callshappines.blogg.se

Jag är konstig. Det är som om jag inte är tacksam för nånting. Jag gråter över när jag förlorat något eller någon, när nåt inte blir som jag vill, om jag ser nåt jag inte kan hjälpa, eller får dåligt samvete av, av ilska.. Men när jag ber på kvällen rinner tacksamheten över mig och jag är så glad över dom bra sakerna i mitt liv. Varför kran det inte va så på dagarna med? När jag gick i ridskola i 6 år var det en självklarhet för mig och ingen tanke på att sluta. Men när jag va tvungen att flytta till Tenhult så herregud jag har ingenstans att rida! Efter den gången har jag kämpat hårt med att hitta nån bra häst. Och efter den händelsen har jag varit så djupt tacksam när jag kunnat hitta nån. Om det ens bara va en kort tid. För att få va med hästar, att sitta på det mäktiga djurets rygg - då är ingen sekund slösad i deras närhet. Under hela tiden med Kenny var jag så tacksam att han fanns i mitt liv, det var jag. Det var för bra för att vara sant. Allting. Jag bara väntade på att det skulle ta slut. För det blir alltid så, när något gör mig glad tar det slut så himla fort. Jag hade rätt, för Kenny är ute ur mitt liv nu. Tyvärr. Jag har iaf ny häst att rida nu, som är lite närmare. Var där idag och jag red Blanka i paddocken för första gången. Väldigt jobbigt var det att hålla igång henne, hon är ju betydligt piggare i skogen, för hur mycket mer motiverar inte den än en ridbana liksom? Men det gick hyfsat bra iaf, det var inte som Heidi, Islandshästen jag red ett bra tag.. Kom aldrig ur den där paddocken för jag kunde knappt få fram henne i trav. Det gick inte bra på det stället alltså. Och båda islandshästarna bet efter en hela tiden, särksilt Asi.. Jag gillade dom men dom var ganska svårhanterliga 😬 Aa men när jag skulle göra iordning Blanka idag gick det väääldigt segt för mig. Jag är så himla trög och efter ju. AS:et igen... Jag kunde inte stänga den där förbannade boxdörren ordentligt (eller öppna den heller) så hon gick ju ut igen när sadeln inte ens var om. Hon skulle hanar ludd på sadelgjorden som jag inte ens visste hur det såg ut heller så jag fixade inte det i förtid så allt slutar ju med att hennes ägare får göra allt eftersom jag är ett trögt as. Shit vad länge hon fick vänta på mig. Hon var liksom klar när jag inte ens hade fått på sadeln eller nånting. Blanka smet ut, dörren kunde jag inte stänga, luddet åkte av, schabraket krånglade, lyckades inte stänga dörren, jag var tvungen att byta box, stiglädrerna satte jag dit på fel sida, tränset hann jag inte sätta på själv, Blanka smet igen, benskydden glömde jag sätta på, sadeln vred sig när jag skulle upp. I stallet rullade tårarna över att jag är jag. Låten 21 Guns spelas i hjärnan och jag var nära på att sticka ut och säga att jag inte borde rida idag. Allt gick bah skit. Jag saknade Kenny så det sved. Inte bara just honom, att rida själv är mer min grej. På ridskolan var det alltid en tid att passa, och alltid när jag är med andra är det sån press och man vill inte va för seg. Som jag var ett utmärkt exempel på idag.. Med Kenny var hela situationen perfekt. Kunde komma dit när jag ville, kunde välja om jag ville ta det chill och vart jag skulle rida och hur. Jag kände mig alltid trygg med honom och det kändes som han gilla mig. Han älskade skogen än mer, men han tänkte alltid på hur jag hade det uppe på ryggen. Inget krångel nån gång, bara vi två. Förutom när någon stod och klagade på att jag ville jobba och dom andra ville hem. Men det var det enda. Vilket är ingenting. Denna veckan har varit konstig. Jag har mått skit men vissa stunder har det varit fantastiskt. Som i måndags när jag galopperade barbacka i skogen, när det gått bra med Kiro, när jag kollat på Hobbit, pratat med en viss person, och själva ridningen idag gick bra till slut, för vi lyckades hoppa lite vilket jag inte gjort sen november. Och då hade jag inte hoppat på länge heller.. Men jag är ganska säker på att jag mått dåligt för att jag inte haft tid att träna på ett par veckor. Det påverkar mig hårt, tydligen. Men jag satte igång denna veckan och då blev det lite bättre. Söndag var sån hemsk dag kommer jag ihåg. När jag kom hem efter ha träffat min kontaktperson bara la jag mig på altanen och önskade så hårt att jag inte fanns. Ibland blundade jag och njöt av musiken, ibland kollade jag upp på himlen. Var där en halvtimme minst. Bara låg där som en tönt. När jag kom in var jag så himla blek i ansiktet, som ett lik. Wow, ibland ställer kroppen in sig på vissa saker man tänker verkligen. Idag försökte Kiro som vanligt äta upp mina byxor/ben och jag sa till ordentligt idag för jag är verkligen trött på det. Har massa bitmärken efter honom, särskilt på händerna. Men jag bara stannade upp i det för jag kände mig verkligen som ett monster. Han har inte vågat göra så sen dess... Det kanske är jag som är T-rexen ändå. Om jag inte ens kan hantera en Golden så är jag inte mänsklig. Om jag inte kan hantera en hund som jag viljat ha hela mitt liv är jag värdelös. Jag är ingenting. Förtjänar ingenting bra. Ingen vill va med mig. Dom som säger att dom vill va med mig bara tror det, dom har bara inte insett än hur meningslös person jag är å va med. Hunden, och alla djur, upptäcker till slut snart hur hemsk människa jag är som alla dom andra. Fast på ett annat sätt som är så uselt att det inte borde pratas om. Om jag inte får jobba eller va med djur kommer mitt liv kännas förstört. Om jag ska va med djur kommer jag förstöra deras liv och det blir djurplågeri av det hela.  Jag är verkligen ledsen att det inte funkade med Kiro, men jag hoppas det bara är åldern. Och att vi båda kommer mogna och funka ihop. Jag vill bara att han ska lyssna på mig och sluta försöka äta upp mig. Å jag vill sluta verka va ett monster, kunna hitta en balans mellan att va bestämd och vänlig. Men det existerar inte i mitt huvud, jag är antingen helt på eller helt av. Alltid.. Mamma klagar och är besviken på att jag inte verkar nöjd över honom. "Om vi hade vetat att du skulle bli belastad av hunden hade vi inte skaffat en till dig. Vi vill att du ska glädjas av den." Eller vad hon använde för ord. Jag är glad att jag har honom, det bara är svårt ibland nu, så behöver bara vänta ut det hela lite. Jag hoppas han inte ger upp på mig. Även om denna värld är helt misslyckad, och vi är en del av den. Mina tankar om döden blir allt starkare och jag har aldrig önskat så mycket som på senaste tiden att jag ska va död. Jag är inte lika rädd längre. Eller, jag är inte rädd. Jag hittar fler sätt att plåga mig själv, inte för att det kommer leda till nåt. Jag antar att det är självhatet som växer bara. Sätt att dö blir inte handling i alla fall, jag tänker inte på det så. Bara när det skulle inträffat och så där. Jag vet inte om jag ska va tacksam att jag fortfarande är vid liv, eller vad som vore bäst. Men när man märker att ingen vill ha en, behöver en eller ens va i närheten av en. Vad är det då värt att leva för?

Alla går