22:53:11
Svaret
Jag känner att jag tappat "bloggflowet" en del..eller skrivandet över huvudtaget. Skriver inte ens i min dagbok. Kan bero på att jag oftare tar ut min energi genom musik och framförallt vara med hästen, vilket jag alltid brukar må bra av efteråt. Men det är en del sorgliga saker som händer.. det går inte så bra i stallet. Så vi måste byta, men kan nog bara ha Rover till januari slut, även om det skulle vart till juni.. Lång historia egentligen.. Orkar inte tänka och förklara om det nu.
Idag när jag mockade i stallet hände någonting. Vet inte vad - som vanligt- men jag lyssnade på musik (Nickelback - far away) och jag brukar reagera på den men nu blev det så mycket saker som gick upp för mig och jag blev så emotional.. Det var som om jag kunde inse vad jag saknade. Jag har alltid känt mig så bortskämd med allting här i livet, för att jag har precis allt. Jag får mat, pengar, jobb, utbildning, katter, ta hand om alla möjliga djur, familj, kompisar, rida, bo på internat, ej mobbad, fysiskt frisk osv osv.. Och nu har jag även dom sista grejerna i livet som jag kan ha saknat. Hund, häst och pojkvän. Det har alltid känts som dom lite större sakerna. Å nu har jag det oxå. Så vafan gnäller jag för?! Jag känner att jag verkligen inte har någon som helst rätt längre att kunna må dåligt. Visst vore det logiskt om nån jag älskar gick bort eller så, men det är inget sånt. Det är bara rent och skärt ego. Jag tänker ju bara på mig själv, å det känns ju givetvis fel. Jag försöker tänka på andra så gottjag kan, men mina höga krav ställer till det lite. Jag har ständigt strävat efter perfektion. Nu på senare tid har jag kunnat släppa det en del, men jag hör rösterna fortfarande eka i mitt huvud. Jag gör aldrig en del såna typiska tonårssaker just för att jag inte känner mig tillräcklig, jag förtjänar det inte - jag hatar mig själv för mycket. Därför känner jag mig så onormal om någon frågar om jag brukar göra det eller si och så, å jag säger nej aldrig. Då kanske folk till och med backar, eller när jag säger att jag inte hört talas om en viss figur/artist/serie. Då är det katastrof och jag kommer från Jupiter. Jag fattar inte vad felet är med mig, men jag är väl inte som "alla andra" helt enkelt. När jag lyssnade på den låten av Nickelback idag när jag mockade va det som om jag fick svar på mik stora fråga: varför känner jag mig inte lycklig när jag har precis allt? Jag älskar inte mig själv. Det är som om bara för jag inte smälter in i mängden så känner jag mig otrygg i mig. Folk säger att man ska sticka ut, men man måste ju göra det på "rätt sätt" 😒 Men vem vågar sticka ut egentligen? Alla är så rädda för vad folk ska tycka. Men så finns det ju en liten promille i världen som faktiskt inte alls bryr sig om vad folk tycker, dom beundrar jag. Jag ska inte säga avundas bara för jag själv vill va sån men vet att se tär ouppnåeligt. Det låter för negativt. Sen hände en till grej. Helt ärligt vill jag säga att jag vet inte varför en del saker händer. Oftast när någon frågar vad som är fel eller liknande brukar jag komma med nåt som visserligen stämmer men som kanske inte alls är orsaken till att jag är ledsen just då. Då känns det som man säger en lögn. Även om det stämmer. Jag vet inte, är svaret. Men det var som om någon i mitt huvud bara sa att jag inte förtjänar något bra så jag gick bakom stallet och stoppade fingrarna i halsen. Igen. Var några månader sen det hände för första gången. Två gånger gick det, sen gick jag in och fortsatte. Jag tänkte inte så mycket på det faktiskt sen för jag skulle ut och rida, och efter det mådde jag ju bra som alltid. Det är min läkande kraft. Med musik i öronen, så blir effekten ännu större.
Men perfektionen finns inte, då får man ständigt leta sig igenom livet genom att vandra omkring i sin onda cirkel, eller flera onda cirklar. Det vill ingen slösa bort sitt liv på, ändå gör vi det. Känns sjukt onödigt. Varför gör vi så mot oss själva? Alla älskar inte alla. Alla älskar inte sig själva.
💀