callshappines.blogg.se

2017-06-20
16:48:32

Jag valde att inte va blind för sanningen

Jag kan erkänna att jag är en väldigt löjlig person. Att jag tar illa upp av små saker. Så som ingen annan skulle göra... Jag förblir förvirrad och osäker. Men detta vet jag, antar jag. Jag bestämde mig för att inte blunda för sanningen så jag fick reda på att tatuera sig är en synd. Det kan dock vara så att det är gammaldags tolkning, så jag vet inte själv hur jag ska folka det. En del säger att jag ska tolka det som jag vill. Men det här handlar väl inte om min vilja? Ni hör ju hur jag låter, jag velar fram och tillbaka och tar åt mig alldeles för mycket av det här. Inte personligen men jag ville detta sååå gärna och jag är så svag för det. Jag borde bara va som alla andra och låta det gå, men sanningen är att vi har olika problem och svagheter. Det vanligaste är inom sexuella områden, medans jag har tatueringsproblem HAHAHAH. Så himla löjligt.. känns inte som ett seriöst problem ens. Men för mig är det faktiskt det, för att det ger mig ingen ro inuti mig. Jag vet dessutom inte hur jag ska komma över det, be om styrka, sova, skriva, lyssna på musik. Vet inte om det kommer hjälpa, jag kommer antagligen leva som vanligt i alla fall. Jag hoppas jag ändrar tolkning däremot, få en bra uppfattning. Men jag tvivlar starkt på det, eller så slutar det med att jag blir för svag och gör det. Det är egentligen bara en tidsfråga. Jag önskar jag kunde slänga in rida och umgås med hästar på listan, men det är så svårt när jag inte har nåt eget. Nu har jag sommarlov förvisso och då har jag hästar på båda ställen. Men det har inte blivit nåt hos mamma nu, jag vet inte varför men det känns inte bra. Det gör mig svagare. Hästar ger mig styrka och glädje, och med det kombinerar kan jag flytta berg, bildligt, men nu när jag inte fått va med dom på länge försvagas jag enormt. Glädjen är inte borta, men den bleknas bort mer och mer. Jag saknar dom. 
När jag är hemma och ledsen har jag Kiro som tröstar mig, nästan alltid... Just nu är jag trött för jag har tränat för första gången på ett tag, så jag skakar lite..borde känna mig bra inifrån och ut men känner mig bara helt nere. Det är så löjligt egentligen, tatueringar är inte allt inte ens i mitt liv. Men jag hade hittat det som ett intresse, nästan som en passion om det inte är överdrivet. Men det är det att jag förlorat ännu en sak, ännu en gnista bland dom få som finns i mitt liv. Jag är en bortskämd sak. För jag har min tro, min familj, vänner, jobb och pengar. Det vanliga nödvändigaste såklart också, som jag borde va nöjd med. Men nu har jag till och med lite till å känner mig ändå inte komplett. Ändå finns det dom som ber för varje dag det som jag tar för givet. Okej, det gör jag inte jag är väldigt tacksam men när jag ändå ska be om mer är det inte äkta tacksamhet. 
Men nu kommer jag bara vänta på att mitt begär kommer försvinna och jag kan försöka vara lite glad ändå längre fram
💘
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: