11:21:46
Byter ständigt
Jag hoppas någon/några kommer våga kika in här igen efter så många månader, men annars gör det inget. Dels har jag känt en press på att jag måste blogga helst varje dag, men det är svårt att finna tid. Jag har mycket saker att göra och jag vill att inläggen ska bli så bra och utvecklade som möjligt. Sen känner jag att jag öppnar upp mig för mycket, inte så mycket som min första blogg förstås, när jag var typ 12, men ändå kan det bli lite för mycket av ”det goda” ibland 🙄
I alla fall, i dag ska jag till en ny psykolog, på ett nytt ställe, ännu en gång, av nån anledning.. det var egentligen mest pappas tanke.. Men hjälp vad vår relation har växt alltså, mer och mer, och vi bråkar knappt längre helt otroligt. Jag bor fortfarande hemma och åker till pappa varannan helg och mamma varannan. Jag har drygt en termin kvar i Tenhult, sen har jag förhoppningsvis frihet.
Mitt månde har varit som en berg-och dalbana som möjligt. Vissa stunder känner jag att jag aldrig någonsin kommer vilja dö igen och leva i stunden jag är i och bara satsa på min dröm.
Andra gånger känns det som jag aldrig ska skratta igen, stanna i min säng och deppa tills min sista dag. För det finns inga känslor i mig ibland, och ibland är det för många. Antingen är jag tom, eller ångestfylld/kärleks och hoppfylld. Det är sällan jag är grå, eller normal grad av känslor. Men jag tänker mycket, alltid. Ibland vet jag inte ens om att jag tänker också är jag mitt uppe i något jag inte ens planerade. Som att klockan tre på natten sitta på tågspåret utan vidare. Eller gå runt och sjunga sånger som låter som på en begravning, i alla fall när jag gör det. Jag kan inte sjunga, men jag gör det ändå ibland. Jag kan göra de vardagliga sakerna, om jag inte är helt nedbruten av gråt liggandes på golvet eller innan jag ska sova i sängen. Ibland är jag rädd för att öppna upp mig helt och hållet med hjärtanoch blod när en främling ringer mig, jag känner snälla prata inte så där med mig..det är riskfyllt. Jag kan komma och skämma ut mig. Men det händer ju inte, för jag håller tillbaka. Så som man måste göra i detta samhället. Man lever på poker face, man ska inte visa vad man egentligen känner, om någon frågat hu man mår måste man svara att man mår bra eller i värsta fall ”som vanligt”. Jag vill inte bli som alla andra, ändå skäms jag över den jag är. Jag pratar för mycket, inte fysiskt, utan vad som finns inuti mig och som spyr ut. Jag kan inte skylla på nåt här, ingen diagnos, inte hur mycket sömn jag fått eller något annat. Det är bara sån jag är, förlåt mig.
Jag kanske behöver gå till en psykolog ändå. Igen.
✌🏽