callshappines.blogg.se

2017-01-29
22:18:00

Krogen och ångestkväll

Hej på er alla! Nu är jag 18 på riktigt typ. Känns som jag börjat sätta igång grejer iaf. Idag beställde jag saker på nätet, som jag aldrig gjort själv innan. Bara så där liksom. I fredags kom min kära syster på besök och bjöd mig på överaskningsfika med presenter och konfetti! 🎉 Mysigt. Sen åkte vi till krogen med hennes kille/kompis. Vi åt mat och jag drack ekologisk cider till. Kan erkänna att jag lyckades klämma i mig hela flaskan. Till den åt jag svampknyte, som jag tror var vegansk faktiskt. Har börjat å dra ner på mejeriprodukterna denna veckan, känns väldigt bra. Jo, jag bestäldre vegankost i skolan att jag ska ha det på lunchen och så nu med, mattanten frågade om jag fick för mina föräldrar men min kompis va snabb och sa "erhm, hon är ARTON" hahah. Så då gick det smidigt. Men iaf, på krogen, så satt vi kvar en liten stund och tjötade och skrattade. Sen gick jag ut och rökte med Ericas (min syrra) kompis. Sen kom jag sist in och då satt vi kvar en stund till. Jag och Erica beställde även en drink, Raspberry margarita, som vi delade på. Ååh vad den smakade alkohol..inte som med champagnen men ändå. Det var liksom tequila i.. Men gott med hallonsmak. Jag drack nog mest för Erica sa hon inte hade bra minnen med tequila. Den var ju dyr så nån var ju tvungen att dricka upp den haha. Sen gick vi upp till nattklubben och det var en endaste på dansgolvet. Väldigt länge. Sen började det komma fler när klockan närmade sig 23. Vi vågade oss ut på dansgolvet också. Tro det eller ej, men jag dansade faktiskt... Känns ju såklart mycket tryggare med en person jag känner väl. Så det var en bra kväll. Igår var ingen bra kväll däremot. Vi började bråka också från ingenstans fick jag en ångestattack... det var otroligt hemskt. Bland dom värre sorterna, jag kunde nästan inte sluta gråta. Tankarna blev bara fler och fler och bredde sig större och större. Som en ond cirkel som aldrig tar slut. Hatar när det blir så. Dessutom kände jag mig så tjock också å då blir det liksom "jaha, nu är man för tjock för att gråta också.." för jag hade som vanligt ätit för mycket så jag kan varken sitta,ligga eller något utan att känna obehag och ännu värre om jag gråter. Men jag mådde ju så dåligt så det blev så ändå. Fyfan för livet - var den enda känslan jag hade i kroppen bara. Jag ville be om ursäkt för att jag fanns, för att jag är som jag är, för att jag inte fattar någonting, för att jag är så arg på Kiro ofta, för att jag inte kan förklara mig och så vidare och så vidare. Det tar aldrig slut..... men till slut måste det ju få ett stopp. Så jag kunde sova sen, efter massa misstag och fel jag gjorde enligt Erica. Hon kan såra mig ordentligt ibland, säga helt fel saker som får mig att tappa allt och inte vill göra någonting. Men hon är ändå min syster och jag älskar henne. Hon är en som är värd att lida för, om man nu kan säga så. När jag var på krogen i fredags pratade jag med en man i 30 års-åldern som jag aldrig träffat innan. Han var rolig men sa en sak jag sent kommer glömma. Han frågade hur det kändes att ha fyllt 18 och så där och jag bah jo men jättebra osv "men det viktigaste att komma ihåg, är att ingenting ändras. Allt är likadant precis som förut! Jag fyllde 30 nyss och jag gör samma saker som jag gjorde när jag var yngre. Fortsätt göra allt dumt som du gör nu, när du är 30!" Ungefär så. Det första jag tänkte va "wow, du känner verkligen inte mig.." och varför det blev så tydligt är för att jag inte är som andra 18 åringar. Han tänkte väl att jag gick ut typ på fester varje helg och gjorde allt möjligt, röka på, bryta mot lagen, supa mig full, bråka med folk eller vad det nu kan vara som alla andra gör.. jag är inte sån. Det vet alla som känner mig. Jag vet inte helt ärligt om det är ett "tyvärr" att jag inte är sån eller inte. Folk säger jag är duktig, vilket jag ogillar att höra. Jag vet inte varför. Men jag vill väl kunna va en typ av rebell som kan tänja på gränserna och bli ihågkommen för saker. Ingen kommer ihåg en fegis. Inte för att jag vet varför det ska va så viktigt att bli ihågkommen men det är väl nåt som ska ingå i människo släktet kanske. Jag vet inte hur jag ska tolka dom där "visdomsorden" men jag får väl ta det lite med en nypa salt.
Jag med min margarita xD (ser jättedryg ut men har man ingen annan bild så har man inte)
✌🏽
2017-01-16
22:53:19

SKULD ⚔️

En massa skuld. Inga skulder man får på posten för att man inte betalat in pengarna i tid. Isåfall är pengarna mina nära och käras tid och postlådan personerna det blev fel med. Eller tvärtom. Jag vill säga förlåt till dom, men det känns som det inte är tillräckligt, så jag gör det inte. Jag är 18 år och borde ha ett fast jobb så jag har någon inkomst. Inte för att alla artonåringar har det, men dom kanske inte sårat sin familj. Eller sina vänner säkert. Om jag hade jobb och inkomst kunde jag betalat för dom. Men till och med det låter fel. Köpa grejer är lika fel också. Om det ingen är nåt högst personligt man pysslat med och valt ut noggrant. Jag vet inte hur man säger förlåt. Jag har sagt det flera gånger i mitt liv, men det har så olika betydelse. Detta är inte ett förlåt som att man råkar snubbla över någons fot så kommer ett snabbt "förlåt" ut ifrån munnen, så är det ur världen. Men när man gång på gång gjort misstag, eller ett par stora som tiden inte kan läka.. Då hjälper inget snubbel-förlåt. Då behövs ett evighets-förlåt. Och hur gör man det? Jag kan inte skylla på att jag är ung och inte lärt mig än, för ålder spelar ingen roll längre, på något sätt. Jag är bara oerfaren. Jag umgås väl med för lite människor. Eller så är jag bara totalt värdelös och för självupptagen för att kunna tänka ut nåt. Önskar att det bara kunde falla mig in naturligt. Detta är värsta mardrömmen att mina problem och misstag gått ut och runnit över andra. Jag har träffat på och valt fel människor. Visserligen är dom flesta borta nu, men världen är liten och minnena för nära och brutala. Inte bara mig dom gett sig på, det påverkar dom andra så mycket. Dom som betyder något! Men även dom som inte gör det, förlåt. Det är mitt fel att någon inte kan sova på natten. Det är mitt fel att någon svälter, med både vilja och ofrivilligt. Det är mitt fel att dom fick ont i kroppen. Det är mitt fel att någon ligger på sängen och gråter. Det är mitt fel att dom inte trivs. Det är mitt fel att någon mår dåligt. Mitt fel att dom är förvirrade och inte vet sin plats. Mitt fel att pengarna går åt för mycket. Det var jag som orsakade att dom inte fick det dom behövde, både djur och människor. Förlåt. Jag märker att jag påverkat negativt på både familj, vänner, icke-vänner, Kiro, Rover (kanske andra djur med jag inte kommer på nu) och naturen. Jag ville absolut inte det men så blev det så ändå. Som är så svårt att fixa nu. För tiden går inte att spola tillbaks. Men så vet jag inte om jag hade gjort annorlunda även om jag fått chansen att få göra om. Sällan jag skulle göra det bättre. Det dåliga i det är att jag är medveten om det också. Jag skäms. Jag skäms så IN I HELVETES MYCKET. OKEJ? Jag vill bara göra det klart för alla att jag är fullkomligt medveten om vad jag gör och säger, om inte direkt så förr eller senare inser jag vad jag håller på med. Jag borde ligga på sängen, nej marken, inte röra mig ett skit eller säga eller göra något alls. Då kommer kommentarer som att jag bara ligger och tycker synd om mig själv. Bland det mest provocerande mina öron kan ta in. Jag avskyr när någon säger så till mig. Kanske för att jag inte vet om det är sant eller inte,så jag kan varken motsäga eller protestera. Ingenting - för jag förstår inte. Jag förstår inte vad som skulle vara synd om mig, när jag inte ens vet knappt vad jag tänker. Det är inte synd om mig, vill jag göra klart i alla fall. Jag har det så otroligt jäkla bra så jag kan gråta. Jag har sån tur, med allt. Jag kan skratta, har gratis ben, får möjligheter gång på gång, fri från sjukdomar och krig osv osv listan kan göras längre på det positiva än det negativa egentligen. Det negativa vill jag inte gå in på, mer än att jag har funktionshinder. Men alla har vi våra så där lagom stora problem så varför är det ens värt att ta upp? Varför skriver jag ens detta som om det är synd om mig? Jag vill inte berätta någonting, så alla ska slippa höra. Men så gör jag det ändå. Min psykolog tar tid en gång i månaden med mig för att jag ska slänga ut massa skit på henne. När någon annan kunde fått den tiden och hjälpen. Min kontaktperson tar mycket av sin tid flera gånger i månaden för att ödsla sin tid på just mig. Varför just mig? Jag bara tänker och pratar konstigt. Jag kan inte ens kommunicera det absolut enklaste tänkbara. För det är inte tänkbart för mig. Jag tänker inte skylla på diagnoserna or-what-to-call-it för det är bara sån jag är helt enkelt. En som inte kan kommunicera, jag skulle hunnit ha jobb egentligen. För är man människa är kommunikation ett måste, det har jag fått tjat på mig om hela livet. Inte kunde det bli någon förbättring heller. Har det ens blivit det idag? Jag känner att spärren är fortfarande lika stark när det kommer till människor. Vad det än gäller. Varför ska människor va som dom är? Dom flesta i alla fall..Man är inte välkommen om man inte kommer med något vettigt att säga eller lämna. Såna blickar man får. För att jag är jag och kommer som jag är. Nä jag måste ha med mig någonting som dom kan ha nytta av, det som jag redan har eller som bara råkar gälla mig räknas inte, då kan jag lika gärna sticka igen. Då menar jag rent allmänt är det många som får den skiten på sig, inte bara just jag Silja, utan alla människor som är okända och kanske inte tillför alltför mycket uppseendeväckande. Dom tycker jag synd om. Dom vill så väl, men får inget tillbaka. Om dom har någonting vettigt att tillföra kanske dom för något gensvar eller tjänst. 
Jag önskar jag kunde göra allt ni ber om, men det finns mycket som hindrar. Inte minst mig själv i vägen. Jag borde ta hand om dom som redan finns i mitt liv, och sluta med att ta in nya människor och djur i mitt liv. Det är som om jag bara sviker dom, när jag lämnar djuren eller inte gjort som människorna har sagt. 
Det finns inget magiskt i ordet förlåt, man måste mena det och ha nån betydelse i hur man gör det. Det är det som är det magiska. Alla kanske inte upptäcker det. Å jag har verkligen inte gjort det med det här. Nu är mitt mål i alla fall när jag ändå är i livet att sluta dra in massa ny skit. Det får va som det är, eller mindre. Och ta hand om det som finns. Men det vet jag att jag kommer bryta, för jag har en plan redan. Att skaffa en ny medryttarhäst i Tenhult. Då vill jag inte lämna nåt bakom mig, men det blir alltid så på nåt sätt. Tyvärr. Det är så mycket jag önskar, som är av godhet, men det blir liksom inte handling. Jag kommer inte våga röra mig till slut. Allt jag rör glöder och brinner ner till grunden. 
 
 
2017-01-11
23:02:01

Tänket och handlingarna förändras

Jag har börjat tänka lite annorlunda, jag är ingen tankeläsare men det är som om jag tänker som den genomsnittliga människan. Då tänker ni kanske "no shit?!" Men faktiskt har jag alltid kännt mig annorlunda, och jag hade helt rätt. Jag minns när jag i femman eller när det va jag ute och gick med en kompis stannade jag vid en bäck som porlade fint tyckte jag. Hon undrade varför jag stannade och sen sa hon "asså ibland undrar jag om du har en sjukdom" men jag bara skrattar åt det. Samma ställe gick jag med mamma ett tag senare. Jag sa att jag kände mig annorlunda, och hon sa att så säger alla ungdomar. Jag tänkte/sa att det gör dom säkert, men det är verkligen nåt speciellt eller annorlunda eller konstigt i alla fall med mig. Jag vet det bara. Sen sa hon "ibland tror jag du har en sjukdom". Precis samma ställe sa dom samma sak. Lite läskigt. Men sen i sexan visade det sig att jg har en diagnos, Aspergers. Allt blev så uppenbart förklarat för mig, när min psykolog rabblade upp typiska symptom för denna hemska diagnos. Det kändes skönt på nåt sätt att få reda på det, vad som var "fel" på mig. Men efter en tid när jag vant mig vid tanken kändes det bara jobbigt. Tankar som "varför har jag drabbats av detta" "finns det inget botemedel" "ska det alltid vara så här" osv dök upp. Andra kanske tänker att det inte är så farligt bara för man har "lite" mer rutiner än andra som man följer, inte förstår vad folk menar alltid med kroppsspråk/ansiktsuttryck och uttryck i ord. Till exempel att jag inte alltid förstår ironi. Sen att jag har social fobi på det gör inte saken bättre. Men alltså oavsett hur lite eller mycket Asperger man har, och hur man än upplever den så tänker man inte som andra - man tänker annorlunda för att man är just annorlunda. Det är liksom nyckelordet. Men nu på senare tid har jqg upptäckt att jag både tänker och beter mig mer som en "normal" tonåring. Svårt att sätta ord på allt men till exempel reagerar jag mer på vissa saker på sätt man bör reagera på ett visst sätt. Ehm ja.. Visst har jag kvar mina små sätt, som när jag mår dåligt skriver jag en del. Men det har blivit mindre med det nu. Tack och lov skär jag mig inte som många andra när dom mår dåligt, utan jag kanske går och sover istället vilket är mycket hälsosammare. Musik lyssnar jag alltid på. Det kommer jag nog aldrig släppa heller, hoppas jag. Sjunga, spela piano, mima, få ut energin av den eller bara lyssna... 
Känner jag fått svårt att koncentrera mig så jag säger godnatt och ska försöka sova nu min sista natt som 17 åring
✌🏽️