callshappines.blogg.se

Idag var en ganska tråkig dag. Jag vill inte sprida negativitet men nu får det bli så. Det började med att min mobil ringde och ridningen som skulle vart idag blev inställd pga att det är så halt ute. (Ännu en gång, jag hatar vinter!-_-) Senare åkte jag och mamma iväg till stan och gjorde typ ingenting mer än å handla lite. Sen hände en liten incident så vi blev ovänner. Eller ingenting egentligen, för vi sa inte ett ord till varandra efter det. Så körde hon hem (självklart..) och jag satt kvar i bilen en lång stund. Efter ett tag gick jag ut, i skogen. Det var avkopplande. Sen kunde jag gå in och den stela stämningen gick över till sist. Man behöver inte prata mycket, bara av själva energierna och kroppsspråket kan mycket lösa sig också. På tal om energier skulle jag till ett medium imorgon, men då ställde hon in det flr en stund sen för att hon höll på att bli sjuk. Sen bar jag och mamma bara kollat på film och ätit typ. Jag känner att jag ätit för mycket som vanligt, ändå fortsätter jag.. Jag behöver verkligen gym! Jag känner mig så otroligt svag. Jag klarar inte av att böja mig i ryggen lika mycket som jag klarat innan, då värker det mycket fortare. Min kondition var set jag först märkte hade blivit märkbart sämre. Den går knappast att bli värre nu. Det är så jobbigt att få upp den också så det känns hopplöst. Därför jag bara vill ligga i sängen resten av livet så jag slipper upp och känna hur dålig kondisen har blivit. Inte bra när man håller på med djur heller. Man ska inte vara så här ohälsosam då..jag kan inte släppa det.. Varken att tänka på hur ohälsosam jag är så det blir ohälsosamt eller att jag är medveten om hur ohälsosam jag är. Förvirrande, I know. Jag pratade med mamma om mina "sträck" (stretch marks/tiger stripes/ celluliter) och då ville hon SE på dom plötsligt. Jag såg på dom samtidigt och dom blir bara tydligare och tydligare..ändå är jag så blek. Jag mår så illa av att se på det, för jag är så äcklig. Gillar inte å säga så men det är den Sanna känslan jag får. Jag förtjänar ingen eller att prata med någon, se på någon, tänka på någon. Det är förbjudet, för jag är långt ifrån på samma nivå som dom. Jag blir ju chockad om någon ens vill prata med mig, alltså när dom verkligen vill. Inte typ när som bara vill få reda på nånting det räknas ju inte. Inte för att det händer så särskilt ofta heller. Folk undviker mig. Jag ska till BUP imon... jag borde ta upp det med självbilden, för en del (typ mamma) kan tycka den är sne hos mig själv. Men jag vet inte.. Jag tycker jag ser med ganska ärliga ögon på det mesta. Till exempel att viktsträcken är ett faktum. Dom är för jävliga. Fanns ens såna förr i tiden? Inte på så här unga tjejer i alla fall. Jag fattar HELT ÄRLIGT INTE hur folk kan säga att det är vackert, för det är det inte! Inte på någon! Är det ingen som håller med mig? Jag säger absolut inte att hela människan är ful och katastrof pga såna sträck, bara att just dom är för jävliga. Jag tror inte heller att någon gillar dom egentligen. Men för en del funkar det ju så att tänk att dom berättar en historia som kan vara vacker, till exempel att man fött barn, eller kommit över en ätstörning. Kan va vad som helst, precis som med ärr. Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få tanken på celluliter till något positivt, det enda jag får är läckande ögon. Tårar av besvikelse. Ångest. Förvirring. Det är inte bara celluliterna som får mig ledsen, det är hela kroppen. Saker som förändrats och inte varit där innan. Som siffrorna på vågen, bukfettet samt det på sidorna sticker ut mer nu än innan så vissa tröjor inte passar så bra. Låren betydligt tjockare, hela den svaga känslan i hela kroppen samt träningslusten. För inte så längesen hade jag även myrkrypningar på nätterna förmodligen för jag rörde mig för lite,. Men har försökt tänka mer på det nu och då har det gått över. Men jag mår ju såklart bättre om jag tränar oftare, som innan. Helst mer men ett steg i taget. Jag hatar att det inte blir mycket handling av mig, jag bara tänker en massa. Saker jag ska ordna och få klart, eller börja med. Inte ett skit. Jag bara känner sån besvikelse på mig själv, även insidan av mig känns svagare. Innan kunde jag få "social attacker" så ja kunde förvåna mig själv till och med. Jag kunde göra bra saker ifrån mig som att berömma någon, ge en slant till en tiggare, ta kommandot i en grupp, rädda någon.. Det kanske bara är en off-period nu men allmänt är jag svagare. Det jobbiga är också att i vissa situationer vet jag inte ens vilket som är det "starka" alternativet att göra.