callshappines.blogg.se

2016-07-30
19:10:00

Ingen musik eller hästar på länge

Hej! Idag är en bra dag. Jag har inte ridit på en hel MÅNAD men idag fick jag göra det - ÄNTLIGEN! Vilken lycka det va. Det betyder så mycket för mig. Det har varit hemskt med denna månaden utan hästar. Jag har ju mött några när jag varit ute å gått med Kiro så det är mest ridningen jag saknat, men också känna en gemenskap med hästen. Jag har klarat hela veckan utan att lyssna på musik, otroligt nog, och inga hästar (förutom idag då) ovanpå det, ändå har jag känt mig helt okej. Jag tror det är tack var medicinen. Jag tar en hel tablett nu också så det går åt fort. Men jag tror den hjälper mig faktiskt. Igår hade det däremot nästan gått lite för långt. Jag läste en hel del ute men våra grannar har ju hästar nu också, och dom har äntligen fått en större hage med stort plus att jag kan se dom från huset. Så jag bara satt och glodde på dom ibland. Tänkte att jag kunde dö för att springa dit å låna ett träns, hoppa upp på en av hästarna och sen galoppera iväg över de öppna fälten. Åh vad jag längtade. Drömde nyligen hur jag red western med en annan grupp och alla hade cowboyhattar haha, sen stack jag iväg en stund på egen hand och galopperade helt underbart. Det var första gången i en dröm som jag verkligen kände galoppen och njöt ordentligt, för jag saknar det så mycket i verkliga livet. Innan jag skulle sova igår satt jag i sängen och stirrade ut i mörket och depptankar började trilla över mig, mest om att livet suger utan hästar och att ingen vill ha mig och så där. Alla lämnar mig. Alla. Även om det inte skett än vet jag att det kommer hända. Så fick jag plötsligt ett sms från en vän och frågade om jag ville rida nån dag. JAAAAAAA! Blanka mår mycket bättre och hon är nog gladare till och med så det var helt fantastiskt att rida henne idag! Vi ska göra det på onsdag igen. Nu är vi igång igen, och passar på innan skolan börjar.
Kiro fick åka buss för första gången i tisdags också. Resan var bara en halvtimme för jag skulle träffa min kontaktperson där. Påvägen dit gnällde han ibland (pinsamt) men som tur va så var det väldigt lite människor på bussen.. Men han kissade tack och lov inte. Hade en handduk med mig ifall det skulle ske en olycka.. Sen fikade vi på Espresso house och han skötte sig jättebra, vi satt ute och han låg helt lugnt bredvid min stol där jag satt. Det är så skönt att han har en lugn grund. I need that. Sen åkte vi och köpte en ny slags "godis" till honom. Såg ut som en deodorant. Men smidig va den, han bah slicka på den så smakar den bacon. Han blev lite brun på nosryggen. Fy vad den stank. Hahahaha. På hemvägen gjorde han inget ljud på bussen och det förblev torrt vid vår plats! Thank goodness.. Vet inte vad jag ska säga mer om det. Kiro fortsätter att vara just Kiro. Så jäkla jobbig men en sötnos ändå. Jobbig sötnos har jag börjat säga. Skäller, rymmer, äter skit 24/7, ignorerar när jag ropar eller så, biter på kopplet och möblerna och alla tänkbara kroppsdelar med eller utan kläder. Men jag hoppas han blir en ganska normal hund som lyssnar på mig iaf. Känns som det är viktigast typ xP 
 
Haha ser kul ut med bara ett huvud där. Han satt så en stund och tittade på mig. Känns som den lilla resan stärkte vår relation lite grann.
Fick träffa min syrra utanför Torpa stenhus i söndags där hon stod vid ett godisstånd. För det pågick en marknad med medeltidstema. Älskar det! Missade däremot en grej med hästar för jag och mamma letade efter henne en lång stund.. Visade sig att hon va vid hästshowen (or whatever) och sålde mobilt haha. Så när alla folken kom tillbaka va hon i folkmassan där med. Men sen gick hästarna förbi oss.
Urusla bilder jag vet. Synd jag missa showen med.. Men fina va dom (Såklart) den som inte syns bakom skäcken var helt vit med blå ögon har jag för mig. Typ drömhäst, låter det som i alla fall. Det var inte riktigt som man trodde, min syrra tyckte inte den va så fin. Jag minns inte för allt går så fort och jag måste ta allt i snigelfart..
2016-07-25
22:20:44

Min bedömning

Hej! Trodde jag inte hade bloggat sen i torsdags eller nåt sånt men det var inte aå längesen som jag trodde.. Vi har lågt med internet, typ 2 gigabite eller nåt sånt (kan INGENTING om det där) så idag har jag varit på nätet sammanlagt kanske tio minuter, tillät mig å kolla läget imorse sen var jag tvungen att stänga av. Har aldrig varit såhär lite på mobilen/iPaden haha. Men det kan väl bara vara bra egentligen. 
Fast idag har det inte varit helt bra. Det är ljust och soligt, kan gå i shorts och linne och har ingen tid å passa nångång, (Förutom Kiros mattider osv..) och jag träffade min syrra igår på en medeltidsmarknad. Men alltid är det något som ska trigga det dåliga i mig.. Jag låg i sängen och fick se det jag såg för ett år sen, men på ett annat ställe. Stretch marks. För ett år sen kallade jag det tiger stripes, nästa år kanske jag vet vad det heter på svenska. Dom fick mig att må väldigt dåligt. Igen. Jag önskar bara att min kropp och jag kunde komma överrens. Tyvärr är det nog ganska så omöjligt. Jag var mycket själv hemma idag, vilket gjorde att jag hoppade över lunchen och sov istället en stund. Det kan bli så ibland, men jag sover så mycket mer nu. Eller oftare iaf. Jag är så trött, inte för jag anstränger mig så särskilt. Vet inte vad det är. Kriget i min hjärna? Det har varit där så länge att jag borde blivit härdad för flera år sen. Fast det har ju blivit värre det senaste halvåret. Fick hem papper häromdan där det stod en presentation om mig haha. Deja vu...
Jag hatar att dom skriver Cecilia.. Det är inte mitt naaaaaamn..eller ska inte va mitt namn. Jag hoppas så mycket kommer förändras när jag blir 18. Som ni ser på pappret säger dom att jag har både depression-och ångesttillstånd. Vad det nu ska betyda. Visst ibland känns det verkligen som jag är deprimerad men jag vill inte slänga såna ord hit och dit eftersom det är så pass allvarligt. Det är inte vem som helst som har det liksom som alla verkar tro. Det är inget man väljer - det bara blir. På pappret låter jag verkligen som en nördig forever alone person men inte som om jag har det svårt, utan att jag har valt att jag vill ha det så. Va med mina föräldrar och massa djur. Djuren vill jag såklart ha kvar men inte stanna i boet. Jag mår så dåligt av tanken - och synerna- som påminner mig hur otroligt ensam jag är. För två veckor sen åkte jag och mamma till Hemmakväll ovanligt nog en fredag. Jag var på bra humör och taggad inför kvällen, lyxen att se på hyrfilm liksom osv.. Utanför var flera ungdomar i min ålder. Dom rökte, gick ut och in i bilar, satt på backen å bara..va. That's how it should be, inget konstigt. Men jag åker omkring med min mamma hela tiden. Jag trivs med henne, men det är inte normalt att ha det så alla dagar i veckan typ jämt. Jag hänger aldrig med kompisar, särskilt inte på loven nu. (Eller det har ju hänt med det är fortfarande sällsynt) Jag snackar knappt med dom. När jag såg dessa ungdomar utanför fick jag verkligen en klump inom mig. Dom hade inte gjort nåt fel, men hela scenen påminde mig vilken nobody jag är. Jag bryr mig inte om vad jag sagt innan, att jag inte behöver människor och bara ska isolera mig med djuren. Jag bryr mig inte om jag skulle råka göra något olagligt, framför allt inte med vänner, eller om vi skulle va fast i en bilkö i Malmö för huvdsaken man är tillsammans. Okey det där lät ganska ocoolt men jag vill känna att jag lever. Just nu är enda sättet när jag rider. Och jag har ingenstans att rida längre. Jag lever inte. Ingen märker nåt för jag träffar ingen längre och mina föräldrar är för vana att se mig som jag är. Jag har bara mig själv. Bara jag som hör mina tankar och vet hur det är. På pappret är en beskrivna som många skulle säkert bara kunna drömma om. Väldigt otacksamt av mig att säga att det inte räcker. Men det är inte så jag menar.. Alla har olika behov. Och internat bland annat funkade inte för mig. Att bo med sina föräldrar å sen dom dag ut och dag in funkade inte för mig. Att bara höra mig själv prata, mig själv skratta, bara mina ögon överallt och plötsligt se dessa ungdomar vara tillsammas verkligen fick bomben att trilla ner och regna över mig av en fors med lava och krut. Som fastnade i mitt minne, i mitt ensamma hjärta.. Jag känner fortfarande den känslan.
💀
2016-07-21
23:43:38

