callshappines.blogg.se

Hej! Har varit en del att göra som vanligt med både häst, hund och skola. I måndags när min lärare ville ha kvar mig efter lektionen var jag helt säker på att hon skulle prata om APL:en men så säger hon direkt "du har 1 timme otillåten frånvaro" och jag tänker liksom bara whaaaat detta är inte vad jag trodde. Å jag fick ju säga att det inte var ett missförstånd, utan nåt jag gjorde med flit... Sen fick jag ta upp APL:en själv. 

Blev ju så mycket förra gången, blir det säkert nu med, så nu fortsätter jag skriva om diagnoserna.

Anorexia: Detta har tagit upp så mycket tid av mitt liv. I flera år. Enda sen sjätte klass när tankarna började smyga sig på fram till även idag. Men tack och lov har det minskat, mycket tack vare recoveryn. I sexan var jag inte direkt i "medveten ålder" men det var då det växte fram. Minns att jag började tänka att jag var tvungen å dra in magen när jag gick igenom där det var flera folk. Så fick jag fler tankar om att jag kände mig tjock och sa det till andra. Det var inte för att då uppmärksamhet, jag ville bara att folk skulle få reda på att "jag är fullt medveten om att jag ser så här fet och gräslig ut så därför berättar jag det nu". Ganska sjukligt egentligen. Jag var ju inte ens särskilt tjock. Men jag anar att dessa tankar har kommit för i låg- och mellanstadiet fick jag höra en del puckade kommentarer om mig. Både om mitt utseende och annan skit.. Ganska ofta från vissa killar att jag va tjock. Tog inte så illa upp då men det har väl suttit kvar som har utvecklats till den här förbannade rösten som ger mig order. Den knäcker mig ibland. Det blev värre i högstadiet.. Jag minskade betydligt på portionerna på frukosten, lunchen och middagen. Åt bara mellanmål ibland, även om jag alltid kände mig kinda hungrig när jag kom hem. Var alltid en rutin att kolla hur stor min mage såg ut varje dag. Så anpassade jag träningen och matportioner efter det. Dom dagar jag skulle rida lät jag mig vila från träningen. Vilket gjorde det ännu mer roligare att få rida. Träning som är kul liksom?! Dom orden brukar annars inte gå ihop för mig. Ja asså jag har aldrig tränat precis bara för jag känner för det, bara att jag måste. Oavsett hur trött eller ledsen jag är. Förutom en gång jag minns. Jag och mamma bråkade så jag föll ihop på golvet och somnade där istället. Någon gång när jag skulle rida men det inte blev nånting så tillät jag mig inte äta någon middag så det var bara straight to bed. När jag skriver det här känns det som att sömn alltid varit en flykt för mig. Det är inte bara nu på gymnasiet det kommit. Denna psykiska ohälsa har sänkt mitt självförtroende nåt enormt, om jag ens hade något från början. När jag gått bland folkmassor har jag försökt gömma min kropp, gå ut i kanterna, tankar som "rör mig INTE" "ingen ögonkontakt" "prata inte med mig, se mig inte" "ja jag fattar att mitt magfett är ivägen men det kan inte jag hjälpa" har passerat x antal gånger 😬 Jag tror detta var ganska så inbakat i den sociala fobin och agorafobin.. Jag har alltid haft svårt för att äta inför andra. Kan ha hoppat över mål om det är något jag inte förstår, det blir konstigt mellan mig och en människa precis innan eller om jag bara kände mig för osäker. Då fanns inte tanken att jag skulle sitta med dom där och glo. Då kan jag antingen gått iväg nån helt annanstans så dom inte hittar mig oftast, men så har jag ofta haft toaletten som flyktrum. Det har hänt många gånger. Verkligen. Har skippat lektioner, gjorde det en hel period en gång när vi hade elevens val. Men det var så jobbigt för mig när jag hade valt en kurs där man snackar engelska i en grupp att jag bara struntade i den. När mina föräldrar varit bortresta utan mig har jag satt mig på olika dieter. Att jag gått på grupptryck har också påverkat mig i ätstörningen. Jag har varit mycket inne på instagram, letat upp hashtags som skinny, thinspo, skinnydreams osv för att hitta citat som jag kunde relatera till. Sent på kvällen..tankar vaknar..demoner vaknar..jag letar efter hashtags på instagram med svartvita bilder med text.. haha nä men ganska fort gick det och jag tänkte inte ens på att det var allvarligt. Jag visste inte förräns i nian att jag hade den här sjukdomen. Nu ska ja ju säga att det inte var så allvarligt (det hann inte bli det) , detta var kan man nog kalla den allra mildaste sorten. I sexan vägde jag cirka 59 kg. När jag fick reda på min diagnos vägde jag 53. Så det var en viktnedgång på 6 kg i alla fall. Till och med när jag vägde 59 tyckte andra att jag vägde för lite. Men detta gick väldigt upp och ner. Jag hetsade på mig själv genom att väga mig varje gång jag var på toaletten, och såklart anpassade mina mål efter det.. Rösten bara skrek på mig. Ibland hemma på träningen kunde jag plötsligt bara börja gråta. Det blev så för mycket ibland. Jag förstod aldrig heller hur jag inte kunde vars hungrig.. Alla andra i min ålder (och annat folk med) kunde bli hungriga på ett par timmar, medans det tog kanske 6 timmar för mig innan jag verkligen kände av det. Det var så tråkigt att inte vara hungrig haha, för när jag inte var det kändes det som att man inte förtjänar maten. Och så fort jag åt någonting svullnade magen upp. Inte förräns nu i efterhand förstår jag att magsäcken hade krympt så mycket att det tog längre tid för den att bearbeta allt osv. 

Skulle ta hela natten om jag skulle förklara allt den gjort mot mig. Vad den gör.. Kan va svårt att förstå för er hur just detta va för just mig. Alla upplever detta olika, så även om du haft anorexia är jag säker på att du inte upplevde det exakt såhär. Kan ha varit värre, kan ha varit mildare. Det är ingen kroppsform som visar heller om man är sjuk! Underviktig, överviktig eller normalviktig - det spelar ingen roll man vet aldrig när en person är sjuk. Kanske inte ens personen själv. Att gå recovery är bland det bästa jag gjort för att besegra detta helvete. Kläder som blivit för små, stretch marks som uppstått, ångest på hög nivå har jag fått möta. Men det är värt det.

Jag visste ju inte om att jag led av detta, så tog aldrig någon kroppsbild på mig. Ingen sparad iaf.. Man vill inte det när man hatar sin kropp. Men detta är jag nu, 10 kg extra sen första invägningen på anorexienheten..