callshappines.blogg.se

Känns som alla inlägg jag skriver är meningslösa. Jag pratar bara ord som jag förstår, som ingen annan vet vad det betyder. Varför gör jag det här egentligen. Men jag kan säga att allt jag skriver är sant, exakt som jag känner, exakt vad som hände och hur det är å vad det betyder det mesta av det. Jag är en öppen bok - inga hemligheter. Inte för att jag inte skäms över saker jag gör och säger/tänker, men jag berättar dom i alla fall, bara fär "att".. Långt ifrån alla människor är såna. Jag känner mig bara förvirrad det mesta av tiden. Det är så många här som sagt att dom kan relatera till ganska mycket jag skriver. Det gör mig alltid förvånad. Jag vet inte om jag är glad att höra det, för det får mig att förstå ännu mindre. Vad jag är för person och alla dom där frågorna aom poppade upp när jag skrev inlägget med så mycket frågor. Dom är där varenda dag för mig. Är det många som tänker såhär egentligen. Är det bara jag som är såhär dramatisk. Vad är jag menad för egentligen. Det känns som jag inte betyder nåt för någon. Ingen människa i alla fall. Jag har aldrig haft ett förhållande, för det är ju det alla tänker på nu för tiden. Jag lider inte direkt av att jag inte har något, utan mer att jag aldrig haft nåt, men man borde ha haft det när ,an nu är 17 år. Jag borde ha gjort en massa saker. Jag har inget att skylla på heller, om att jag haft en viktig karriär eller deprimerad. Fast dom som har det så har också haft förhållande många av dom. Ja, jag fattar att jag inte är den enda i hela världen som har väntat väldigt länge på det men allvarligt så alla jag nämner det för tycker det är konstigt! Inte för att jag är för söt för att aldrig ha varit med nån, utan mer att det är en grej man borde varit med om helt enkelt. Men det är inte så enkelt för mig. Jag känner ju inte ens mig själv. Jag har haft social fobi nästan hela livet. Därför tycker jag det är konstigt att dom som påstår att dom har det har I ALLA FALL haft förhållande. Förlåt men jag tror inte på er då. Så jag är väl en typisk människa med att jag har fastnat vid den där normen istället, så som typ alla är och borde va och ha. Jag kan inte ens föra en normal konversation med ögonkontakt, blir bara en stel pinne som aldrig kommer ur kallpratet. Inte ens om det går flera månader. Inte konstigt att ingen vill va med mig då.. Och om det skulle ha hänt att jag ens fått nåt ynka litet intresse har jag fått anstränga mig som satan och skrikit emot mina demoner, skämts flera gånger om, tänka på vad jag sagt och gjort flera månader efteråt. Det kan ha vart värt det, men sen tappar jag den relationen också.

Jag är så ego. Jag är en öppen bok och kan prata om mig själv och gå hur djupt som helst. Jag lyssnar ibland på andra också, men inte för att det gör någon skillnad. Varför kan jag aldrig göra något rätt. Jag har skyllt på mitt utseende hela mitt liv, men det är min talförmåga det är fel på. Jag har haft så mycket önskningar och viljor, men dom är ouppnåeliga. Som att ge mig ut i krig och rädda ett helt land - död eller levande. Rädda liv. Det är vad jag vill. Närmast jag kommit det är att bara hjälpa andra. Särskilt människor, för det är bara det som uppmärksammas här. När jag försökte rädda den där fågeln kunde ingen komma med nåt stöttande. Alls. Därför avslutade vi dens liv, mot min vilja egentligen. Men jag ville inte den skulle lida mer. Så många år har jag inte förstått mig på folk som säger sä, att döden skulle va bättre än att fortsätta leva. Men på senare tid förstår jag. Det är den. Det är nåt seriöst med detta. För till och med när jag har det hyfsat, eller till och med är glad, vill jag dö. Den känslan försvinner aldrig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Döden känns bara så betydligt enklare än att förstå sig på livet. Förlåt, detta skulle inte handla om döden.. Men hopplösa jag kommer ju alltid in på det. Men alla mina åsikter leder väl till sånt svar "döden är enklare", "döden är svaret". Varför ska jag finnas här liksom. Och om någon som det alltid finns har det värre än mig är döden en enklare lösning än att ge sig på nåt som man ändå vet innerst inne inte går att fixa. Jag menar, hur ska man få tillbaka någon man förlorat till dödsriket? Oavsett hur mycket man saknar sin vän eller släkting kommer den inte tillbaka. Eller om man älskar någon villkorslöst mycket, men den andra personen har inga känslor för en själv. Plus en massa andra grejer. Nu känns det som jag dödar uttrycket "nothing is impossible for a willing heart". 

Jag hör inte ihop med någon människa. På nåt håll. Alla är ego egentligen, vi är en sån misslyckad art. Vi vet det, men vågar inte erkänna. Det vore för negativt för oss själva ju. Seriöst, makt och pengar är det enda som finns i hjärnorna på oss. Om inte det så är det lycka för eget värde. Även om man vill tänka på andra så är det ändå alltid där. Intd bara att man ska äta, tvätta sig osv för överlevnad, det är annat också. Man måste vara lycklig som människa, annars fungerar det inte. Och när man som jag inser att man gör saker för eget värde (betydligt för mycket...) känner man sig misslyckad för eller senare. Men det klart, vissa inser det ju inte. Det låter klyschigt att det kommer från mig, men djuren är dom enda sanna varelserna. Visst dom kan luras, vara missvisande osv men vi människor är så falska på en helt annan nivå så stor för att jämföra egentligen.. Därför kanske vi inte räknas som djur ens. Vi säger att "dom betedde sig som djur" i ett dåligt syfte, men varför skulle djur va nåt dåligt? Jag tittar på Kiro och tänker lämna mig inte. Det kommer han inte göra heller. För han är truly lojal. Honom kan man lita på. Jag har litat för mycket på människor, dom blir eller gör nåt jag inte trodde om dom. Det värsta är att dom är helt medvetna om det. Det är vad som smärtar mest. Men jag fattar inte varför jag är så rädd för att möta människor, särskilt när det är dom som borde skämmas. Det är som om jag tar på mig deras skuld. Jag jobbar fortfarande på biten att jag inte bryr mig. Går sådär oftast. Jag vill fortfarande flytta ut helt ociviliserat bland massa djur. För då kommer jag äntligen få mening med det jag gör. Jag räddar liv för jag tar hand om dom. Hundar, katt, hästar å vad det kommer va. Jag kommer betyda nåt för dom, kanske inte bara en "matmamma" kanske till och med en vän. Det vore lycka på riktigt. Det vill jag ha. Inget annat.