callshappines.blogg.se

2016-11-15
22:36:07

Dom svaga sveken

Så känslig.. Minsta lilla när det tippat över min bägare -  som inte är större än en plastkork- så brister jag. Om det så är i gråt, vrede, skam eller saknad. Det är svårt att veta om det är en pinsam grej eller bara att jag är speciell. Eller båda. Det finns fler som är så otroligt känsliga men oftast känner man sig ensammast i världen. Man berättar för en del andra hur man känner det och dom bara tittar ut i luften och man existerar inte just då för man sa något för konstigt. Jag klarar inte att bli klandrad på för mycket, därför skyndar jag mig att skylla allt och lite till på mig själv innan någon annan hinner säga nåt. Eller så kan jag skämmas i tysthet, om jag gjorde nåt dumt och fel. Sen när som helst kan det inträffa, bara brister jag i gråt..tankarna vara växer och får näring i mörkret jag står i..ingenstans jag vill gå, ingen jag vill prata med - för jag vet ingen vill prata med mig- . Jag kan inte säga ett ord om det inte är absolut nödvändigt. Jag pratar om jag kan anstränga mig, eller är glad. Men i detta är jag inte glad, och jag orkar ingenting. Jag blir tyst, för jag är så ledsen och förvirrad. Blir så förvirrad att jag blir ledsen. Ledsen av min förvirring. Känns som det mesta går emot mig. Jag tror det ska bli bra men så är det alltid något som envisas att stå i vägen för mig. Jag vill kämpa, jag gör det. För jag gör saker jag egentligen inte orkar, vill eller vågar. Ibland känner jag mig som ett psykfall, men jag gör det ändå. Ibland känner jag för att gråta i sängen hela dagen, men jag gör dom vanliga rutinerna i alla fall. Antar att det beror på min jäkla AS, jag hatar den så mycket. Men en del kanske skulle se det som en fördel att man kan gömma det man känner egentligen, så behöver ingen få reda på det... det sägs att som som får kriga ensamma i tystnadens mörker är dom starkaste.. så om man är som jag och lägger ut på mystory så fort det är nåt, skriver allt och lite till på bloggen, klagar högt inför andra - är jag svag.. dock har jag kunnat börja tänka på vad jag säger mer, att jag måste behålla mer för mig själv faktiskt. Det är för jag avskyr reaktionerna alltid. Mamma brukar inte fatta eftersom det är så stor åldersskillnad på oss (eller nåt) men hon har börjat försöka förstå. Det märker jag nu för tiden. Jag märker mycket mer än jag gjorde för ett par år sen. Blir mer och mer medveten. Börjar förstå att det finns någon mening med saker och ting, men förstår inte hur det kan va det med allt. Ibland går verkligen allt i motvind. Förbi mig. En stund orkar jag inte mer, jag förblir tyst. Det finns inga ord att förklara dessa svek. Från andra, men framför allt mig själv.
💀
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: