callshappines.blogg.se

2017-04-12
23:39:00

Från en dag till en annan

För några dagar sedan var jag så stressad. Det var nog i förrgår. Jag hade såklart glömt mina dagböcker i Tenhult, så jag skrev på baksidan av ett papper jag fått från min psykolog, om kbt behandling. Det handlar om problemlösning, men det är bara om ETT problem, och jag hade flera.. så jag började ventilera genom att skriva av mig lite...
DET ÄR SÅ MYCKET
Jag har så dåligt samvete, vem ska bry sig? Bara personer som är tusen mil bort. Det kan hjälpa lite. Men sen då? Skolan kan ingen hjälpa mig med, det kan bara jag fixa. Samma med APL:en, och det förbannade internatet som jag hatar så mycket, och att lärare och ämnen ska svika mig och oss. Jag sviker mig själv. Därför måste jag skriva på det här himla pappret och inte i mina vanliga böcker. Får skrivkramp men samvetet förblir dåligt. Tårar vill rinna men något hindrar dom. Jag vill så mycket, jag måste så mycket. Lämnaincallt i tid, prestera bra, Kiro, göra andra nöjda annars blir dom arga eller besvikna på mig. Jag måste ta hand om mig själv men finns ingen tid för det, jag slösar tiden nu. Det jag skrev i början var då, det är det förgångna. Samma nu. Och nu. Snart är den över. För det är så mycket.
Där har ni min version av stress. Det är inte ofta jag upplever den faktiskt. Men då var det bara så mycket och jobbigt, också för att jag inte ä van vid det. Jag blev en igelkott några minuter för jag kröp under täcket och förblev där och andades en stund. Fastän jag behövde göra en massa. Och den olidliga väntan. Det var en del saker jag inte kunde fixa direkt. Nu har det kunnat lägga sig en hel del, redan på kvällen hade jag lugnat ner mig, för jag red samma dag också. Vilket alltid får mig att må bättre. Det var nog förresten i söndags. Jag bordet å och lägga mig, är rädd för att få ångest annars. Har inte tagit min medicin idag. Inte för att det kanske gör någon skillnad men ändå. Bland annat vikttankar ligger fortfarande och lurar. Uughh jag vill bara att dom ska DRA. Jag vet att det är möjligt, men jag vet inte HUR. Hur?! Vad jag än gör känner jag mig stor, tjock och klumpig. Dom kommer alltid och förstör mitt underbara humör som jag har ibland, som idag. Dom har inte riktigt hunnit nå fram än men jag känner dom krypandes komma sakta. 
För jag skäms. Mina föräldrar träffar jag varje vecka (oftast) alltså dom ha sett mig mest, mer än någon annan. Dom kände mig när jag var 3, när jag var 8, 14 och 18. Jag har alltid varit olika. Det har snurrat nåt oerhört i mitt huvud genom dessa år. I alla fall sen jag var 12/13. Det var som värar det började då. Särksilt med kropps komplexen, som egentligen alla får men det var ju lite åt det extremare hållet eftersom det sen var nästan det enda jag tänkte på i några år. Dra in magen, sjunk ihop för att inte se lång ut, sitt så lite som möjligt för inte låren skulle bli tjockare, undvik soja och solroskärnor för dom innehåller Österogen, träna helst varje dag, ha så små portioner som möjligt, testa fasta, prata aldrig om mat eller träning - det var bara i min egna mörka värld och tillhörde inte någon annan. Bars jag och spegeln existerade i den. Detta är ju såklart bara en liten liten del av det hela. Det skulle ta upp hela bloggen om jag skulle skriva ner allt, dessutom kan jag inte få fram allt längst fram till min hjärna och ut i fingrarna. Så det blir ju lite tätt som tätt om ni har märkt. Det jag inte jobbar på nu är att gå ner i vikt, jag jobbar inte heller på att älska mig själv. För båda dom sakerna är out of my leauge. Det passar inte in i mitt liv just nu. Det jag jobbar på i dagsläget och som är helt passande för mig är acceptans. Acceptans för mitt beteende, acceptans över min kropp, acceptans över mina åsikter och ritualer, acceptans för att jag inte alltid kan göra alla nöjda, acceptans för att jag inte är som alla andra, acceptans över att det inte alltid kanske blir som jag tänkt mig. Acceptans över att jag är jag. Jag kommer fortsätta gråta ibland över mig själv, över andra, över misslyckanden. Just för att jag tar så hårt på det. Jag kommer fortsätta bli arg över onödiga saker som att jag missade tåget eller att jag tog sönder något. Jag kommer fortsätta tänka destruktivt och fastna i deppig musik och tankar som kommer hindra mig från att umgås med andra. Jag kommer fortsätta kalla mig för psycho för jag känner mig som ett. Men jag tänker inte ändra mig för allt i världen. Jag tänker fortsätta vara jag. Jag är en empatisk och snäll person, på gott och ont. Jag tänker ingen lämna mig själv, nej jag ska hitta mig själv. Det enda som ska lämna är dom destruktiva och negativa tankarna. Å jag har egentligen inget att klaga över, för jag har ett himla bra liv. Men allting är i mitt huvud, det är en sak att komma ihåg. Lätt är det inte, men det går. Jag kanske inte kommer känna mig okej eller bli bra idag, men någon dag, bara inte idag. Små steg i taget. Att ha kommit fram till så mycket som jag gjort på bara några dagar betyder världen för mig. Det jag kan göra är att fortsätta be, för jag har hittat min nya livsstil. Egentligen har jag alltid varit kristen, men nu är det på riktigt. Jag pratar mera med Gud och Jesus, regelbundet och äkta. Att komma närmare den helige ande har på bara några dagar gjort mig till en nästan ny person. Jag mår bättre. Tack. Jag känner att han är med mig, och lyssnar på mig. Äntligen, det är det jag försökt hitta hela tiden.
✌ ❤