21:02:34
Att fasta eller inte fasta
Jag kanske inte känner min kropp så bra i alla fall. Jag tror jag har helt missuppfattat den, eller jag är inte ens säker på det. Enda sen i söndags har jag varit konstant hungrig, och det har aldrig i hela mitt liv hänt innan (eller möjligtvis när jag precis började i Tenhult och var osäker så jag gick ner två kilo) att jag aldrig blev mätt så lätt oavsett hur mycket jag åt. Mystiskt. Jag började fundera idag på vad det kunde bero på, när jag jag gick till kvällsmaten och var så hungrig att jag hade ont i magen. Ändå hade jag ätit nudlar efter lunchen (det var ris och svamp, do I need to say more?) och bara gått en promenad med Kiro, sen bara suttit i sängen. Så jag smsade mamma och hon sa att det kunde bero på att jag druckit för lite. Så kom jag på att det inte alls var omöjligt att det kunde bero på det. För jag har alltid varit sån, glömmer bort att dricka. Inte till mat, där dricker jag 99% av gångerna, men knappt något emellan. Så då känner jag efter sisådär 9 pannkakor (!) att jag inte förtjänade nåt av alll den mat jag åt som jag trodde min kropp krävde. Så hade min hjärna blandat ihop mat och vätska och sa "mat,mat,mat" när den egentligen var uttorkad. Stupid me. Människo-hjärnan är verkligen hemsk på många sätt. Den är även lättlurad och långt ifrån fullt utvecklad. Så då har jag funderat på att fasta, har bara provat det nån gång innan men i smyg. Det var hemskt. Jag älskar mat för mycket. När jag skulle ge katterna mat blev jag till och med sugen på den när jag kände lukten. TILL OCH MED DEN ÄCKLIGA LUKTEN. SJUKT. Knepet är i alla fall att hitta andra saker att göra när hungern börjar ta fart. Typ lyssna på musik, promenera, sova, läsa, se på serier. Kan inte bara sitta och skrolla på Facebook, stirra ut i tomma intet eller sitta med kompisarna vid matbordet. Det går inte. Usch jag vet verkligen inte vad som är bäst för mig att göra. Mamma höll såklart inte med men det förväntade jag mig, skulle bli chockad om hon uppmuntrade mig till att göra det.. Jag känner det skulle vara väldigt svårt, men det kanske är lättare i skolan än hemma tänker jag. Jag kanske skulle må bättre av det, jag vet inte. Jag känner inte min kropp, jag känner inte min själ eller mig själv som person. Sjukt. Jag trivs ju att gå hungrig, men inte så hungrig som jag blev innan idag och som jag blir om jag inte äter på så många timmar. Alltså helt ärligt tror jag det aldrig gått ett helt dygn utan att jag fått i mig nåt! Ännu ett proof på att jag är mat-beroende. Fast på ett sätt inte, eftersom jag har/haft en ätstörning. Jag vet inte om det är den som spökar i huvet nu 😞 Isåfall säger jag bah att jag inte orkar med det. Det blir för mycket. Därför ver jag inte om jag skulle fasta, om det bara skulle tillhöra det naturliga och som kroppen skulle må bra av, eller om det är en fight som anorexian skulle vinna igen. Jag kan inte se skillnad på det längre. Jag vet ju liksom inte hur andra - friska- ungdomar och vuxna tänker. Jag sticker ut lite från mängden så det blir extra svårt... Jag ska inte klaga men det är exakt så det känns, utan att "skryta" eller söka uppmärksamhet säger jag så. Det tar jag inte tillbaka. Och jag tänker att det beror på Aspergern bland annat som jag är så "speciell", men inte på ett bra sätt självklart, eftersom Aspergern är ett helvet.
Snälla Gud, låt mig göra rätt beslut imon 😞
💀