callshappines.blogg.se

Jag har börjat tänka lite annorlunda, jag är ingen tankeläsare men det är som om jag tänker som den genomsnittliga människan. Då tänker ni kanske "no shit?!" Men faktiskt har jag alltid kännt mig annorlunda, och jag hade helt rätt. Jag minns när jag i femman eller när det va jag ute och gick med en kompis stannade jag vid en bäck som porlade fint tyckte jag. Hon undrade varför jag stannade och sen sa hon "asså ibland undrar jag om du har en sjukdom" men jag bara skrattar åt det. Samma ställe gick jag med mamma ett tag senare. Jag sa att jag kände mig annorlunda, och hon sa att så säger alla ungdomar. Jag tänkte/sa att det gör dom säkert, men det är verkligen nåt speciellt eller annorlunda eller konstigt i alla fall med mig. Jag vet det bara. Sen sa hon "ibland tror jag du har en sjukdom". Precis samma ställe sa dom samma sak. Lite läskigt. Men sen i sexan visade det sig att jg har en diagnos, Aspergers. Allt blev så uppenbart förklarat för mig, när min psykolog rabblade upp typiska symptom för denna hemska diagnos. Det kändes skönt på nåt sätt att få reda på det, vad som var "fel" på mig. Men efter en tid när jag vant mig vid tanken kändes det bara jobbigt. Tankar som "varför har jag drabbats av detta" "finns det inget botemedel" "ska det alltid vara så här" osv dök upp. Andra kanske tänker att det inte är så farligt bara för man har "lite" mer rutiner än andra som man följer, inte förstår vad folk menar alltid med kroppsspråk/ansiktsuttryck och uttryck i ord. Till exempel att jag inte alltid förstår ironi. Sen att jag har social fobi på det gör inte saken bättre. Men alltså oavsett hur lite eller mycket Asperger man har, och hur man än upplever den så tänker man inte som andra - man tänker annorlunda för att man är just annorlunda. Det är liksom nyckelordet. Men nu på senare tid har jqg upptäckt att jag både tänker och beter mig mer som en "normal" tonåring. Svårt att sätta ord på allt men till exempel reagerar jag mer på vissa saker på sätt man bör reagera på ett visst sätt. Ehm ja.. Visst har jag kvar mina små sätt, som när jag mår dåligt skriver jag en del. Men det har blivit mindre med det nu. Tack och lov skär jag mig inte som många andra när dom mår dåligt, utan jag kanske går och sover istället vilket är mycket hälsosammare. Musik lyssnar jag alltid på. Det kommer jag nog aldrig släppa heller, hoppas jag. Sjunga, spela piano, mima, få ut energin av den eller bara lyssna... 

Känner jag fått svårt att koncentrera mig så jag säger godnatt och ska försöka sova nu min sista natt som 17 åring