Oförändrat men så mycket starkare

(2014) 5 oktober söndag Hur svårt kan det vara egentligen? Bara en avtryckning, ett hopp eller ett steg ut i luften. Inte alls svårt egentligen. Sluta skratta åt mig. Jag kanske inte har svar på tal, men jag vet vad jag vill - oftast. Så sjukt fjantigt liv jag har... Antingen för seriöst, eller helt oseriöst... Kan inte komma överens med någon, eller något. Jag är ett odjur. Hugger efter sitt byte. Delar inte med sig. Fräser och stöter bort allt och alla. Bara insekterna som vill ha min ensamma, döda kropp. De blir jag begravd i, och alla glömmer mig. Ingen irriterad, trögfattad ungdjävel. Tänk om jag skulle skiva ett brev innan, varför och så vidare... Eller bara göra det helt spontant, som jag alltid önskat. De undrar varför jag tog mitt liv, som slutet på en bok eller film, ett öppet slut. Fundera själv. Inte så lätt att förstå va? 
 
19 oktober söndag När jag vaknade idag var jag jättelycklig. Utan någon anledning. Sen hände något, senare på dagen. Vet faktiskt inte vad. Vet inte om jag känt så innan, så hemskt. Eld och ilska. Mörkt inuti, jag är en best. För allt jag gjort hamnar jag väl i helvetet till slut. Om man kommer för nära bryts det alltid till nåt fruktansvärt. Demonerna inom mig väcks och blir större och mörkare. Till slut vinner dom. Jag fattar inte på mig, vad.är.det.jag.VILL? Eller behöver?! Jag trodde jag hade allt och lite till. Stora problem: 1. Jag är inte som andra. 2. Min kropp är det mest avskyvärda som finns. 3. Jag funkar inte med människor. Ingen lösning finns heller. Krig, smärta, ångest. Explosion.
 
Min första tanke är vad fasen snackar jag om?! xD Jag förstår det mesta, men det är så himla hoppigt. Men det är det som lite är grejen med dagboken - att jag bara skriver ut det som poppar upp i mitt huvud först. Kan man säga. Inte känns mig bunden till nåt, bara skriva helt fritt. Jag ville dö för två år sen också, men nu är det så mycket starkare. Det mesta jag kände då känner jag starkare för idag. Men bara en del saker, andra har jag kunnat släppa taget om. Det är både bra och dåligt att känslorna är starkare. Jag var väldigt utseendefixerad då, och är fortfarande, men nu är det flera saker igen. Jag funkar inte med människor, jag vet inte varför men det är som om det är "hat-vibbar" emellan oss. Jag vill inte att det ska va så, jag gör mitt bästa för att det ska funka men dom ogillar mig först. Jag känner det i luften, ser det i deras blickar, hör det i deras tonfall, vet det tack vare deras handlingar. Men förstår fortfarande lika lite som då, varför det är som det är. Jag kan inte ens förklara det. Jag förstår inte på mig själv, hur ska jag då kunna förstå mig på andra? Jag har bara dragits mer och mer till djuren för varje är som går. Jag säger att jag ska skita i människorna nu och bara satsa på djuren. Men det är ganska svårt när jag ständigt är omringad av människor. Djuren är mindre komplicerade. Men för att vi inte talar samma språk, kan det bli fel. Livets utmaning till mig. Varsågod och börja jobba. Jag vet inte längre vad som är värt att kämpa för. Jag vill kämpa för djuren och att det ska funka med oss när det inte går med nåt annat. Men jag vet inte om det beror på att jag är lat eller bara helt dålig, jag vill lika mycket ge upp. Se, jag vet inte ens varför det är så heller. Jag vill ge upp men det är nåt som får mig att fortsätta andas. Ibland slår mitt hjärta knappt, och jag bara gråter i ett tomrum. Allt hopp och kärlek har lämnat mig. Men jag andas. Jag undrar vad det är som får mig att stanna kvar. Det är mycket som händer som jag aldrig kommer förstå mig på. Det kommer alltid gå upp och ner. Allt blir hopplöst så fort någon ska börja snacka matematik, ekonomi och liknande skit. Det sköljer alltid ned mig med en hopplös känsla. Det är ingen idé att ens börja. Men sen kommer en ny dag, och jag för tänka på annat. Det hade kunna varit så mycket värre. Att bo på gatan, leva mitt i ett krig, folk omkring mig som misshandlar mig och varandra, vad som helst.. Jag kanske inte lever i det jag förtjänar, någon bättre människa förtjänar mitt liv säkert mer än mig. Och jag skulle leva i dens helvete. Men det är så här det är nu, finns inte mycket att göra åt det. Jag tror att jag fortsätter leva och vandra runt här på jorden för jag vill se vad som händer. Allt hopp är aldrig över förräns man möter döden själv och stannar hos den. Än så länge finns det mycket kvar att hämta. Om man kan ta sig såhär långt kan man väl ta sig ännu längre? 
Hold on, pain ends.
✌🏽️