callshappines.blogg.se

2015-11-30
20:58:09

Sån är jag

Hej! Idag i skolan fick jag sköta getterna, kändes bra, även om Tindra inte är där längre... En vecka sen nu. 
Har varit på behandling idag, och jag fick prata med min psykolog i enrum som jag inte gjort på flera månader för jag inte känt behov av det, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga men det bara forsade ord ur mig. Jag fattar inte hur hon gör? 😂 De skällde på mig för jag inte ätit frukost på två veckor. Resulterade i 8 hg nedgång eller nåt sånt. Men jag kanske inte mått så bra? Respektera det. Orkar inte gå upp så tidigt egentligen för det heller. Men vi kompromissade det till att jag skulle äta mindre frukost än vad som sagts istället för att inte äta nånting. Men jag tycker det var bra att jag fick prata lite själv. När mamma inte är med. Men jag är ju väldigt öppen med allt så det är väldigt få saker jag behåller för mig själv. När jag tänker efter har jag spritt ut det lite. Jag vet inte om jag har kvar något längre som bara jag vet? Dessutom om jag får ur mig något som blir större än en tanke kan det spridas ut. Fort. Jag bryr mig om det ibland. Blir det pinsamt så blir det, men tror jag kan hantera det bättre nu. Jag kan ha bestämt mig för en sak som jag ska göra flera år framåt, och göra det. Jag kanske är påväg att göra något men så händer en incident som gör mig arg eller besviken, och bangar det. Sån är jag. Jag kan säga nåt rakt ut till en person om kanske inte var det smartaste och låta elakt, men det bara drullar ur mig och kan ångra mig genast men jag tänker inte alltid på att det lät elakt. Det är bland felen med AS. Jag har dubbelmoral, jag kan säga en sak och nu har jag faktiskt ett exempel wow. "Förr i tiden var det omöjligt att va anonym, alla visste vem alla var i byn, man kunde inte hålla något hemligt. Nu vet man inte ens vem sin granne är heller." "Nu för tiden sprids allt så snabbt, om något är ute på nätet har man 20 minuter å sig att ta bort nåt annars är det kört. Man kan inte hålla något hemligt, alla vet vad man gjort." Alltså jag kan inte förklara men om ni förstår så är det såhär hela tiden i mitt huvud typ? Mitt krig. Jag förklarade för mamma idag att det finns flera stycken som lever i min kropp. Men de tre största är: jag själv i grunden, Aspergern, anorexiarösten. Alla är egentligen röster men jag ser rösten som något lite mindre. Men man ska inte underskatta den för det. Ibland samarbetar Aspergern och anorexian. Jag har ett tydligt exempel. Jag ska in i en lokal där de serverar mat med flera människor omkring. AS:en säger "nej, för mycket folk, pinsamt å visas bland alla och ät för allt i världen inte framför dom, räcker med att du visar dig är illa nog." Anorexian säger "ät inte, ta ingen risk. Du åt ju så mycket till frukost du behöver ändå ingenting. Du kanske bara får ångest annars. Men herregud när du är så fet kan du ju inte visa dig och äta inför alla dom heller!!" Ungefär så kan det låta. AS: "Du har ingen rätt å gråta över det där, så löjligt. Det finns dom som inte ens har ett hem eller familj och fäller inte en tår. Skärp dig eller gå och städa. Nä men var glad och skänk lite pengar." AR: "Det finns dom som svälter i världen och du äter sex gånger om dan?! Dig kan man knappast kalla hungrig.. Sen lipar du ju bara efteråt. Ska du spy upp det sen eller? Otacksamma unge." Men jag skadar mig i alla fall inte. Jag varken skär mig, röker. Jag gråter, skriver, lyssnar på musik,promenerar, hästar..nyttiga saker alltså. Haha. Så det kan man inte klaga på. Det som hjälper mig mest är musik och skriva i såna lägen. Annars är ju djur klart det allra bästa, men jag känner att jag inte vill ta ut min negativa energi så mycket på ett oskyldigt djur. Det är det enda jag kan göra dom grejerna. Ibland känner jag att jag inte förtjänad andra människors uppmärksamhet, mat, värmen från huset, duscha. Fastän jag klart vet att det finns människor som gjort värre saker. Nu vet ju inte jag om jag gjort något som nån människa inte kan förlåta mig för. Men det är väl lika bra att inte veta om det kanske. 
Bilderna som kommer har inget med inlägget att göra så ni vet x) Isåfall att jag önskar att bara får vara med djuren...isolera mig med dom som jag hela tiden tjatar om..det är psycodelen av mig.. Men jag dras mer till djuren för att jag gett upp hoppet om mänskligheten. Ta inte illa upp. Det finns bra människor med. Men djuren kommer för alltid vara högst upp och ha störst plats i mitt hjärta. 
De tokiga små getapojkarna. Ursäkta för dålig bildkvalitet, men det är ni väl vana vid nu ;)
✌🏽️
 
 
2015-11-29
21:40:23

Oönskad

1 juni måndag "Vet inte om jag har tur ibland eller "ödet" eller vad man ska säga. Jag visste det skulle bli så här. Ibland går det upp, ibland går det ner. Det tillhör min "recovery". 9 dagar kvar till avslutningen. Varav 5 arbetsdagar. Längtar!! Sen är jag fri. "Tack alla som gått här som inte fått mig känna mig helt ensam! Men mest har ni varit själviska svin. En riktig besvikelse är vad ni är. Det har skolan bevisat också att hela mänskligheten är. Nu efter tre plågsamma år ska jag äntligen lämna er. Farväl, jag hatar er alla!" Om jag sluppit se dom kanske jag aldrig fått alla dessa tankar. För alla är smalare än mig, och det är så att ingen förstår mig. Kanske lite dom på anorexienheten/BUP. Jag måste få ur mig det här. Måste nog börja med en blogg igen."
Så skön känsla det var att lämna högstadiet. Slippa dom långa korridorerna med blickar framför en, smutskastat skvaller målat på väggarna.. Beslutsångesten över hur mycket mat man skulle våga ta på lunchen, stoltheten när man slängde ungefär hälften. Spänningarna i hela kroppen när man skulle gå igenom klassrummet under lektion. På knivseggen att klara matten. Det enda hoppet av lycka man hade var längtan efter ridningen på onsdagar. Men framförallt, den ständigt ignorerande känslan, oönskad var ordet. Allt det där skulle jag få slippa! Jag skulle bli en ny person, börja om på nytt! Va tvärtom mitt gamla jag. Det gick så bra ett par månader här. Nu har det börjat tona ut. Jag kan fortfarande försöka, men det är om jag känner att jag får tillfälle. Vilket inte händer ofta. En gång i veckan kanske. Det måste ske varje dag, bar det tänkt. En gång i veckan är som en gång om året, inte tillräckligt. Jag känner på mig att jag kommer isolera mig den här veckan också. De vet ändå vart jag är. Det är inte lika deppigt som förra söndan, men ganska nära. Jag kom in i fritidslokalen idag, hälsade på några men var inte så mycket mer med det sen. Hann knappt å sätta mig förräns dom...gick. Har aldrig hänt innan tror jag. Jag gråter inte för det, bara lite chockad. Eller inte.. Det ger mig för mycket flashbacks. De vet vem jag egentligen är nu. Jag var inget å ha. Inget å se fram emot. Bara en kloss i vägen. Eller ett spöke alla går igenom. Det är mitt öde. Jag kommer bara bli mer och mer oönskad för varje dag, vecka, månad, år. Det har redan börjat och det har inte ens gått en termin. Kommer det bli som i högstadiet fast på heltid nu? Jag trodde de skulle vara helt nya, bättre, mognare människor på gymnasiet. Visst kan dom va lite annorlunda, men det påminner mig ändå för mycket om högstadiet, i vissa situationer. Antingen är jag för galen eller mognare än dom andra. Oftast känns det så i alla fall. Jag har ett annorlunda sätt, jag stakar mig fram, men jag kämpar. Jag skulle aldrig ta självmord, jag är kristen. Tanken har varit där - men den blir aldrig handling. Därför ville jag ge mig en chans att förändra mig, men det misslyckades som med allt annat i mitt liv. Och i denna värld. Det enda lilla hopp man kan känna är väl när man ser på Facebook att djurens rätt lyckats få ett land förbjuda minkfarmning eller liknande. Annars är den här världen en totalbesvikelse. Å vi har fått gilla läget, i alla fall jag. Ibland kan jag få för mig att motarbeta, men måste till slut böja mig för de som står högre upp. Som en obetydlig slav. Ett barn med nummer. Ingenting annat. Det är mitt negativa öde. Jag undrar när det positiva ska komma fram? Ska det hitta mig eller tvärtom? Känns som det bästa jag kan göra är att isolera mig från allt folk och ta hand om dom djur jag vill, vild i skogen typ. Ingen skulle bry sig vart jag tar vägen. Ryktet blir väl "hon var för feg för självmord, skyllde på att hon var kristen. Så hon bosatte sig i skogen för alltid." Jag blir inte ledsen för det, bara låt dom prata och låt dom tycka som dom vill. Det jag egentligen vill är att komma bort från den här världen överhuvudtaget, vare sig det har med döden att göra eller inte.😊 För världen är inte värd min sorg, uppmärksamhet..Då ska jag göra det som alla varit så bra på att göra mot mig - ignorera det.
Take me away.
✌🏽️
2015-11-27
23:54:01

En tanke åt djuren

Idag när jag hade matteprov tänkte jag på djuren. Deras rätt att leva. När vi var i ladugården igår och skulle gå på en mittengång, var det ungdjur på ena sidan och vuxna kor tror jag på andra. Våran handledare pekade åt kornas håll och sa "och här är våra slaktdjur".. Dom stod där framför oss lugna och levande. Men inom kort skulle dom stå på rad panikartade, i väntan på dödsklingan. Jag vet inte när, men när som helst antagligen. Det är så hemskt när man väl tänker på det. De står där i ena sekunden, död och blodig i andra. Som med Tindra, plötsligt upphörde andningen och själen flög iväg. Det var en tjej som sagt lite tidigare "jag ska bli vegetarian" och handledaren sa "för att de är så söta? Haha. Men dom är goda med" "nä, eller jo, nja.." Alltså - man blir inte vegetarian för smakens skull. Man blir det för djurens skull. Det är ett LIV liksom. Något som vandrar runt och lever, andas, springer, äter, vilar, gosar och följer sitt naturliga som vi. De kan vara familjemedlemmar. Så därför fattar jag särskilt inte dom i Kina hur dom kan äta hundar. De säljer hundars huven i plastförpackningar. Är de så hjärtlösa? Eller bara blinda? Egentligen är det känsligt för de flesta människor med att äta husdjur som just hundar eller hästar, men det är egentligen ingen skillnad mot grisar och kor som är vanligast att äta. Det finns fem gånger så många fler grisar än hästar i Sverige, men hur ofta ser man grisar ute? Nej, just det. Man ser bara hästar. Djuren får inte ens leva naturligt och ingen värdig död heller. Bara dra dom i svansarna och skära upp kroppen på dom. Samma med kycklingar. De har ett flertal i en kartong och bara häller dom på varandra från människans höjd och tusentals fraktas långt. Tuppkycklingar är det, de mals ned levande i en kvarn eller nåt. Helt värdelösa är dom för industrin p.g.a den stora efterfrågan på ägg. Å inte har hönorna det bättre som får trängas i hallarna, eller värre - burar. Får väl inte gå ut ens antar jag? Jag skulle kunna skriva en uppsats om det här, men dom flesta har väl slutat läsa antingen för de inte klarar av att höra sånt här eller för dom fortsätter blunda för verkligheten. Känner många som gör det. När jag säger till folk att jag är vegetarian brukar dom allra flesta säga "jag skulle vilja bli vegetarian, men..." MEN? MEN? Finns inga bra men. Människan klarar sig utan animaliskt. Det är väldigt smidigt att få tag i det idag. Det finns så mycket annat. Man mår mycket bättre och det är hälsosammare. Man äter alltid med gott samvete. Det är mindre risk för sjukdomar. Man räddar 100 djur på ett år. Det finns inga men. Det är bara bra saker. Så varför tveka? Mitt svar på det är att människor är för bekVäma och vågar inte släppa