callshappines.blogg.se

2016-07-21
23:43:38

Oförändrat men så mycket starkare

(2014) 5 oktober söndag Hur svårt kan det vara egentligen? Bara en avtryckning, ett hopp eller ett steg ut i luften. Inte alls svårt egentligen. Sluta skratta åt mig. Jag kanske inte har svar på tal, men jag vet vad jag vill - oftast. Så sjukt fjantigt liv jag har... Antingen för seriöst, eller helt oseriöst... Kan inte komma överens med någon, eller något. Jag är ett odjur. Hugger efter sitt byte. Delar inte med sig. Fräser och stöter bort allt och alla. Bara insekterna som vill ha min ensamma, döda kropp. De blir jag begravd i, och alla glömmer mig. Ingen irriterad, trögfattad ungdjävel. Tänk om jag skulle skiva ett brev innan, varför och så vidare... Eller bara göra det helt spontant, som jag alltid önskat. De undrar varför jag tog mitt liv, som slutet på en bok eller film, ett öppet slut. Fundera själv. Inte så lätt att förstå va? 
 
19 oktober söndag När jag vaknade idag var jag jättelycklig. Utan någon anledning. Sen hände något, senare på dagen. Vet faktiskt inte vad. Vet inte om jag känt så innan, så hemskt. Eld och ilska. Mörkt inuti, jag är en best. För allt jag gjort hamnar jag väl i helvetet till slut. Om man kommer för nära bryts det alltid till nåt fruktansvärt. Demonerna inom mig väcks och blir större och mörkare. Till slut vinner dom. Jag fattar inte på mig, vad.är.det.jag.VILL? Eller behöver?! Jag trodde jag hade allt och lite till. Stora problem: 1. Jag är inte som andra. 2. Min kropp är det mest avskyvärda som finns. 3. Jag funkar inte med människor. Ingen lösning finns heller. Krig, smärta, ångest. Explosion.
 
Min första tanke är vad fasen snackar jag om?! xD Jag förstår det mesta, men det är så himla hoppigt. Men det är det som lite är grejen med dagboken - att jag bara skriver ut det som poppar upp i mitt huvud först. Kan man säga. Inte känns mig bunden till nåt, bara skriva helt fritt. Jag ville dö för två år sen också, men nu är det så mycket starkare. Det mesta jag kände då känner jag starkare för idag. Men bara en del saker, andra har jag kunnat släppa taget om. Det är både bra och dåligt att känslorna är starkare. Jag var väldigt utseendefixerad då, och är fortfarande, men nu är det flera saker igen. Jag funkar inte med människor, jag vet inte varför men det är som om det är "hat-vibbar" emellan oss. Jag vill inte att det ska va så, jag gör mitt bästa för att det ska funka men dom ogillar mig först. Jag känner det i luften, ser det i deras blickar, hör det i deras tonfall, vet det tack vare deras handlingar. Men förstår fortfarande lika lite som då, varför det är som det är. Jag kan inte ens förklara det. Jag förstår inte på mig själv, hur ska jag då kunna förstå mig på andra? Jag har bara dragits mer och mer till djuren för varje är som går. Jag säger att jag ska skita i människorna nu och bara satsa på djuren. Men det är ganska svårt när jag ständigt är omringad av människor. Djuren är mindre komplicerade. Men för att vi inte talar samma språk, kan det bli fel. Livets utmaning till mig. Varsågod och börja jobba. Jag vet inte längre vad som är värt att kämpa för. Jag vill kämpa för djuren och att det ska funka med oss när det inte går med nåt annat. Men jag vet inte om det beror på att jag är lat eller bara helt dålig, jag vill lika mycket ge upp. Se, jag vet inte ens varför det är så heller. Jag vill ge upp men det är nåt som får mig att fortsätta andas. Ibland slår mitt hjärta knappt, och jag bara gråter i ett tomrum. Allt hopp och kärlek har lämnat mig. Men jag andas. Jag undrar vad det är som får mig att stanna kvar. Det är mycket som händer som jag aldrig kommer förstå mig på. Det kommer alltid gå upp och ner. Allt blir hopplöst så fort någon ska börja snacka matematik, ekonomi och liknande skit. Det sköljer alltid ned mig med en hopplös känsla. Det är ingen idé att ens börja. Men sen kommer en ny dag, och jag för tänka på annat. Det hade kunna varit så mycket värre. Att bo på gatan, leva mitt i ett krig, folk omkring mig som misshandlar mig och varandra, vad som helst.. Jag kanske inte lever i det jag förtjänar, någon bättre människa förtjänar mitt liv säkert mer än mig. Och jag skulle leva i dens helvete. Men det är så här det är nu, finns inte mycket att göra åt det. Jag tror att jag fortsätter leva och vandra runt här på jorden för jag vill se vad som händer. Allt hopp är aldrig över förräns man möter döden själv och stannar hos den. Än så länge finns det mycket kvar att hämta. Om man kan ta sig såhär långt kan man väl ta sig ännu längre? 
Hold on, pain ends.
✌🏽️
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: