callshappines.blogg.se

2016-10-16
14:40:37

Människor som blundar

Jag tror jag förstått meningen med mina föräldrars skilsmässa. När jag är hos mamma känner jag mig fri från det mesta och har det mysigt och bra. Känns bra att få egen tid med henne. När jag är hos pappa känner jag mig hyfsat fri och verkligen hemma eftersom det är här jag bott största delen av mitt liv. Det är inte jätteofta vi är alla tre tillsammans längre, men när jag hör talas om att det ska bli så blir jag exalterad på det. Men efter ett tag förstår jag plötsligt skillnaden. Jag känner mig inte obekväm i situationen, men det blir spänt och häftiga humör (särskilt från mig) som kan uppstå. Nästan som att slungas tillbaka till tiden när jag var början till tonåring och hormoner börja växa fram eller vad det kan varit. Var nog mer Aspergern än just tonårsbekymmer. Aspergern med sina plötsliga utbrott som ingen förstår sig på.. Aspergern med sina strikta order som alla tycker är överdrivna.. vill helst ingen prata om dom med någon, jag bara gör. Aspergern och allt det andra.. Spänningen här blir så mycket, mina åsikter sprudlar och när två vuxna människor är emot mina små röster vill dom höja sig till högsta möjliga nivå, även om jag vet att det blir värre. Men när någon annan har bestämt för sig för någonting (liksom jag) är det svårt att nå fram till dom. Det slutar med skrik och en sprakande låga med bara jag, jag, jag har rätt. Jag vill höras. Alla ska lyssna på mig. Man är inte alltid medveten om att det når sig dit men även om man blir det så fortsätter man ändå. Känner sig ego, och känner sig dålig för det, men åsikterna man brinner för måste komma ut oavsett vad. Särskilt när man har fakta på det. Hör på mig. Sluta ignorera, då skriker jag bara ännu mer. Dom distraheras av annat, oavsett hur mycket jag viftar vill dom inte se mig. För det finns viktigare saker än det jag har att säga. När det handlar om mig, handlar om andra liv, som jag vill försöka göra det bättre för. Jag säger inte att dom måste göra som jag, jag vill bara berätta det jag vet om hur andra har det. Hur viktigt det kan va att få veta dessa saker. Men bara för dom tänker på sig själva vill dom inte höra, dom drar ihop det som att jag ljuger. Även om jag erkänner mina misstag som talar emot det jag säger och står för, tror dom att jag överdriver/ljuger. Jag tänker inte be om ursäkt. Oavsett hur detta slutar tänker jag inte ändra åsikt. Det mentala i mig som sprutar omkring övergår till fysiskt genom att jag andas för snabbt, spänner huvudet och höjer rösten. Dom ber mig att sluta för att ta hänsyn till andra. Men dom tänker bara på nuet, här och nu. Det finns faktiskt annat som pågår i detta nu, men bara för att vi inte direkt ser det betyder det inte att det inte finns, eller inte ska bli brydd om. Tvärtom, det kan vara ännu viktigare. Det är viktigare. Men det vill dom inte förstå. För dom är så fast i deras tankebanor, med fördomar och 40-talets oskrivna regler. Å vem vill lyssna på en unge? En 17-åring som bara sitter på sitt rum och inte gör någonting. Tror dom i alla fall. Det finns mycket skm händer, inte minst i mitt huvud och runt om i världen som jag märker och ser. Det vet dom inte om. Jag känner till så mycket mer. Det gör att det växer i mitt huvud till åsikter och tal och tankar. En del för komma ut, om jag lyckas eller orkar engagera mig för andra. Men det är sällan dom vill lyssna, därför får bara mitt papper reda på det. Den enda som lyssnar. Vem är jag om inte bara en 17-åring med starka åsikter? Jag är en människa med känslor, som faktiskt blir påverkad av olika sorters handlingar. Om jag blir dissad, blir jag sårad. Djupt. Det är just det som händer för att jag är så känslig. Men jag försöker i alla fall. Är inte det tillräckligt?
The world is bleeding.
Blood from eager men that has a thirst for power.
Blood from all the wars that's going on, right now. All that it has been. All that human was.
The pain weight out the pride.
We are losing hope.
Selfish people everywhere
breaking, searching
They can't find anything
We look up at the sky for help, there's no respond
We have failed as human beings
Once the blood has streamed out,
there's no way back
The world is bleeding
 
 💀
2016-10-13
23:43:27

Mina diagnoser del 3

Social fobi och agorafobi Jag vet att många kan slänga ur sig såna här saker om fobier särskilt, kanske mest för att ha något att skylla på "men jag kan inte göra det jag har ju värsta socialfobin ju" eller "jag var så deprimerad igår kväll när jag inte hittade laddaren" till exempel.. Jag reagerar givetvis när folk säger såhär och tänker "hm..är det verkligen så?"  Men jag stör mig inte så mycket på det, som kanske andra gör. Personer som verkligen vet hur det är - som lever med psykisk ohälsa- och får höra "vanliga" människor slänga ur sig såna kommentarer lite då och då. Jag förstår dom. Om man säger så utan att det är sant vet man oftast inte vad man pratar om. Hur det egentligen är. Dom är inte särskilt intresserade av att höra om det heller, kanske för att dom är rädda för att göra fel så drar dom sig undan från personer mer såna diagnoser/sjukdomar/fobier. Men man måste komma ihåg att det finns olika grader av dom. Bara för att man har social fobi betyder det inte att man inte kan gå in i en klädaffär, café, konsert och liknande. Vissa har det svårare med det än andra. Det får man höra med just den personen hur hen upplever det, och vad man kan klara av. Ibland vet man inte, så då får man avgöra om man vågar prova sig fram eller vill avvakta. Man ska aldrig behöva känna press. Det har jag gjort ofta. Det tidigaste minnet jag har var när jag gick i sexan tror jag, jag och några vänner skulle på disco i vår hemort. Jag och några följde med en tjej hem och vi gjorde oss i ordning. När vi var klara satt vi där och pratade lite. Helt plötsligt gick det upp för mig att det inte bara skulle va folk från vår skola där. "Men..vad jobbigt att Forshedaborna ska vara där också..." sa jag. Dom sa att jag måste ta det bara. Men det ville jag inte. Det sa jag också och hon vi var hos sa "jaha men gå inte då", så då gick jag hem. Besviken över hennes svar. Har inte ens tänkt på innan att den händelsen berodde på det här, visste inte att det utvecklats så snabbt. Det där var mer än att vara blyg. Ja brukar känna mig modigare när jag är med några jag känner, men det var väl bara för mycket för mig. Nu har jag däremot klarat många situationer när jag varit helt själv bland folk jag inte känner. Det har jag bara fått ta, även om jag inte viljat. 
Agorafobi är torgskräck på svenska. Så länge jag kan minnas har det varit jobbigt att gå på stora, öppna, befolkade områden. När jag går i ett stort rum med folk, jag kanske står mitt i, och det är lite trångt. Jag vill därifrån men jag kommer ingenstans. Personen jag känner ser jag långt borta, jag måste dit för att känna trygghet men idioter till männsikor är ivägen! Personen framför mig stannar upp och glor på mig "sluta sluta sluta sluta sluta sluta" jag tror hen glor på mig iaf. Jag vill inte se den i ögonen. "Kan du röra på dig ditt as och jaaaaag måste ut härifrån" också börjar jag andas häftigt. Det blir bara värre ju längre jag står där. Jag vill inte stå där. Jag vill aldrig dit mer, jag måste lova mig själv det. 
Jag har alltid viljat gömma mig och ta mig igenom så snabbt som möjligt. Jag kanske har den mildaste graden men den har påverkat mig ändå, såklart. Att jag alltid varit så lång har inte precis gjort saken bättre heller. Det spelas upp i mitt huvud en massa händelser som hänt att jag varit påväg nånstans, fråga någon nåt, göra någonting men sen vänt om. När jag skulle gå in själv i matsalen på ett läger stod där inga tallrikar och jag fattade inte vart dom var, inte vågade jag fråga heller, så jag vände mig om men gick konstigt nog inte in på mitt rum. Jag gick in i rummet som är så väl bekant för alla ångestfyllda männsikor - toaletten. (Eller det var duschrummet mer exakt) så jag hörde fol utanför prata att dom inte kunde hitta mig, så alla började leta och jag sa ju ingenting. Men tillslut fattade dom att jag var där inne (det var låst) och jag kände mig tvungen att svara. Öppnade också för var rädd att dom menade allvar med att bryta upp dörren. Det va innan min "medvetna ålder" men jag vet fortfarande inte varför jag gjorde så. Idag skulle jag nog försökt ta reda på lite mer innan jag ger upp. Ja gör glad att det gått åt det hållet i alla fall. Jag är ändå alltid den tystaste i gruppen, har alltid varit. Bortglömd. Det är väl det som fått mig att tro att alla har något emot mig. Men det är ju bara för dom inte vet att jag finns. Eler för dom känner inte riktigt friheten att ta sig in på mitt "område för prat" när jag har sån frånvarande blick. Och när jag tittar på dom för att visa att jag är med så är ja konstig helt plötsligt. Ja, varför ska jag titta på en människa jag knappt pratat med. 
Mycket minnen ifrån skolkorridoren i högstadiet, den gillade jag aldrig att gå i. Ibland om det kom en viss person där borta emot mig, vek jag av vid skåpen som fanns vid toaletterna och jag låtsades spegla mig eller om det var illa - gick in på toaletten. Oftast stirrade jag bara på mig själv i spegeln, ibland grät jag, lyssnade på musik, nån gång ristade jag in något på väggen med min skåpsnyckel. Men det kunde vara när som helst egentligen. Bara jag slapp se världen utanför. Jag ville såklart aldrig va på ett synligt ställe. Så jag kunde stå bakom en byggnad som fanns och när några gick förbi blev dom rädda för dom visste inte att jag skulle stå där bakom hörnet. Det var ju inte lite pinsamt. Men jag bara stod kvar som en tönt och inte gjorde/sa något. Dom få gångerna jag fick kontakt med någon glömde mig alltid förr eller senare. Inte för att jag trodde vi skulle bli bästisar eller så, men jag fick inte ens ett leende, eller en igenkännande blick. Jag tittade på dom. Men inte en min. Så intressant var jag. Jag fattar aldrig vad jag gör för fel. Men det blir bara fel, ändå. Inte konstigt att självförtroendet sänks när ingen kan emer vill komma ihåg en. För även om jag umgåtts med flera olika flera år nu, hur många har jag kontakt med idag? Typ tre. Knappt. Jag vet inte längre..... Det är bara dom sen gymnasiet började som jag har nu. Men dom är bättre. Det är nog många som tycker det är skönt att slippa mig nu. Känns på ett sätt skönt för mig med för då vet jag att jag inte stör dom.
💀
2016-10-09
23:26:00

När man redan har allt

Hej! Har varit hos mamma i helgen. Skulle träffat en kompis en bit bort men det blev inte av. Skulle dit direkt efter skolan och sen till mamma eftersom det skulle bli närmare. Dumt nog hade jag glömt min atarax i Tenhult och idag hade jag behövt den. Men mamma hjälpte mig istället, vilket är flera gånger bättre. Hon lyssnade så bra på mig... Sen har jag varit hos Rover idag med och då mådde jag ännu bättre efteråt. 
Jag undrar verkligen hur det ska gå ibland när jag blir så nere som idag.. hade verkligen ingen energi å ville inte bry mig om något mera. För mycket press och stress. Inte för att jag menar att det är för mycket med hund och häst, verkligen inte, det är så jag alltid viljat ha det. Det är just det - jag kan ingen klaga över sånt nu när jag har allt jag någonsin bett om. Mitt liv är fantastiskt, detta är det jag någonsin drömt om, ändå får jag så hemska stunder. När som helst på dygnet nu också. Inte bara på kvällen som innan. Det är konstigt. Och inte bra. Det blir alltid bra till slut, men jag vill inte behöva uppleva det ändå. Jag ville inte berätta för någon egentligen (inte ens mamma) för jag skulle låta så otacksam. Det blir flera krig i mitt huvud. Ett som är att den ena tjatar att jag måste lära mig att hålla käft, å den andra att jag måste få ur min energi och vill så gärna säga allt jag tänker för andra... den sista brukar vinna. Största kriget av allt är att jag vill bara somna och skita i allt, inte åka till skolan/internatet och röra mig ur fläcken. Bara lyssna på musik, det skulle va allt jag klarar. Men sen skriker ångesten på mig "du kan inte skita i det där då kommer allt bara bli ännu värre! det är antingen o dö eller göra allt nu!" Så då började jag tänka på att dö en stund bara för det. Å jag var inte rädd.
Jag har inget direkt svar på varför det blir så men jag älskar mig själv för lite helt enkelt. Det är det bästa svaret jag kan komma med. Jag lovar att skriva mer under veckan, men kan inte säga vilken dag/dagar. Hoppas på lite oftare än så här i alla fall 😊
💖