callshappines.blogg.se

Känner att jag ångrar att jag inte varit mera fotogalen. Känner mig avundsjuk på såna tjejer i min ålder som lever livet som att åka på festivaler, äta på fancy ställen, shoppa med vänner, gå på nya äventyr, få kort på poser och händelser i precis rätt ögonblick osv Jag är inte sån. Jag skulle inte ha nåt emot att vara sån, men det är tyvärr inte så lätt att bara ordna. Jag vet inte om det bara "blir" så för dom människorna som har det så, eller om dom fått kämpa eller nästan kämpa för det. Dom har väl kanske inte social fobi eller liknande men jag ska inte döma. Det bara känns som att hitta på saker och göra desom faller en in är lättare för dom. Vill inte vara negativ så folk ska tänka "va tacksam över ditt liv- det är bra" , " sluta klaga gnällunge", "om det nu verkar så fantastiskt så ut och skaffa dig det livet då". Jag vet inte om folk faktiskt skulle tänka så om mig men jag borde ju inte bry mig egentligen. Tyvärr kan jag inte låta bli. Jag har alltid fallit lätt för grupptryck och såna saker. I alla fall had jag viljat göra en lista över saker som hänt under året, jag vet inte varför men det blir inte bra när jag fotar eller så blir det inte tillfälle för det blir så opassande (oftast) eller så ska det vara förbjudet. Då tappar man ju motivation oxå. Typ när man är med en kompis ska man säga mitt i allt då "åh jag får bah fota dig nu för jag vill minnas att vi satt på dom här stolarna/såg denna skylt utanför A6/ stannade vid denna spegeln" eller vadå? Helt ärligt så kan jag inte reglerna för social kompetens. Konversation. Samspel. Sak. Därför ska jag och min psykolog egentligen ha lite mini skådespel om olika sociala situationer och så får jag tips på vad man kan säga och så. Men tvivlar på att de tkommer hjälpa. För det första träffar jag henne en gång i månaden. För det andra kommer det bli så lite åt gången ändå eller så glöms det bort. Visst, jag gillar skådespel men det blir bara så stelt med henne också, jag kan känna det. Är de inte fler som känner så med vissa människor kanske direkt att - den här blir det stelt att prata med. ? 

Men för att försöka tänka bort allt detta negativa....när jag får upp tanken att jag borde ta kort, de toan va vid två olika tillfällen: 1. Det händer något roligt men jag känner det olämpligt att fota/filma i detta för alla andra bara skrattar och har det roligt i stunden. 2. Det kan va folk jag inte känner så bra runtomkring och då vågar jag inte ta upp mobilen och fota. 

Då tänker jag "live life for the moment". Visst, det är kul att ha minnen i mobilen men det kommer ändå inte hålla för alltid men däremot i minnet kan det hålla för livet, och det finns ingen klarare bild än bilden i hjärnan man har kvar. För att man har sett det med egna ögon, i verkligheten. Det håller nog alla inte med om men det är en lösning för mig, som brukar funka. Det är mina egna lösningar jag nästan lever på, gjort i flera år. Jag antar att det blir så när man är självständig genom livet, och det ofta blir jobbiga situationer, särskilt när det handlar om andra människor. 

Jag tycker det är så jobbigt att denna världen går på utseende. Om man inte ser bra ut är det större risk att man blir undviken. Punkt. Så är denna natur som vi människor tänker. Man letar efter skönhet vad man än håller på med. Vänner, kärlek, status, intressen, jobb, fest, date, film och kanske till och med musik. Inte bara personers utseende att man måste ha en vältränad kropp/tjejer ska va lagom kurviga, perfekt hår, make up, inga celluliter eller ärr alltså perfekt hy, fin röst och ögon osv osv Skönheten ska nu även va på djuren, som att vi ska beskydda bara tigrar, rådjur, katter, hundar, hästar bara för dom är vackra. Inte sköldpaddor, noshörningar, fiskar m.fl för att dom inte ser ut på samma sätt. Det har blivit en norm på vad man tycker är vackert och inte. Vilken tur att vi är olika för det finns en del som tycker det man inte brukar tycka är vackert, faktiskt är vackert. Det tycker jag är bra. Oavsett hur man ser ut eller vem man är förtjänar man omtanke och kärlek. För vi alla har känslor! Inte för att jag är en sån som älskar alla och aldrig dömer någon eller spyr ut grodor. Jag är som vilken människa som helst, jag hatar dom egentligen - över lag- men nu finns vi ju här betydligt mer än andra varelser (utom typ insekter som är många fler) så då får man väl göra det bästa av situationen. Man kommer ingenstans om man bara går runt och hatar. Man kanske inte tycker man kommer nånstans på att älska heller, men då är det väl att man antagligen inte älskar sig själv. Eftersom det är nyckeln till allt, lyckan. Eller så har man inte försökt tillräckligt. Jag har märkt att när jag hjälper en människa på helt eget initiativ så mår jag så otroligt bra så det sprider sig som ett glädjerus i hela kroppen, och då vill jag bara fortsätta. Kanske inte hela dan, men en eller två initiativ till. Det är mycket för att vara mig, och jag fortsätter jobba på det. För jag mår bra av att få andra människor att må bra. Jag försöker jobba på det med att inte vara besatt av skönhet, för jag har mina stunder när jag blir det också. Till exempel att jag måste fixa till mig jättenoga även om jag inte alls tycker om det. Än värre om det är nåt för någon annan gillar det, och inte ens jag själv. Men nu när jag är lite äldre är jag bättre på det än för ett par år sen. Jag kan lättar kontrollera mig själv på nåt komplicerat sätt nu än innan. Kan inte förklara för det är som jag säger - komplicerat. Men om jag håller på att sägs något egoistiskt eller jag känner att det blir för mycket om mig själv kan jag hejda mig. Men jag kan såklart bli bättre, väldigt mycket bättre... Jag tror att man aldrig ska ge upp, för att det alltid kan bli bättre. Så länge man lever finns det hopp.