callshappines.blogg.se

Igår, nyårsafton, blev inte som jag trott. Men det blev någon slags kris i stallet så Rover var tvungen att flytta hem igen så fort som möjligt. I fredags duschade jag honom och han blev väldigt frusen men jag hann inte torka av honom ordentligt så stallägaren fick fixa det och lägga på ett ylletäcke. Det gav ju mig dåligt samvete. Det är ju jag som har ansvar för honom. Men det är ju så jäkla lamt att hålla koll på kollektiv trafiken. Det är inte smidigt när det blir lov/helg och jag bor en bit ifrån då när jag inte är på internatet. Men vi alla har även känt att det blivit lite för mycket med häst i detta nu. Det mesta ha kommit på en gång, jämfört med i våras när jag hade absolut ingenting. Om jag ska se det positivt tänker jag att det var lika bra att lämna tillbaka honom för tidigt, även om det är ett helt halvår. Lång tid, som vi kunde fått mer tid tillsammans för. Vad ska jag göra av den nu? Kiro förtjänar den, så han ska få en hel del hoppas jag. Vi kommer bättre överens nu, jag och han, när han nu är mognare blir jag mindre arg och även jag har kunnat tänka mig till ett lugnare jag så går det automatiskt bättre. 

Redan dagen innan, när jag satt på tåget hem från stallet i fredags pratade jag med pappa också fick jag reda på att vi skulle lämna Rover dagen efter. Det blev även en stor summa pengar att betala för att vi återlämnade honom tidigare - 7000 kr. Skulle blivit 8000 om han inte varit så nyskodd. 

Det är inte lätt att hitta medryttarhäst kan jag säga, men jag måste det för jag blir så ledsen annars. Jag hoppas jag hittar någon bra. Men jag vågar inte hoppas på för mycket, inte heller att jag ska bli för fäst vid hästen. Nathalie, Kenny och nu Rover har tagits ifrån mig. Vissa känns mer speciella än andra. Dom får mig att glömma alla bekymmer. Det som är dåligt..som just nu.. 

Jag och Rover fick ett fint avslut iaf på vår ridtur. Det var några som smällde två raketer när vi red på grusvägen vid järnvägen..känns som dom gjorde det med flit för det va när vi gick precis förbi och nä vi hunnit fram mera smällde dom inte fler. Men Rover brydde sig knappast, trygg som han är. Samma med Kiro, han brydde sig inte heller bara tittade lite grann och sen återgick till sitt. Under tunneln gick också super, sån utveckling från att totalt vägrat gå under gick han nästan omedelbart. Sen travade och galopperade vi på bästa stället - åkrarna- där det finns terränghinder. Vi galopperade bara över någon bom men jag kände att det räckte. Men sist ja hoppade där vet jag att han inte var i närheten av att vägra, till och med över det högsta hindret. Jag har aldrig känt en sån utveckling som med Rover. Han har också gett mig en sån erfarenhet vad det innebär att vara hästägare. För det är precis så det känts. Min dröm. Stallet kunde varit smidigare att ta sig till, men det kunde varit värre så det var ganska perfekt kunde man säga. Dom sena kvällarna och hårda arbetet var helt klart värt det. Bättre vän kunde jag inte ha. Vi har varit på promenader, han nosade mig då ofta på ryggen som om han ville säga att han var där oavsett vilket humör jag var på. Vi var på Pay and jump 5 november och det gick så fantastiskt. Han överraskade mig flera gånger. Under hela tiden. Han har uppfyllt min dröm flera gånger att galoppera på öppet fält, och jag har vågat ta i också minsann. Rejäl galopp blev det några gånger och jag kände ingen som helst rädsla. När jag trillade av honom för ett par veckor sen kom han tillbaka och förstod min smärta och visade empati så som jag aldrig känt en häst ge mig. Jag har kört fast på Nathalie och Kenny mycket att det är hästarna i mitt liv, men det är ju med Rover jag egentligen riktigt fått lära känna mest. Dom andra önskar jag dock att jag fått mycket mer tid med. Jag insåg inte riktigt att Rover också var en som ägde en viktig plats i mitt liv. Jag förstod ju att han var fantastisk, men inte att jag behövde honom så mycket. Till och med ägaren såg att han var en häst som passar mig, så han tyckte det var synd att jag lämnade honom så tidigt. Men jag ville ju inte det, och det gjorde både mamma och pappa klart för honom att jag inte tröttnat på Rover på nåt sätt, utan det var bara krångel med stallet och skaffa stallplats. Det var väl lite delade meningar med det men nu blev det såhär.