callshappines.blogg.se

Det har varit ganska tufft de senaste dagarna. Jag har haft min bästa kompis här och jag var tvungen att skicka hem henne några timmar tidigare eftersom jag inte ville att hon skulle se mig som jag va. Jag var så arg bah liksom..hela tiden. Jag ville inte va arg, men det blev bara för mycket. Rutiner som inte blir som jag vill, olyckor som inträffar när man minst anar det, det är en mardröm för mig - överraskningar.. Samma om någon helt random kommer hem till oss, särskilt när jag är själv hemma, får jag sån panik och vill helst inte öppna dörren och jag bara skakar. Det var värre innan däremot, t.o.m om någon va hemma med mig kunde jag springa till mitt rum och vagga i ett hörn och önska att alla va döda. Minns det en gång så tydligt när det kom nån utan å ens gå fram till dörren så sprang jag raka vägen till mitt rum och skrev en massa upprepande meningar snabbt och intensivt på ett papper, sen kom mamma och öppnade dörren och jag blev såå tacksam att hon va där. Att prata i telefon är ännu värre, faktiskt. Ibland är jag så feg att jag bara låter telefonen ringa, tills den slutar. Om någon av mina päron är hemma skriker dom efter en stund "SVARA!" Och dom tror jag är lat. Det är många saker som får mig att verka lat. Men så är inte fallet, det är en spärr som sätts framför mig som hindrar mig från att göra många saker. Om jag praktiserar eller jobbar på ett ställe behöver jag tydliga instruktioner för att förstå. Annars står jag bara där och inte gör nånting, vill inte ens anstränga mig att fråga eftersom jag är rädd att låta trög eller så bara vill jag inte prata. Jag har inget tydligt svar på varför jag beter mig så, det är bara sån jag är. Som när jag bara går iväg helt plötsligt, kan va vart som helst när som helst. Ibland är jag borta några minuter, ibland några timmar, nån gång hela dan. Går bara utan att säga nåt, som om någon annan styr mina steg. Ganska läskigt att inte ens förstå själv varför man gör så. Det är såklart när jag inte gillar situationen, om jag är bortglömd och utanför eller känner mig bara dum för min existens. Jag är väldigt känslig och såna dåliga tankar eskalerar snabbt hos mig. När jag är på en plats med många folk kan jag titta på dom och bli så avundsjuk, om det så är att dom är smala och vältränade eller kan prata och skratta med alla där. Jag önskar inget hellre än att va som dom. Det är såna som dom alla vill va med, dom som betyder för en för att dom är på lagom humornivå oftast, inte alltför öppna först, och inte alltför glada om något tråkigt har hänt, dom kan hantera det och trösta dom andra. Dom är sociala och glada oavsett vad, inga problem med att prata vett eller skit med vänner och bekanta. Dom bara är. Dom går inte in för djupt på saker om dom ser på den andra att den inte gillar det. Det kan inte jag, för mig ser ansiktsuttrycken likadana ut, så jag bara babblar på. Vilket får mig att verka trög eftersom jag inte tar emot deras signaler. Folk drar sig undan. Jag är dålig på att gömma saker och känslor, det märks oftast tydligt hur jag känner. Alla omkring mig verkar så glada, men jag har förstått på senare tid att det inte är så. Det är så vanligt att människor är deprimerade, och ändå kan dom låtsats va glada när dom är med andra. Konstigt då att jag som inte är deprimerad inte kan gömma känslorna lika bra. Jag är för ärlig. 

Det var meningen att Kiro skulle bli min räddning. Jag är förändrad med honom, men inte på ett bra sätt. Jag kallar honom idiot, monster, T-rex och skitunge bland annat.. Men det är inte det jag främst får dåligt samvete av. Han biter seriöst hela tiden när han är vaken vad man än gör typ. Hans tänder är vassa som på en T-rex (utmärkt jämförelse I know) och jag får dom i fötterna, byxorna, vaderna, tårna, händerna, armarna t.o.m halsen, kinden och håret har hänt. Det gör asont oftast och det kvittar om man skriker, håller ner honom, använder Cesar Millan ljudet (tsch) ger honom tuggleksak eller håller i kopplet. Han skiter fullständigt i det och fortsätter som om jag vore det smaskigaste i världen att sätta tänderna i. Var orolig för detta redan innan. Bitandet. Just då känner jag mig så hård för jag har fått brotta ner honom typ..kan komma på mig själv hur hård och hemsk jag ärHan har flera ben osv men inget går upp mot mitt egna kött. Han lyssnar verkligen inte. Han vet att han inte får så ibland glor han på tårna och skäller men sen kan han inte stå emot längre och dyker efter dom alldeles för desperat. Sen känns det hopplöst att få honom rumsren också, har gått ett tag nu och alltid nån hemma men ändå händer det inne.. Så blir dom alltid arga på mig - ALLTID. Dom har sagt att "det inte gör nåt men att det är bra om vi kan undvika det" HAH..very funny. I förrgår eller när det va pratade alla en kort stund för jag har länge allvarligt funderat på att lämna tillbaka honom.. Eller jag kom tillochmed fram till det beslutet i måndags. Men mina päron blev både ledsna och besvikna, ungefär som jag trodde. Men eftersom det inte kan bli värre nu I guess så kan det börja vända åt det bättre hållet. Jag kom fram till kanske idag att jag vill behålla Kiro - även om han är den jobbigaste hunden jag stött på. Men man kanske kan bah se tillbaka på det senare i livet och skratta åt all idioti han skapade. Han får väl va en idiot, han är ju bara tre månader.. Har inte ens kommit till trotsåldern än..längtar inte dit -_- Hoppas det inte är nån skillnad. Får väl se. Jag har föreställt så mycket vi ska göra i Tenhult och annars i världen och jag vill inte ge upp dom tankarna och idéerna. För, jag älskar dom. Jag vill ha mitt livs äventyr nu med Kiro. Tyvärr ger jag alltid upp så lätt så beslutet att lämna tillbaka honom förvånar mig inte. Däremot förvånade det mig att det gått såpass dåligt med honom hittills. Men som sagt har jag bestämt mig för att vänta och se. Annars kommer jag va i sängen hela dagarna i några veckor/månader/år om han inte skulle va med mig mer. Sjukt depressivt. Det vill jag inte uppleva, har känts att vad jag än skulle besluta skulle bli fel. Men om jag vet att jag inte försökte lite till kan jag iaf inte helt ge upp hoppet på mig själv. Kanske. Jag vill ha honom kvar, och jag ska det. Jag ska va med honom tills han tar sitt sista andetagm det ska alltid vara vi. Jag får acceptera att det inte kommer bli perfekt med vår relation eller livssituation alltid, huvudsaken vi är tillsammans tror jag att det blir lite lättare o ta sig fram. Han är iaf en varelse som ser en som person, inte dissar utan anledning (undantag för trotsåldern) som människor.. Jag vill få det att funka. Om inte nu, så nån gång. One day we're gonna find our way home, haha.