köttet. De tror det inte går. Men det går. Jag trodde att jag inte skulle klara det först bara för det var så nytt. Mina föräldrar blev arga när jag tagit det initiativet själv, men jag lyckades övertyga dom. Ingen är lyckligare än jag, förutom djuren då. Även om jag förklarar allt det här plus mycket mer som går att säga, fattar folk sig inte på mig riktigt. Inte bara om vegetarianismen utan allt annat jag pratar om. Jag pratar konstigt. Alltid. Mina ordval, ordföljder, toner, röst. ALLT. Men eftersom inte så många andra tänker som jag gör, måste det ju va någon ändå. Å då blev det jag. Djuren kanske inte förstår att det är precis jag, men dom har bland annat mig att tacka och vissa tillfällen kan dom förstå det. Inte minst att jag inte stödjer djurplågeri eller leder in dom till en slaktfabrik... När man är nere finns dom alltid där, de håller denna jord levande och hållbar. De förtjänar att leva❤️ Om alla kunde sluta blunda skulle djuren och naturen må så mycket bättre. Människor är inte bara blinda, de vill inte se. Vi mördar alla möjliga djur nu för tiden, å liksom vad ska du äta idag? Kalv? En liten kalv, den fick ju knappt leva! Låter bara brutalt, som att säga "jag ska äta en bebis till lunch" ungefär. Folk förstår inte hur synonyma alla människor och djur är. katt+ gris= djur. Bara det att vi inte äter katten, varför inte när vi ändå har grisen slaktad och klar? Bebis+kalv= djur. Varför inte grillad bebis när kalven ändå är uppäten? Jag äter hellre jord! Det finns absolut ingen fördel med att äta kött. Mina behandlare säger att dom hade tvingat mig att sluta va vegetarian om mina djuråsikter inte var så starka. Shit, hade verkligen tur där att jag var så tydlig..fattar inte hur jag skulle klara det. När någon frågar mig varför jag är vegetarian brukar jag svara kort och gott "Jag tycker inte att någon ska behöva offra sitt liv för att jag ska ha något på tallriken" Det är min åsikt som ingen kan ändra på, men jag lever inte själv och är under arton så jag måste plågas med att äta fisk, ägg och mjölk. Vilket många djur får dö för. Jag tänker kanske inte på det varje gång jag äter det, men ibland blir det bara vissa såna här stunder när man inser fakta. Å jag vet ju om det innerst inne. Jag ville göra det här bra, men mådde inte superbra (vet helt ärligt inte varför) och jag har mycket känslor för detta så kan bli "övertänd" eller vad man ska säga. Men jag försökte så gott jag kunde. Om ni undrar något över detta svarar jag gärna ☺️ Jag hoppas att betydligt fler kommer bli vegetarianer/veganer inom snar framtid. Då ska det va de återstående köttätarna som måste gå till köket för specialkost, och inte alla miljardertals veganer!😛 
Varför jag är vegetarian? ......... Varför är du inte det?