callshappines.blogg.se

2016-04-19
18:35:32

Riktiga känslor

22 februari (2015) Jag vet inte hur döden är. Men om den "känns" som innan man föddes är den så mycket bättre. Finns inte alls. Inte ett spår av mig. Och när de andra jag kände dött är det som om jag aldrig existerat heller. Om jag ska leva ett liv vill jag ha det så naturligt som möjligt. Inte någon mobil, tv, konserveringsmedel och färgämnen eller deodorant. Jag vill ut, upptäcka genom att på en tämjd vildhäst, rida barbacka på de öppna markerna och fälten och jag klarar av det för att jag är född med sånt mod så jag är stark och klarar det mesta. Behöver inte spela någon annan om jag träffar mer främmat folk, utan jag är mig själv och det kan ingen ändra på. Låt mig va. Allt är rättvist, medmänsklighet, lever i harmoni med djur och natur.. Det är att leva.
 
 
Hahah jag skrattar nästan åt mig själv för vad jag skrivit. Men det värsta är ju att det är så jag vill ha det. Självklart tror jag ju inte på det själv att det där skulle hända och va, men drömma kan man ju. Jag önskar jag var en vild tjej som älskar det otämjda och behövde inte bry sig om något utan bara levde ute i vildmarken typ och tog hand om en hästflock, därför måste man ha mycket mod för att utföra det - och det har jag inte. Om jag är i skogen och det börjar bli mörkt får jag ju nästintill panik. Det kommer man inte långt på. Nä, då när man är vilse i den mörka skogen slår man sig bara ner på marken och sover tills det är morgon. Jag hoppas nästan att det ska hända någon gång. Men jag har oftast för bra koll. Mitt mod svek mig senast idag.. Skulle göra helrengöring hos råttorna och en av råttorna bits ganska mycket och det fanns bara en vänsterhandske, så blev väldigt svårt att fånga in henne. Jag ropade på hjälp till min kompis och hon kunde inte heller sa hon så hon frågade läraren om det fanns fler handskar och så kom båda och tittar på mig. Jag står där och exploderar nästan av ilska och besvikelse på mig själv att det bara inte GÅR. Det kändes som en mur framför mig, precis som när jag vill säga nåt ibland men det går inte för det är nåt ivägen. Då fick läraren fixa det tillslut. Hon sa bah "ta ett djupt andetag nu" men nä jag tänkte inte slappna av förräns allt var fixat, vilket tog hela dan. Jag blev bara så förbannad på att jag är så feg och dålig.
Det spelar ingen roll vart eller hur jag bor har jag märkt. Om jag så är isolerad hemma på rummet eller omringad av massa olika männsikor vart jag än går så blir jag ständigt påmind om hur förbannat ensam jag är. Är det inte sorgligt när man känner sig ensam i ett rum fullt av människor? Så är det för mig, tyvärr. Men det är väl för att jag inte förtjänar bättre. Jag har försökt och försökt både få kontakt med gamla och nya männsikor, hjälpa till i världen. Jag ska nu inte va blind och missa det jag får tillbaka, för det får jag. Jag har en fredlig familj och hemstad, tre katter, snart en hund, en medryttarhäst som är underbar och lovande hälsa. Jag har ju allt egentligen. Varför ska jag va så jäkla olycklig då? Det är jobbigt att inte kunna säga vad det beror på. Jag mår bättre i gymnasiet men hur kommer det sig att jag skolkat oftare här än i högstadiet då. Varför har jag fått starkare dragning till att skära i min arm sen jag började här. Varför är fortfarande mitt självförtroende sjukt lågt även efter min förändring. Varför har självmordstankar kommit oftare och blivit seriösare.. Jag har inte svar på mycket. Det känns som att det enda jag vet är att djuren har räddat mig i alla fall. Jag är inte klok egentligen, jag har tappat hoppet om mänskligheten men ändå har jag gett dom såå många chanser att verka bättre. Det gör jag fortfarande. Kommer förmodligen inte sluta med det förräns jag har allt bestämt och klart framför mig - så som jag vill. Eget boende utanför civilisationen med mina djur. Då får jag alltid nåt att göra om dagarna också. Får klara mig själv, kanske kommer ha min familj kvar och det kan väl vara bra om det verkligen skulle krisa med något..men jag måste lära mig att klara mig själv till fullo. Jag är stort ego, tänker ständigt på hur jag beter mig och ser ut. Särskilt att jag är så jäkla lång och stor. Det är fruktansvärt irriterande, jag står knappast ut. Så ska det komma männsikor som är runt 1.60 så är jag där som en titan som äter männsikor. Det känns som jag inte kan stå normalt någonstans på grund av min storlek, som bara blir större och större. Därför när jag är med djur och hästar och slipper människorna behöver jag inte tänka på det. Inte på hur jag beter mig så mycket heller. Om jag failar på min röst/tonläge, gör en konstig rörelse eller min så behöver jag inte bry mig om det. För djur har världens bästa inställning - om du är snäll mot mig är jag snäll mot dig. Dom är en reflektion av oss. 
Jag älskar blicken Kenny ger mig här☺️
 
Som om någon ens bryr sig.
Kommentarer:
2016-04-21 @ 08:31:00
#1: Ewelina

Älskar din blogg! Du skriver så himla bra :)

Svar: Aw tack 🙈☺️
Silja Karlsson

2016-04-21 @ 16:38:52
#2: Polly

Fin bild på er. Är det skönt att sköta om djuren? Kram

Svar: Tack :) Ja, det är verkligen lugnande och helande för mig 😇 Kram
Silja Karlsson

2016-04-21 @ 17:41:42

fin bild;)

Svar: Tackar 😊
Silja Karlsson

2016-04-21 @ 20:28:42

Härlig bild!

Svar: Vi tackar för det 😊 Söt hund på din profilbild förresten😍🐶
Silja Karlsson

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: