callshappines.blogg.se

Först måste jag bara säga att jag fick en sån stor chock när jag loggade in idag.. Gissa hur många besökare jag haft idag 23 juni...jo, drygt 100 stycken?! Det är ju helt sjukt!! Jag har ju liksom bara typ 5-10 annars. Innan har jag haft som mest 40 men shit vilket stort steg detta blev alltså.. Hoppas många av dom vill fortsätta kolla in på min blogg. Jag delade med mig av det hemma vilket jag inte skulle gjort eftersom ännu en besvikelse ska tas om hand.. Reaktion "Ja. Vad..roligt." Asså va. Betydde inte nåt att nämna det ens. Men det betyder mycket för mig, att så många ville ta sig tid att läsa mitt inlägg liksom, trodde inte det skulle bli så stort. Så ska försöka glömma den usla reaktionen som betyder kunde-inte-bry-mig-mindre. Seriöst, jag måste bli bättre på att hålla saker dör mig själv. Jag har alltid varit sån att berätta precis allting och alltid säga sanningen så långt det går. Om det inte skulle va nåt jättepinsamt då. Den sidan irriterar mig, och tror en del folk blivit förvånade under åren pga den sidan av mig. Men jag har faaktiskt blivit bättre på att inte berätta precis allt för allmänheten om vad som händer och så. 

Sen Tenhult har jag ändrats lite, inte bara medvetet. Min hjärna/kropp/whatever har snurrat ihop sig inuti mig. Det har hänt en del saker som skrämt mig lite grann, ja asså jag har skrämt mig själv. Jag önskar man kunde fly från sig själv ibland haha. Som andra kan göra så lätt med mig. Om man jämför mig mkt när jag var tolv och nu, är jag väldigt olik mig själv. Kanske inte låter så konstigt egentligen eftersom man mognar ganska snabbt efter tolv år hehe. Svårt att förklara men asså jag trodde aldrig jag skulle tänka så, eller bli sån som jag är nu när jag va omkring den åldern. Jag trodde jag bara skulle bli en mystisk tjej som gick omkring endast svartklädd och lyckats nå min drömvikt, som va typ omkring 48 kilo eller nåt sånt. Jag ville tydligen att man skulle se på skolfotorna hur jag ändrats på ett "positivt" sätt genom åren. Det blev bara endast dåligt. Jag såg likadan ut och sista året, i nian alltså, var jag inte ens med för jag ställde typ till en scen som hela klassen såg och hörde för jag ville inte bli fotad. Jag kände mig sä otroligt ful, svettig och fet den dagen. Fotografen sa kom igen nu och några av mina kompisar med och försökte tvinga mig upp på den där sabla bänken där jag alltid få stå på samma plats (längst till höger högst upp). Dom lyckades inte, och fotografen sa bara "ja men då kan du gå ut" vilket jag blev lite upprörd över, men det behövde jag inte bli för vad skulle jag där inne å göra när jag ändå intr ville vara med.. Så mötte jag en av mina klassföreståndare i korridoren och trodde jag rymde men jag sa bara "ehm nä jag ska bara på toa.." Lögnerna blev fler på högstadiet. Toan. En väldigt välbekant plats för mig, särskilt på högstadiet. Det var där min tillflykt blev många dar i veckan. Om någon lektion blev för jobbig, jag inte visste vart jag skulle, blev osäker på mig själv (framförallt utseendet såklart) eller jag stötte på nån jobbig människa.. Nu i Tenhult gör jag aldrig så. På T3 har jag gjort så ett par gånger pga panikattacker eller vad man ska kalla det, men inte i skolan. Där har jag sanna vänner jag känner mig trygg med. Lite för mycket, för om ingen av dom är där får jag runt som en orolig varg. Flockdjuret inom mig och så haha. Men som sagt, samtidigt som mycket har blivit bättre så har en del saker förvärrats. Till exempel jag är inte lika rädd för att dö, där tänker jag helt annorlunda nu än för ett par år sen. Det kanske är bra att inte va rädd men jag tror inte det är så hälsosamt tänk det jag har. Men det funkar. Jag faller ihop av nedstämdhet oftare nu, förstår inte vad det beror på. Kanske för att även om jag försökt förändra mig där nu, bland massa nya människor som inte hade en aning om vem jag va, insåg som alla andra att jag inte var något att ha. Så jag blev påmind om det och typ gett upp.