callshappines.blogg.se

Hela bunten av livet känner jag mig som en idiot. Och när jag får ur mig alla tankar här klagas det över att inläggen är för "depressiva"... (Men läs inte då!!) Vad har man då att vända sig till om inte här? För mig? Det finns ingen som vill lyssna ändå. Ingen. Inte på riktigt i alla fall. Folk bryr sig bara när man är död. Nu tycker dom bara jag är lat, överdriven, en nobody, en man inte behöver bry sig om. Jag vill att någon ska bry sig om mig, därför söker jag mig till uppmärksamheten på nåt sätt. Men ingen vill förstå, för det är för komplicerat. Jag förstår inte dom heller så det kan väl va. Jag är den enda som har problemet att jag älskar djur, och nu när jag äntligen fått en hund gör det mig bara sämre till mods. När man ligger här som en "sjukling" ska Kiros upptåg göra mig glad och glömma bekymmerna för en stund, men för mig påverkas det tvärtom. Beror det på inre ilska? Att läget bara är för jobbigt? Det spelar ingen roll, hund passar mig inte. Jag som trodde att jag var kind of motionsfreal och signalera det med mina mysbyxor och nyttiga val. Icke. Jag är bara lat och äcklig som vilken människa som helst. Jag trodde att bara för jag råkat gå promenader som är över 2 timmar långa så är jag hurtig. Icke. Jag har aldrig lust att gå ut 9 gånger om dan, och nu när jag inte behöver det pågrund av jobb är jag lat ändå. Så fort jag bör ansvaret skiter sig allt, bokstavligen? Han skulle ha gjort mig gladare och positivare in på livet. Tvärtom blev det. Men allt är inte Kiros fel, låångt ifrån allt är Kiros fel. Hund passar inte mig för man måste va glad hela tiden för att dom ska lyssna. Med hästar behöver man inte säga ett ljud och det funkar helt perfekt ändå för man bara är. Bring in them.

Det är alltid lika jobbigt att få en ångest/panikattack. Jag vill inte gå in på detaljer. Mamma fattar verkligen inte hur det är, ändå har hon känt mig längst. Hon tror att det finns en ny hjärna bakom tabletter. Just det, fick min medicin idag. Två stycken blev det mot ångest. Dom ställde massa frågor innan och jag kände igen för mycket. Saker som "har du tappat intresse för det du tidigare gillat att göra? Hur länge har du känt dig nedstämd? Har du svårare att koncentrera dig? Känner du ibland ingen ork till nånting?" Var alltför bekanta. Jag har läst en del på Facebook om depression och det är precis dom grejerna bland annat. Dom nämnde aldrig ordet, ändå visste jag så väl. Jag tänkte att jag skulle försöka va så ärlig som möjligt. Det var jag. På nåt sätt blev jag besviken på mig själv när jag svarade nej på en del. Jag vill försöka göra detta klart: Jag vill självklart INTE ha diagnosen depression, jag ör bara väldigt beroende av titlar för annars kan jag inte sätta ord på varför jag gör//säger som jag gör. Varför är jag helt förlamad i soffan nu och bara stirrar ut i tomma intet med gråtrödsprängda ögon? Det är inte depression, men det är heller inte lathet. Alla kan känna så, förlåt men jag orkar verkligen inte göra det jag borde. Även om mamma alltid kommer "hjälp mig med detta, gör det där nu, Kiro måste ut NU!!, ät detta, sluta sova" och så vidare. Sjukt irriterande, ibland skriker jag ifrån, ibland fortsätter jag stirra och ibland gör jag nåt av det. Visst är jag helt frisk? Jag bara överdriver, kanske verkar lat även om det inte beror på det. Jag tajmar det alltid så bra med, vid dom mest passande situationerna  som när Kiro pissar, jag hade en viktig uppgift att göra eller när nån annan ville nåt... Ugh. Andra bara tror jag kan göra massa saker som vanligt, det kanske jag kan i morgon men definitivt inte efter en sån här grej?! Det är som om det kommer i perioder. Ibland händer sånt några dar efter varandra i kanske några veckor. Sen kanske det går jättelångt tag och det känns hyfsat. Å sen kan det komma nåt jättedramatiskt helt plötsligt. Jag vet det är komplicerat, men det är så det bara är. 

Jag vill bara veta mer. Innan jag fick AS-diagnosen visste jag inte om jag skulle hoppas på att det skulle va nåt eller inte. För om det inte skulle va nåt, ja då skulle det bara va skönt att va diagnosfri och känna sig normal. Men jag kände mig ju inte normal, så därför skulle jag undra så mycket tills jag fick panik på riktigt vad det är för fel på mig om det nu inte va nåt speciellt för det var det ju. Jag känner exakt samma nu. Fast jag vet mycket mer nu. Kanske för mycket.. Jag hade ju full kontroll över vad dom frågade nu hela tiden, men i sexan var jag inte vid medveten ålder och hängde inte så mycket på internet. Då bara va jag. Men jag lyckades va ärlig genom hela "förhöret" idag. Dom pratade om att man egentligen ska ta blodprov innan man tar medicin i onödan. Vilket dom vet att jag hatar. Först sa läkaren att jag skulle ta nytt blodprov (tog det förra året) och se om det hade ändrats så jag skulle behöva medicinen. Men sen ändrade hon sig oh sa att vi skulle prova medicinen ändå och om det inte hjälper ska jag ta blodprov om ett halvår. Jag har ingen aning vart jag fick det ifrån men jag sa "det låter väl bra" hahaha vad hände där?!  Jag var nära innan att säga men strunta i det då jag vägrar ta blodprov igen det var hemskt. Men jag vill ju bli räddad från detta helvete så då gör jag det mesta som krävs för att försöka få det bättre. Men sen finns det ju inte en helt ny hjärna i dom där tabletterna. Det är nog en del som tror,vibland annat min mamma. Varför nämner jag mamma så mycket? Jag är extremt ensam person och hänger knappt med andra människor förutom min familj. Mamma är det främsta exemplet på att hon dömer innan hon ens förstår hur det ligger till. Hon skulle bli jättearg om hon läste detta så förlåt men - det är sant. Även om jag blir förvirrad och rädd av mig själv är ju jag den som ändå vet vad jag tänker och hur jag känner inför olika saker. Det är inga problem för andra att ringa folk, betala i kassan, hämta sig efter hundjäveln kissat på yogamattan, äta hela tiden som vanligt. Även om jag har Asperger som ger mig strikta order och ibland hot varje dag så blir det hinder och stopp ibland. 

Det är så mycket jag vill säga men jag kommer ju på det när jag jobbar eller annat olämpligt läge. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag ligger i sängen eller soffan med förlarmad kropp med en skrikande ångeströst som sällskap, den kräver att jag gör saker för annars går allt åt helvete. Men.det.bara.vill.jag.inte. Jag vet inte vem jag ska lyssna på.