callshappines.blogg.se

Det har hänt lite! Jag ska börja på gym här i Tenhult äntligen 😄 Jag pratade med min psykolog i fredags och försökte göra en slags "plan" till hur jag skulle gå till väga. Det hela lät så fånigt, lät så anpassat bara för jag har AS.. men ändå. På ett sätt gick planen smidigare i verkligheten och samtidigt inte. Jag visste inte hur jag skulle göra men jag bara gick in där. Eller inte så "bara" egentligen eftersom det var ett hav av barn i utgången/ingången. Vad fasen skulle barn göra på en träningsstudio? Så jag va tvungen att vänta flera minuter för jag skulle typ svimma om jag gick in till så mycket folk. När det lugnat sig lite gick jag in och där fanns en reception. Jag bara sa "hej! Jag skulle vilja ha ett medlemskap" och hon förstod genast och tog fram papper och grejer. Jag tänkte det skulle gå smidigt ändå. Jag skrev in namn, personnummer osv. Sen kom det värsta. Hur jag skulle betala.. Helst ville jag betala hela summan (3000 för ett år) på en gång.. Så jag sa att jag kunde ta swisch. Jag skaffade ju det i fredags och hade aldrig använt det men visst. Jag gick in på det och det GICK INTE trycka på en endaste sketen knapp!! Fattar inte vad det var för fel. Så jag frågade vad det andra sättet var, som var autogiro. Jag undvek det eftersom jag inte alls fattade vad det betydde att man skulle betala en viss summa i månaden. Men jag behövde tydligen inte göra nåt för det drogs automatiskt. Så då fick jag ett till papper där jag skulle skriva in min bank och bankkontonummer.... Vet ni va jag gör då? Jo jag tar fram mitt betalkort! -_- Jag skrev en halv fyra först men då hindrar receptionisten mig och säger "nej det är inte dom siffrorna du ska skriva!" Så drog hon en lång förklaring om skillnaden på betalkort och bankkonto och bla bla helt dumförklarad kände jag mig.. Jag hade ingen aning om vad det betydde ju. Då förklarade hon hur jag skulle ta mig in på bankappen på mobilen. Den laddade och laddade och laddade. Så kom jag på att jag haft problem med mobildatan. Så jag frågade om dom hade wi-fi. Ja då fick jag följa med till kontoret och en tjej läste upp lösenordet för mig..TVÅ gånger för min mobil vägrade connecta. Så det funkade inte heller. Jag ville bara skrika och gråta för hela jävla universum är emot mig. Jag ville ju det här så gärna. Så jag rusade till utgången och trängde mig förbi alla människor och tog på mig skorna. Då mötte jag receptionisten i dörren och jag fick förklara att det inte funkade men då sa hon att jag kunde få med pappret och skriva in numret hemma och lämna tillbaka det en annan gång. Då blev det en sån där jobbig situation för man får inte gå in med skor så jag stog helt ovetande när hon gick bort en bit till receptionen. Ska jag följa efter.? Eller inte..? Samtidigt stod en kille i träningskläder framför mig ivägen och gjorde ett sånt där fake leende som ungefär betyder "ska.du.gå.ur.min.väg.nån.gång.eller." Så jag tog snabbt av mig skorna och skuttade förbi och nästan trillade in i receptionisten som kom med pappret från ingenstans. Så gick jag ut med pappret och visste inte om jag skulle komma tillbaka. En vän stod utanför och höll i Kiro medans jag var inne och då kände jag ingen frihet till att uttrycka mina känslor som jag brukade ha förr när jag var hemmabunden å bara kunde sticka iväg. Hon hörde nog att jag var på väg att gråta men det kom inga tårar fastän jag ville. Jag var bara så arg och besviken och skämdes. Och hon fråga om vi skulle gå en längre promenad, NÄÄ hur fan skulle jag orka det när jag bara ville slänga mig på sängen (som var kilometer bort) och lyssna på "hello darkness my old friend..osv osv" Men jag var tvungen att stå ut resterande kilometer. Det lugnade ju sig såklart. Men jag ringde pappa och han smsade mitt nummer, jag startade om mobilen och upptäckte idag att mobildatan funkade igen. Å jag vågade mig till receptionen ikväll igen. Det gick så sjukt smidigt. Och jag vet precis hur jag ska göra. Det kändes bara så skönt. Så nu är jag medlem. Hoppas bara jag ska våga mig dit i fortsättning i alla fall. Det kommer förmodligen inte vara för jag är lat, utan isåfall att jag inte trivs med att det är så mycket folk där omkring mig.

 

Ibland blir det lite nedslag i ridningen, och inte bara fysiskt. Sist jag red var vi i paddocken och sen skulle vi skritta av hästarna utanför lite grann. Vi red förbi ett par andra hästar i en hage och en av dom var vääääldigt intresserad. När vi red tillbaka förbi dom igen fick hästen jag red på nåt galet ryck och taggade igång både min väns häst framför och dom i hagen och dom backade, stegrade, hoppade, sprang och allt. På bara några sekunder. Hästen i hagen bockade såg jag i ögonvrån och jag tänkte bara "men sluta göra det värre jäkla häst" haha. Min vän framför mig såg så lugn ut och hade en sån blick att hon verkligen varit med om det där miljoner gånger så det var som liksom "here we go again" och visst jag kan förstå att hon är såpass van för hon har ridit dom hästarna mer än mig, och i betydligt fler år än mig, så inte konstigt att hon var så lugn och behärskad. Men det som gjorde mig ledsen var att jag själv var så spänd. Jag kände mig rädd och orolig. Jag reagerar asså när ett så stort djur gör dramatiska, hastiga rörelser. Jag blir så ledsen. Jag, som är endast "känd" för att va hästälskare. Så ska jag bli så feg. Så jäkla dålig. Det har alltid varit så, fast det var förstås värre innan. Men jag önskar att jag oftare kunde ta allt med en klackspark och skratta lite åt saken. Men nä, jag kan inte va behärskad, jag blir bara arg på allt och vill slåss, gråta och hela baletten. Det gäller inte bara hästar. Jag tar hårt vid mig vad jag än misslyckas med. Jag vet inte om det är att jag skäms så mycket eller att jag försöker bevisa nånting eller om det är nåt annat som pågår i mitt huvud.. Sen har jag inte kunnat rida den där frieserhästen på ett långt tag heller, p.g.a det jäkla vädret och underlaget. Hästarna har ju inga broddar heller så då går det inte. Det är inte jag som styr över det. Kan någon förstå att det verkligen känns som att universum är så mycket emot mig? I alla fall vid såna situationer. Inte "nu kommer jag kanske dö"- situationer, men när det handlar om självförtroende, utveckling och förväntningar osv. (Eller pengar 😒..)

 

I onsdags gjorde jag en fantastisk sak. Jag tatuerade mig för första gången. Som jag längtat. Den betyder mycket för mig och kommer nog peppa mig många gånger i livet. Det var självklart att den texten skulle finnas med på min kropp.