt, jag hade bara kunnat slippa allt som hänt. Det hade inte gjort mycket skillnad ändå. Vissa gånger kanske jag skulle va deppigare, men mest skulle jag nog vara gladare.. Å jag vet inte hur det blir nu, för jag blir sviken gång på gång (av alla människor menar jag nu) så därför vill jag fortfarande inte satsa på människor. För att just det händer hela tiden. Nu vet jag att alla tänker "men det går alla igenom att man blir sviken osv det får man stå ut med och många har gått igenom betydligt värre saker än du!" Okey men jag kanske har väldigt låg smärttröskel rent psykiskt (fysiskt med för den delen) och jag vill inte veta vad andra gått igenom för hemskt för jag kan bara ana, och vet vad som kan hända, och händer i detta nu. Men det var inte dom jag pratade om, jag känner dom inte och kan därför inte hjälpa dom även om jag skulle vilja. För det vill jag, inget hellre än att rädda liv. Men detta är mitt liv, ingen märker mina problem tydligare än jag gör, och egentligen är det bara jag som kan lösa dom - ingen annan. Så jag vet att mina problem kan verka små jämfört med andra, men att sitta och tänka igenom dom såhär på kvällarna kommer jag ingenstans med. Alltså, jag vet inte hur jag ska lösa dom.. jag har rätt å ta hjälp, men jag tänker inte tvinga någon längre att lyssna på mig. Jag har varit alltför öppen mot andra, när dom inte ens förstår va jag menar blir det bara pinsamt. Dom kanske inte vill förstå, för jag säger bara negativa saker om mig själv, och det låter hur oattraktivt som helst haha. Jag kan inte lova vad jag kommer göra härnäst, att låta bli prata för mycket om mig själv till folk eller all deep stuff, för det är bara så jobbigt att vara ensam i tankarna.. Därför delar jag med mig av allt här. Här blir jag inte avbruten, här behöver jag inte kolla någon i ögonen, här tänker jag hur länge jag vill utan att bli stressad, här är jag fortfarande ensam men fri att skriva och andra kan läsa om dom vill...
I walk alone
✌🏽️
Kommentar:
2016-08-02 @ 00:22:28

Du går inte ensam, utan med djuren.

Svar: :) Jag menar att jag tillhör arten människa, och nästan alla arter behöver umgås av likartade kamrater. Därför är mitt sällskap med djur lite som en häst med en get, dom är olika men det funkar - även om hästen egentligen är född till att leva med andra hästar. Behovet av varandra kan vi aldrig undvika, eftersom den genen är så stark, men djuren känner jag är bättre sällskap än människor eftersom dom hjälper mig och planeten, inte sårar mig och förstör planeten - som människor gör.
Silja

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: