callshappines.blogg.se

Det känns som jag aldrig kan va nöjd. Och jag hatar mig själv för det. Jag ville ha hund, jag har viljat det i flera år. Nu har jag en och jag är fortfarande inte nöjd. Varför kan jag inte riktigt svara på. Mamma upprepar gång på gång "men nu har du ju fått en hund så nu borde du.." Både det och det.. Har inte svar på varför jag är som jag är. Jag känner mig nästan mer stressad och irriterad när jag har Kiro. Inte för att det är hans fel, men jag passar väl inte att ha hund. Det är dom sista orden jag ville höra av mig själv, och om någon annan ska säga det också bryter jag säkert ihop. Det blir liksom mer bekräftat om nån annan säger det jag tänker. Jag klagar över att jag är ensam, men när jag väl har en kompis här hemma (som är ovanligt) händer nåt ändå, som om jag inte vill plötsligt. Kan va för jag är ovan, jag vet inte.

Ibland får jag bara nog, men jag hämtar mig alltid så snabbt efteråt.. När det händer vill jag att det ska ta slut där och då. Det kan verkligen ske i olika grader, ibland så jag bara ger upp allt och sticker iväg eller sover. Eller så får jag bah jätteångest och det kan hända vad som helst. Igår kväll fick jag nog. Det brukar bli att det händer nåt eller att jag får nån tanke som växer sig större och det blir fler och fler. Jag känner mig så spänd att mina päron blir arga på mig när Kiro kissar inne, dom tycker jag är för långsam och är för bekväm/lat för att sköta honom. Har hört det många gånger nu. Vi skulle kolla på en film tillsammans, min syrra och mamma, men så kissade han inne. Så jag gick ut med honom och han var så bitig å jobbig som vanligt. Så lyssnar han inte heller. Mamma hade varit ute med honom en halvtimme innan dess men tydligen "ville" hon inte mer eller nåt så dom skicka ut mig. Jag bah släppte kopplet tillslut och gick bakom veden och blev förföljd. Min syrra skällde ut mig och sa saker som att jag tycker synd om mig själv och mer. Jag ville gråta men fick inte fram nån droppe, vet inte varför. Jag satt kvar när dom gick in och ville verkligen inte med in. Så jag gick längre in mot vedhögen och la mig där. Jag ville sova men klockså va bara nio och solen sken starkt. Dessutom var jag för pigg och det var obekvämt som tusan. Plus att jag var rädd att nån spindel skulle krypa upp i mitt ansikte. Efter kanske 20 minuter gick jag bort mot åken och vidare, och vidare, och vidare... Jag ville långt bort och helst flera dar mest för att dom andra skulle fatta att jag menade allvar. Ut på nån vandring, även om jag inte kan nåt om vildmarken. Hur mycket jag än vill, men jag vet inte hur man överlever och om växter, skydd, väder osv. Men jag fortsatte tills jag gått 1 mil. Sen va det mörkt och jag försökte hitta nånstans att sova. Var svårare än jag trodde. Testade gå in på en kyrkas område men det var sjukt märkt och jag var rädd att nått larm skulle gå om jag gick in där. Gick förbi en hel del lador så smög omkring och kände på dörrar. Typ en var öppen men det var sjukt mörkt där inne och trodde jag skulle stöta på ett hängande lik där inne och vågade inte sträcka in handen för att leta efter lyse. Så det sket sig. Jag är för feg alltså. Sen gick jag en liten bit till och såg att några va vakna i ett hus. Som ägde ladugård. Var inte så dum och kände på dörrar där, men jag funderade starkt på att knacka på för att fråga om sovplats. Men det kanske skulle verka lite väl psycho mitt i natten så. Det fanns en stor, sluttande sten utanför som jag la mig på. Trodde jag skulle somna där, men jag är alldeles för ovan för det - tydligen. Min insektsfobi hindrade mig från det. Kändes som det kröp på mina ben/lår hela tiden. Jag som tycker det kryper när jag ligger i sängen, tänk utomhus då? Ibland kände jag nåt äckligt på fingrarna som jag bah skakade bort. Låg där en timme, satt upp ibland. Sen kom det nåt stort på min kind och det var droppen! Jag satte mig upp tvärt och va där ett tag, funderade på vad jag skulle göra. Jag gick en liten bit till. Men vände faktiskt hemåt sen. Jag tror jag älskar min säng lite för mycket. Jag var jätteberedd på att få en utskällning när jag skulle komma hem, och bli misshandlad. Inte för att jag blivit det innan men jag var bara helt säker på det. Därför tvekade jag en del, men jag tänker att jag bara fick stå ut med det, det är ju inte mer än jag förtjänar. Det tog mycket längre tid att gå hem än åt motsatt håll, såklart. Jag hade föreställt mig att jag skulle hamna på nyheter24 eller annan skit att jag varit borta flera dar. Bullshit, jag vet men tänkte så ändå. Jag var bara så trött på mitt tråkiga liv och att det alltid ska bli bråk antingen i mitt huvud eller hemma, som jag inte vill återvända till. Jag hade gått förbi ett par hästar som jag på allvar funderade på att låna för att rida hem, vilket va 8 kilometer därifrån. Jag hade så ont i knät för jag gick för mycket på asfalt, även om jag försökte gå på gräset vid kanten och så. Men jag kunde ju inte sno en häst för det. Även om jag var så frestad att jag gick in i hagen till den som stod upp. En gråvit valack eller hingst. Grimmor och grimskaft hängde utanför. Han backade undan när jag gick mot honom. Så jag vände mig och sträckte ut handen bak till honom som han nosade på. Ganska snabbt efter kunde jag röra honom på hela kroppen. Men sen inget mer, gick ut igen. Klockan kanske var två på natten. Jag fortsatte att gå för mig själv. Frös hela vägen tillbaka så fingfaran stelnade och hade luva på för det mesta. Såg en hel del rådjur, vacker dimma. Väldigt lite trafik, skönt. Hade ingen mobil eller nåt med mig heller, ville inte få ångest av några sms eller så. Jag märkte hur det ljusnade mer och mer och gissade på att klockan kan ha hunnit bli fyra. Var inte jättetrött, tack vare kylan. En å annan bil/lastbil körde förbi redan då. Fåglarna började kvittra och allt kändes bara konstigt. Jag märkte hur jag hallucinerade ibland också att djur eller nåt sprang förbi mig. Jag tänkte en hel del under tiden på Kiro, att han skulle va min räddning men att jag fått förhinder p.g.a honom. Jag hade bestämt för mig att jag skulle säga att jag vill vi lämnar tillbaka honom. Ja, på allvar tänkte jag på detta. Jag passar inte att ha hund. Jag kan inte ens ta hand om en Golden-valp. Då kan jag ju ingenting. Om jag inte kan ha häst heller p.g.a sån anledning kan livet dra. Men detta gjorde mig djupt besviken på mig själv. Jag ville inte hata Kiro, och visst det kanske jag inte gör men vi kommer inte överens. Jag hade sagt för mycket när jag la upp honom på fb, att jag nu hämtat min själsfrände.. Ha inte för höga förhoppningar gott folk, och säg inte för mycket tills ni vet säkert. Mamma säger att det kan komma senare, men nåt sånt är så speciellt att man känner det direkt med personen/djuret, eller efter ganska kort tid iaf. Som med Mimmi, Kenny tog det lite längre tid. Vi kanske inte är själsfränder men jag kände tidigt att vi kom otroligt bra överens. När jag var hemma sov dom andra, och klockan var halv fem på morgonen. Måste va det längsta jag varit vaken. Så sminkade jag av mig, fixade Kiros mat, satte upp håret i en tofs och la mig skakandes i sängen. Tog upp Kiro för värme men han ville inte hålla sig lugn, såklart. Blev väckt halv nio och fick reda på att dom tydligen letat i två timmar efter mig inatt och till å med frågat runt.. Trodde inte det. Jag hade i huvet liksom "everybody would be just fine without me" eller nåt sånt. Dom var inte arga, hade bara sovit väldigt lite. Tillochmed jag hade sovit mer. Känns som allt jag säger är fel, så jag vågar inte göra nånting, visa mig, prata med andra, ta initiativ eller ens svara i telefon. Min existens stör andra, jag orsakar bara de sämre delarna i folks liv. Lika bra att dom inte är med mig överhuvudtaget. Jag vill väl tydligen igenget tillräckligt mycket, jag ville ge mig av härifrån men för att jag är så svag gav jag mig tillbaka. Var fortfarande trött idag efter dom två milen. Såklart hade jag låten boulevard of broken dreams på hjärnan hela tiden, fanns ju inget som passade bättre. I walk alone I walk alone.