callshappines.blogg.se

Det känns jobbigt nu. Vet inte vad som pågår. Som vanligt... känns som jag sviker allt och alla hela tiden. Jag gråter utan att veta varför. Men det brukar alltid börja med en träffande tanke till det. Jag har märkt att det inte funkar med Kiro. Det gör det inte. Jag har bestämt för mig att vi inte funkar ihop, han måste tillbaka innan nåt värre händer. Förmodligen kommer mamma och pappa övertala mig att ha kvar honom. Men dom låter väl mig bestämma. Förlåt. Jag kommer känna mig så hemsk när jag erkänner det, jag känner mig redan hemsk. Jag blir inte ledsen för att jag kanske kommer sakna Kiro, utan för jag viljat ha hund hela mitt liv i princip och sen får jag den äntligen för flera tusen. Sen inte ens ett år senare vill jag ha kvar honom. Kan man bli otacksamare? Sen kommer jag ha Rover bara till slutet av januari. Det känns så mycket, det är därför. Till och med denna veckan när jag intr hade Kiro har det känts mycket. Det är hört jobb att ha häst själv. För det är det som.. Vi har inte ens mycket i skolan. Det är också det att stallet inte är precis utanför hemmet, för då hade det varit så mycket smidigare. Man måste ju ta sig tid till att gå fram och tillbaka också. Men det försöker jag njuta av den lilla tid som är kvar för oss i alla fall. Igår trillade jag av Rover. Aldrig skadat mig så mycket av en avtrillning. Red barbacka med tights (dumt nog) och han såg nåt som inte ens fanns, tvärvände och skenade iväg så jag kunde inte hålla mig kvar. Landade på mage, slog i höger knä/lår och framhuvet. Försökte ställa mig upp så fort som möjligt men var så svag. Jag ropade på Rover och han kom tillbaka faktiskt. Huvudet snurrade, hörseln började stängas av. Mitt knä var kraftigt uppskrapat. Ganska djupt. Det gjorde så ont. Min sko blev helt blodig, likaså mina tights som det hade gått hål i. Rover verkade förstå att jag hade ont, när jag ledde honom tillbaka nosade han på mig som han brukade, men liksom extra mycket fick jag för mig. Han är så snäll ändå. Men knäpp. Sen mockade jag, tog kortison. Tänkte jag skulle fylla på vatten senare för kände mig stressad att ta hand om såret. Jag torkade av det på internatetm men det fortsatte bara blöda. Ringde pappa, sa jag skulle gå till fritid. Dom sa jag skulle duscha sp det blev renare. Hjälpte inget vidare. Vi åkte in till jourmottagningen i Jönköping. Där fick jag ta av mig byxorna och ligga på britsen i typ genomskinliga trosor. Dumt nog. Dom såg att mitt lår var även ganska skadat, men det gjorde vi inget åt. Dom tog en bedövningsspruta i knäet och sydde tre stygn. Mina livs första stygn. Och spruta har jag inte tagit sen i fjärde klass. Men jag klarade det. Utan att må illa. Utan att bli svimfärdig. Utan att gråta. Utan att pipa eller skrika. Det är rekord. Då kände jag att jag verkligen växt upp. Det har hänt en del i mitt sinne utan att jag knappt märkt det. Jag har levt mig genom flera helveten så jag "tränat" upp mig inför nåt sånt som det här. Det var meningen med det. 

Jag lyssnar på så många låtar som innehåller frasen "jag saknar dig" eller "I miss you" jag blir berörd av det, men vem är det jag saknar?! Jag kommer inte ens på det. Är det Nathalie? Kenny? Mormor? Nån som bryr sig om och saknar mig lika mycket? Mig själv som kan älska mig själv? Jag vet inte. Jag är långt borta i alla fall, till att älska mig själv. Jag säger inte att det är omöjligt att jag skulle en dag kunna älska mig själv. Men just nu, just idag känns det omöjligt. Jag har inga anledningar. Jag känner inte mig själv ens, jag trodde att få hund var bland mina största drömmar. Den gick i uppfyllelse. Nu känner jag mig inte ens glad av att se en hund. Vem är jag?! Tänker jag bara. Det finns inget vettigt i mitt huvud! Eller finns det i bakhuvet vill jag gärna att det dyker upp! Jag behöver det verkligen nu i tonåren. Det skulle va min räddning också. Eftersom jag inte har någon som direkt tar hand om mig - utan jag har bara mig själv- måste jag ju komma på egna lösningar och funderingar och svar.