callshappines.blogg.se

2016-02-28
01:07:07

Två senaste dagarna

Hej! Längesen jag bloggade nu, har inte haft nått särskilt egentligen. Nu är det lite av varje, kanske kan förkorta det.. (hah!) I torsdags var jag hos Dennis och jag lyckades få in honom igen i dagsljuset! Vi gick en prommis, eller skulle.. Vi hade gått uppför en backe bara och han hade rullat sig två gånger och andra gången när han ställt sig upp vände han sig om och slet sig!! Å han kutade iväg i galopp med all kraft, såg ut som han vände sig om och sa till mig "hahah där fick du! Jag kunde" eller nåt sånt..😕 Jag sprang efter även om jag visste att jag inte skulle hinna ikapp honom men jag bad till Gud att han skulle stanna vid stallet och inte springa över vägen! Trodde ja skulle bli hemlös för allt skadestånd jag skulle bli skyldig. Men han stod som tur va utanför hans hage haha. Jag tog honom till paddocken och tillrättavisade honom med lite nh-övningar som gick bra. Man slutar när det går bra.  Efter jag hade varit hos Dennis åkte jag hem till en kompis. Där fick jag träffa hennes storebror, hans tjej och deras hund! Eller valp som är en Vit herdehund!😍 Zero heter han, och vi busade med honom inne. Sen gick vi ut med honom lite och det kändes skumt att jag gick där med hennes brors hund, hmm..Aja det var kul iaf😙. Sen när jag ätit kvällsmat och gjort färdigt hundläxan åkte jag till internatet igen.
Igår fredag följde jag med samma kompis hem. Sen skulle en kille som hon börjat prata med på internet samma dag (!) komma och hälsa på henne. Hennes mamma ville att hon skulle ha ett förkläde, som fick bli jag. Jag fattade ju att jag typ skulle bli tredje hjulet, men det känns inte alltför ovanligt så x) Men vi hängde hemma ch spelade tv-spel, åt semlor, kollade på pitbulls (såklart, men mer av mitt intresse där hehe..), lyssnade på musik, kollade youtube och snackade en hel del. Sen mot kvällen åkte vi till T3 då så övveraskade jag min kompis där också! Det var kul och starkt på T3 som vanligt, jag kände mig hyfsat social. Men sen vid halv elva var jag inte lika pratsam längre tyvärr. Blev för många i vårt "gäng" och då blir jag tyst och låter dom andra snacka. Det ledde till en ångestattack, precis som första gången. Fast första gången var nog värre. Men jag kände att jag behövde fly till ensamheten - till toaletten. Alla oros-människors basic place. Där satt jag en stund, sen hyperventilerade jag och grät bara. Sen tänkte jag mörkt som vanligt. Lyssnade på nine crimes. Sen gick jag ut och hemfärd verkade vara på gång. Dom hade tydligen letat lite efter mig. Jag hade varit borta en halvtimme nästan. Ändå var inte all dålig energi borta. Ändå skrattade och skämtade jag sen, som om ingenting hade hänt. Sen sov jag över hos henne då till idag. Kom hem vid två idag. Sen åkte jag och mamma till Kenny så red jag i det fina vädret. Jag red me hackamore för första gången! Galopperade till och med en sträcka. Då tog han i som fasen, kände hur det spurtade från hand bakdel. Men hade ändå kontroll på nåt sätt, även om det tog lång tid att sakta ner honom. I början var det lite jobbigt för han blev rädd för något längre fram, så han vände sig om och galopperade några steg tills jag fick stopp på honom. Han frustade på nåt konstigt sätt och jag kände bokstavligen hans blod pulsera under mina ben, så uppskrämd var han. Men han lugnade väl sig ganska snabbt. Men jag kände det bäst att vända om så gick vi till vändplanen och längre bort i skogen där. Allt blev sammanlagt 45/50 minuter. Det var meningen att han skulle bli lugnare av hackamoret men kändes nästan som tvärtom 😆 Men egentligen - hästen förändras ju inte på grund av att man byter träns. Eller detta ordspråket "gyllene betsel gör inte hästen bättre" 
Och är ju så tråkig och har inga nya bilder varken på Zero, Dennis eller Kenny. Men i onsdags var jag på Riddersberg/skolstallet som vanligt och jag testade ha hästarna i bara ett fäste för en del ser möjligheten att gå längre fram (av någon anledning ?) i gången, så blev mer utmaning att ha dom stilla. Licala och Little wave är mina favvisar <3 Det roliga är att dom kommer från samma ställe också. Alltså samma familj.
LW😍❤️
2016-02-24
00:10:30

Känns konstigt om jag skulle ge upp

Det är sent och jag har alltid så mycket å säga, men vet inte nu. Tankarna har gått på dagen för en gångs skull. Jag var hos Dennis idag, och jag blev förvånad med glad att jag lyckades fånga in honom på dagen. Han var ju inte villig om man säger så men det gick efter bara tio minuter eller så! 😃 Så gick vi på promenad i skogen. Kändes som jag skulle få köldskador. Kom in massa snö i skorna och det bara isade. Var tvungen att ta av skorna några sekunder och rensa. "Tack för ditt tålamod" sa jag till Dennis som väntade snällt vid sidan haha😂❤️ Sen skämde jag ju ut mig för när jag skulle sätta fast honom i stallet smet han in i två boxar och käkade andra hästars havre!! Han är ju så sjukt stark med så det var omöjligt att hålla emot.. Upplevt det många gånger med honom nu :S Det var ju andra i stallet med så det var så pinsamt. Innan vi skulle ut smet han in i en annan box med, för jag skulle flytta på en sopkvast men den var ju tvungen att trilla hela tiden och jag ville inte han skulle bli rädd så när jag räddade den smet han genast in i boxen, och den andra sen med.. Sabla kvast. Blev kvar i boxen. Så när jag stod och ryktade honom kom det mörka tankar om att jag inte ska skaffa häst iaf. Å när Nathalie inte finns mer känns det ännu mer hopplöst... Jag blir sårad av tanken. Ögonen tåras. Det är min största dröm ju, det som ger mig motivation till allt och ger mening i livet. Känns konstigt å ge upp det då. Jag tror jag skulle kunna prata en hel dag och natt om min kärlek för hästar. Dom är utom dess like...så var Nathalie.. Det är det också att jag inte haft en riktig läromästare eller tränare, som lärt mig grunder om hästars beteende, språk, och hur man rider och hanterar dom på bästa sätt med respekt. Vill ha mer än grunder till och med, jag vill va som en häst nästintill så vi riktigt kan förstå varandra! Men nu är det verkligen inte så. Därför har det blivit som det blivit. Jag är osäker å det känns som jag gör fel hela tiden, vilket känns hemskt, jag vill ju inte skada hästarna. Det är det sista jag vill. Känns ibland som att dom inte gillar mig heller. Men dom är en bra flykt, där man bara kan tänka endast på det man gör med dom. Jag är aldrig så fokuserad på nåt som då. När jag är med dom. Å nu när jag fått komplex över min kropp igen är hästarna och musik bra punkt att vända sig till och följa. Besluten kan bli olika, så det vet jag aldrig hur det blir till slut. Om jag inte får dö vill jag sova mig igenom livet. Men då skulle bara någon väcka mig och ge en utskällning. Just det, mamma jag syftar på. Ingen annan skulle bry sig, och när vi pratar om det skulle det va förbannat skönt. Har inga männsikor som riktigt vill ha mig i deras liv och längtar efter å träffa mig och vill höra hur jag vill, känner, mår osv och allt det där som tillhör en vänskap. Därför behöver jag en hund och en häst. För dom ger så mycket tillbaka när man bara ger vad dom behöver. Kärlek, respekt och omsorg. Men efter idag och dagens tankar är jag tyngd igen av det, inte riktigt som i somras men det kanske kommer. När jag gett upp på männsikor vill jag inte göra det med djur heller! Då finns det ingenting kvar. Det är bara så komplicerat allting.
Do you think we're gonna be alright? 
2016-02-20
22:25:46

Ut i skogen- dag

Idag följde båda päronen med till Kenny. Det snöade som fasen, men vi överlevde. Vi provade en annan runda jag inte visste om, jag hade funderat på å gå dit innnan men var inte säker på om jag fick. Men hon som äger gården förklarade för oss  att man kunde gå där. Och woooow vad långt man kunde komma😅 Skulle tydligen va en grusväg där men var ju bara snö (och is!) överallt. Var jobbigt att få snö täckta över låren, ansiktet och överkroppen. Ändå galopperade vi en liten sträcka för aa, jag såg tillfälle. Sen ville Kenny trava lite som han själv kände med så vet inte hur många gånger jag fått säga "saaakta" och "braa" haha. Han tyckte det var läskigt med is med ju. På hemvägen ville han trava igenom den?! Asläbbigt, men försökte gå i sidorna och lugna honom. Vi såg två rävar också! Eller jag iaf, tror inte Kenny hann å se dom :P Jag red mest själv för dom andra kan ju inte hänga med i det tempot. Inte förräns på hemvägen jag mötte upp dom på olika ställen. Det jobbiga med att va själv var att sadelgjorden hade blivit väldigt lös. Sist jag red lyckades jag spänna den från ryggen för första gången, vilket var askämpigt. Det var det nu med. Han försökte bita mig i handen medans jag hängde där och drog utan å hålla i honom. Kändes väldigt risky.. Men det gick inte. Så jag hoppade av faktiskt och spände. Sen skulle jag komma upp själv också.. Sadeln bara vred sig när jag försökte två eller tre gånger :/ Brukar ju hoppa upp från pall och mamma som håller emot på andra sidan. Nu var det ingen mamma där. Så jag gick och letade efter en stubbe. Hittade en som blev perfekt höjd. Men så skulle jag få Kenny på lagom avstånd ifrån stubben med.. Haha han gick på stubben själv ett par gånger och massa andra konstigheter. Men jag hade väl bestämt mig för att komma upp själv så då gick det tillsut. Gick konstigt nog ganska snabbt! Blev glad att han kunde stå så stilla med😃 Sen travade vi iväg och mötte pappa. Sen fortsatte jag på den där läbbiga isvägen.. Men vi kom hem tillslut och ont i ansiktet gjorde det på högersidan. I hate snow 😬 Blöt blev jag, hästen och sadeln.. 
Haha snöigt :D
 
Sen åkte vi till farmor och fick mat å gofika. När vi åkte hem bad jag dom släppa av mig vid idrottsplatsen. Jag hade fått en infall att jag skulle gå i skogen. Jag tog 5 kilometersrundan som jag aldrig tagit innan. USCH. Visst, det var mysig väg, tills man kom till mitt ute i ingenstans. Det är ett elljusspår som har pinnar med olika färger (gul färg för 5 km rundan osv) men 5:an och 7:an var inget elljusspår kom jag på på slutet. För dom har inga lampor! Dens sista pinnen ja kunde följa fanns mitt ute i ingenstans och jag sökte efter fler pinnar så hiimla långt bort. Det var så där öppen skog typ med nedskövlade träd å så, där det brukar finnas mycket vilt. Var extremt läskigt när det blev mörkt oxå..då var jag tacksam över snön som lyste upp för mig! Enda snön duger för. När jag kommit vid nåt som kanske varit en bäck så stannar jag upp och funderar "fortsätta eller vända tillbaka?" En inre röst sa mig "gå tillbaka" men jag lyssnade ju såklart inte utan hoppade över bäcken och fortsatte framåt en ganska lång bit bara för att leta reda på en sabla pinne. Men jag vände ju tillslut för skogen tog aldrig slut, och inga fler pinnar fanns det. Jag fattade INTE vart dom menade att man skulle ta vägen. Jag blev så förbannad. Jag har nog slagit rekord i flest svärord på en dag i mitt liv. Om man kunde posta en kommentar till den där stugan dååå hade dom fått höra..😡 Men jag gjorde ju så att jag vände och gick tillbaka samma väg som jag kom. En lång, lång väg var det. Med skoskav på högerhälen. Sen började det smått på vänster också.. Så jag gick och haltade typ halva vägen, för det blev ju bara värre ju mer jag gick. Jag gick i ridskor men jag tycker dom är sköna så tänkte why not? Var asrädd på det också, för det blev så mörkt i skogen och jag trodde nåt skulle hoppa fram och äta upp mig. Det är det sättet jag allra minst vill dö på - att bli uppäten. Seriöst, finns det nåt hemskare?  Men jag klarade mig ut från skogen hel. Lamporna hade ju slåtts på också.. Hade ingen aning om vad klockan var, min mobil dog ju vid 14% (!!!??) batteri i början av promenaden. Jag visste att mamma skulle ha ringt en massa. Det var ingen liten stund jag var borta. Sen skulle jag ju vandra hem också efter spåret... Så gick över den långa fotbollsplanen (haltandes såklart) och förbi gymmet. Biffig kille som precis kommer ut och stirrar - Gååå vidare.. Sen kommer en Volvo och jag bara får en känsla av att den vill mig nåt, och att det är mamma eller nån. Jag har inte lärt mig vårat nya reg-nummer på bilen så var svårt att veta. Men den stannade vid mig och jag kände att det var okej att gå in. Det var mamma då. "Det är andra gången jag är här!" Sa hon. Så fick jag förklara allt fastän jag inte ville. Klockan var drygt halv sju när jag var hemma. Å pappa var ju arg och beskyllde mig som vanligt att jag inte "laddat mobilen" Ursäkta men den hade faktiskt 70% batteri när vi åkte iväg imorse, den håller inte till kvällen på det! Jag kom ju aldrig hem emellan från när vi åkte vid tio. Så jag tycker det är stugans fel fortfarande. Är fortfarande förbannad på den. Hur ska man fatta hur man ska fortsätta när det inte finns fler pinnar på den rundan?! Är det meningen att man ska vända tillbaka eller?! Tydligare skyltning tack! Grejen är ju att i början är det lyktstolpar med färger typ var tionde meter men sen helt plötsligt när man kommer in på dom längre sträckorna blev det oviktigt.. När jag har tillräckligt vuxen hund sen ska jag ge mig på 7.5 kilometarn. Men då ska jag göra det mitt på dagen så det inte hinner mörkna.. Och förmodligen ha gympaskor. Och laddad mobil. Sen är vi redo!:) Hoppas den är vettigare skyltad..hrm.