18:52:34
AS:et vägrar samarbeta
Jag låter nog sjuk i huvet när jag säger det här men - om jag fick välja skulle jag hellre ha ätstörningen än Aspergern. För mig funkar det helt enkelt inte. Jag står ju ut, men det är ett helvete att stå ut med. Det låter som småsaker för vissa andra som inte har det när jag berättar om det, och dom tycks hitta fördelar med diagnosen. Som att man är mer noggran och duktig. Jag vill inte va sån. Dessutom tror jag att jag skulle va hyfsat noggran och definitivt lugn och ansvarsfull utan den. Men nackdelarna väger över fördelarna, för mig. Jag sitter vid pianot och har försökt minnas det jag lärde mig förra helgen. Det gick inte så jag gick in på en piano-tutotrial och försökte spela efter det. Jag har en hand i taget för å ta det stegvis. Förvånansvärt nog går högerhanden lättare, även om vänstern bara spelar samma om och om igen. Höger (melodin) är också ganska samma. Men det går inte spela båda. Jag kanske går för fort fram men jag kan det någorlunda och nu när jag försökt spela med båda bara för att testa känner jag direkt att det aldrig kommer gå! Jag känner min kropp väl, som jag sagt innan. Till exempel om jag ätit nyttig mat känner jag hur det sprider sig i kroppen lite där och här tIll olika organ/muskler eller vad det är, aa samma med onyttig med men då känner jag hur det sprider sig till musklerna eller nåt sånt och förstör dom istället. Jag känner en obehaglig känsla ibland att mitt hjärta "flyttar" på sig. Äckligt. När jag är sjuk känner jag vad som är fel ibland tydligt på olika ställen i kroppen. Om jag är på iPaden/mobilen/TVn/datorn för mycket känns det som ögonen varar sig och ska brinna upp. Jag är jäkligt känslig med allting egentligen. Det är inte normalt att va så. Nu vid pianot kände jag hur den högra hjärnhalvan samarbetade med högerhanden för att klara melodin. När jag spelade med båda händerna var vänstern heeeelt bortglömd, fastän jag försöker som fasen. Men den vill inte, hjärnan alltså. Den kan inte koncentrera sig på båda! Och det handlar inte om träning eller så, jag känner att det inte kommer fixa sig även när jag kan båda händerna till 100% i ryggmärgen så kommer inte båda gå ihop samtidigt. Hörni? Jag kan känna hur det blir längre fram. Alt det jag sa låter ju helt skruvat. För att jag är skruvad, för mycket. Helt sne, tappad, slängd.. Såklart är jag ju känslig mentalt också och börjar gråta över detta. Musiken hjälper mig så mycket att bli av med energi så att inte lyckas med denna låt som jag tycker såå mycket om är katastrof. Det är mer än katastrof. Så jag lyssnar på den på en lyricsvideo på youtube. Den får mig att inse vissa saker som vanligt. Mamma komme in och tar på min rygg. Hon säger att jag är som ett strykjärn. Vilket påminde mig om en sak ironiskt nog när jag bara hade AS:et i huvet. När jag har min "duschdag" (som jag såklart har helt bestämt vissa dagar i veckan och gärna en tidpunkt oxå-det måste va på kvällen. Men det är inte jag som har det så, det är aset) så blir jag otroligt varm. Jag har länge undrat varför det blir så, ingen annan verkar ha det problemet. Först trodde jag att jag inbillade mig att jag blev extra varm, men flera stycken har kommenterat det just på dom dagarna så då är det alltså så. Tankar påverkar hur man reagerar och blir, alltså har aset reagerat så mycket på detta att "måste duscha,måste duscha,måste duscha, är så äcklig" enda ifrån när jag vaknar på morgonen tills jag duschat klart på kvällen och har gjort mig överhettad hela dagen (oavsett temperatur) så jag känner bara för å lägga mig i en isvak hela dagen. Jag är helt säker på att dom tankarna och "känslorna" har gett mig den olaten orwhattocallit. Det är så jobbigt att känna sig varm och äcklig och stinka så många gånger i veckan, pinsamt. Jag kan int ens ta på mig vilka kläder som helst - jag har ingen frihet på dom dagarna! Aset spärrar mig. Å nu när det enda (förutom djur) som kan hjälpa mig känna mig lite healad att lyssna och jobba med musik så ska den hindra mig från det också. Då har det gått för långt för mig. Den låter mig inte göra det jag egentligen vill, bara det jag alltid gjort och ska göra. Men jag VILL spela piano, och min favoritlåt som dessutom inte är särskilt svår att lära sig, det låter ju så mycket finare med nån slags base till melodin eller vad det heter, men jag kan bara spela en i taget. Dessutom mäste jag använda båda händerna på basen och ibland båda på melodin. Andra tycker säkert jag ger upp för lätt, men hur ska man ta sig vidare när bara en hjärnhalva funkar åt gången med detta? Hur ska jag ta mig vidare om det är ständigt någon som stoppar mig, inte bara piano utan i vardagen 24/7? Mamma säger "det är inte lätt å vara tonåring", och jag svarar att hon inte fattar, som var en typisk tonårsgrej att säga.. Men detta menar jag verkligen. Hon har inte AS, därför kommer hon aldrig förstå. Detta är inte å vara tonåring, det är att leva med Asperger. Den har tagit över hela mig.
Ätstörning är nåt man kan jobba sig ifrån, även om det är tufft, och man kan vara uppslukad av den. Med den kommer tankar, kompletteringar och jämförelser som man inte vill ha egentligen. Men aspergern förändrar hur man pratar, rör sig, väljer å säga, väljer å göra. Som om man ens har nåt val. Den tar ens hjärna och kropp i sin hand, blandar med lite tvångstankar och tar över ens liv. Utan under-eller överdrift. Den går inte att komma ifrån.