callshappines.blogg.se

2016-06-28
01:43:39

Den misslyckade "vandringen"

Det känns som jag aldrig kan va nöjd. Och jag hatar mig själv för det. Jag ville ha hund, jag har viljat det i flera år. Nu har jag en och jag är fortfarande inte nöjd. Varför kan jag inte riktigt svara på. Mamma upprepar gång på gång "men nu har du ju fått en hund så nu borde du.." Både det och det.. Har inte svar på varför jag är som jag är. Jag känner mig nästan mer stressad och irriterad när jag har Kiro. Inte för att det är hans fel, men jag passar väl inte att ha hund. Det är dom sista orden jag ville höra av mig själv, och om någon annan ska säga det också bryter jag säkert ihop. Det blir liksom mer bekräftat om nån annan säger det jag tänker. Jag klagar över att jag är ensam, men när jag väl har en kompis här hemma (som är ovanligt) händer nåt ändå, som om jag inte vill plötsligt. Kan va för jag är ovan, jag vet inte.
Ibland får jag bara nog, men jag hämtar mig alltid så snabbt efteråt.. När det händer vill jag att det ska ta slut där och då. Det kan verkligen ske i olika grader, ibland så jag bara ger upp allt och sticker iväg eller sover. Eller så får jag bah jätteångest och det kan hända vad som helst. Igår kväll fick jag nog. Det brukar bli att det händer nåt eller att jag får nån tanke som växer sig större och det blir fler och fler. Jag känner mig så spänd att mina päron blir arga på mig när Kiro kissar inne, dom tycker jag är för långsam och är för bekväm/lat för att sköta honom. Har hört det många gånger nu. Vi skulle kolla på en film tillsammans, min syrra och mamma, men så kissade han inne. Så jag gick ut med honom och han var så bitig å jobbig som vanligt. Så lyssnar han inte heller. Mamma hade varit ute med honom en halvtimme innan dess men tydligen "ville" hon inte mer eller nåt så dom skicka ut mig. Jag bah släppte kopplet tillslut och gick bakom veden och blev förföljd. Min syrra skällde ut mig och sa saker som att jag tycker synd om mig själv och mer. Jag ville gråta men fick inte fram nån droppe, vet inte varför. Jag satt kvar när dom gick in och ville verkligen inte med in. Så jag gick längre in mot vedhögen och la mig där. Jag ville sova men klockså va bara nio och solen sken starkt. Dessutom var jag för pigg och det var obekvämt som tusan. Plus att jag var rädd att nån spindel skulle krypa upp i mitt ansikte. Efter kanske 20 minuter gick jag bort mot åken och vidare, och vidare, och vidare... Jag ville långt bort och helst flera dar mest för att dom andra skulle fatta att jag menade allvar. Ut på nån vandring, även om jag inte kan nåt om vildmarken. Hur mycket jag än vill, men jag vet inte hur man överlever och om växter, skydd, väder osv. Men jag fortsatte tills jag gått 1 mil. Sen va det mörkt och jag försökte hitta nånstans att sova. Var svårare än jag trodde. Testade gå in på en kyrkas område men det var sjukt märkt och jag var rädd att nått larm skulle gå om jag gick in där. Gick förbi en hel del lador så smög omkring och kände på dörrar. Typ en var öppen men det var sjukt mörkt där inne och trodde jag skulle stöta på ett hängande lik där inne och vågade inte sträcka in handen för att leta efter lyse. Så det sket sig. Jag är för feg alltså. Sen gick jag en liten bit till och såg att några va vakna i ett hus. Som ägde ladugård. Var inte så dum och kände på dörrar där, men jag funderade starkt på att knacka på för att fråga om sovplats. Men det kanske skulle verka lite väl psycho mitt i natten så. Det fanns en stor, sluttande sten utanför som jag la mig på. Trodde jag skulle somna där, men jag är alldeles för ovan för det - tydligen. Min insektsfobi hindrade mig från det. Kändes som det kröp på mina ben/lår hela tiden. Jag som tycker det kryper när jag ligger i sängen, tänk utomhus då? Ibland kände jag nåt äckligt på fingrarna som jag bah skakade bort. Låg där en timme, satt upp ibland. Sen kom det nåt stort på min kind och det var droppen! Jag satte mig upp tvärt och va där ett tag, funderade på vad jag skulle göra. Jag gick en liten bit till. Men vände faktiskt hemåt sen. Jag tror jag älskar min säng lite för mycket. Jag var jätteberedd på att få en utskällning när jag skulle komma hem, och bli misshandlad. Inte för att jag blivit det innan men jag var bara helt säker på det. Därför tvekade jag en del, men jag tänker att jag bara fick stå ut med det, det är ju inte mer än jag förtjänar. Det tog mycket längre tid att gå hem än åt motsatt håll, såklart. Jag hade föreställt mig att jag skulle hamna på nyheter24 eller annan skit att jag varit borta flera dar. Bullshit, jag vet men tänkte så ändå. Jag var bara så trött på mitt tråkiga liv och att det alltid ska bli bråk antingen i mitt huvud eller hemma, som jag inte vill återvända till. Jag hade gått förbi ett par hästar som jag på allvar funderade på att låna för att rida hem, vilket va 8 kilometer därifrån. Jag hade så ont i knät för jag gick för mycket på asfalt, även om jag försökte gå på gräset vid kanten och så. Men jag kunde ju inte sno en häst för det. Även om jag var så frestad att jag gick in i hagen till den som stod upp. En gråvit valack eller hingst. Grimmor och grimskaft hängde utanför. Han backade undan när jag gick mot honom. Så jag vände mig och sträckte ut handen bak till honom som han nosade på. Ganska snabbt efter kunde jag röra honom på hela kroppen. Men sen inget mer, gick ut igen. Klockan kanske var två på natten. Jag fortsatte att gå för mig själv. Frös hela vägen tillbaka så fingfaran stelnade och hade luva på för det mesta. Såg en hel del rådjur, vacker dimma. Väldigt lite trafik, skönt. Hade ingen mobil eller nåt med mig heller, ville inte få ångest av några sms eller så. Jag märkte hur det ljusnade mer och mer och gissade på att klockan kan ha hunnit bli fyra. Var inte jättetrött, tack vare kylan. En å annan bil/lastbil körde förbi redan då. Fåglarna började kvittra och allt kändes bara konstigt. Jag märkte hur jag hallucinerade ibland också att djur eller nåt sprang förbi mig. Jag tänkte en hel del under tiden på Kiro, att han skulle va min räddning men att jag fått förhinder p.g.a honom. Jag hade bestämt för mig att jag skulle säga att jag vill vi lämnar tillbaka honom. Ja, på allvar tänkte jag på detta. Jag passar inte att ha hund. Jag kan inte ens ta hand om en Golden-valp. Då kan jag ju ingenting. Om jag inte kan ha häst heller p.g.a sån anledning kan livet dra. Men detta gjorde mig djupt besviken på mig själv. Jag ville inte hata Kiro, och visst det kanske jag inte gör men vi kommer inte överens. Jag hade sagt för mycket när jag la upp honom på fb, att jag nu hämtat min själsfrände.. Ha inte för höga förhoppningar gott folk, och säg inte för mycket tills ni vet säkert. Mamma säger att det kan komma senare, men nåt sånt är så speciellt att man känner det direkt med personen/djuret, eller efter ganska kort tid iaf. Som med Mimmi, Kenny tog det lite längre tid. Vi kanske inte är själsfränder men jag kände tidigt att vi kom otroligt bra överens. När jag var hemma sov dom andra, och klockan var halv fem på morgonen. Måste va det längsta jag varit vaken. Så sminkade jag av mig, fixade Kiros mat, satte upp håret i en tofs och la mig skakandes i sängen. Tog upp Kiro för värme men han ville inte hålla sig lugn, såklart. Blev väckt halv nio och fick reda på att dom tydligen letat i två timmar efter mig inatt och till å med frågat runt.. Trodde inte det. Jag hade i huvet liksom "everybody would be just fine without me" eller nåt sånt. Dom var inte arga, hade bara sovit väldigt lite. Tillochmed jag hade sovit mer. Känns som allt jag säger är fel, så jag vågar inte göra nånting, visa mig, prata med andra, ta initiativ eller ens svara i telefon. Min existens stör andra, jag orsakar bara de sämre delarna i folks liv. Lika bra att dom inte är med mig överhuvudtaget. Jag vill väl tydligen igenget tillräckligt mycket, jag ville ge mig av härifrån men för att jag är så svag gav jag mig tillbaka. Var fortfarande trött idag efter dom två milen. Såklart hade jag låten boulevard of broken dreams på hjärnan hela tiden, fanns ju inget som passade bättre. I walk alone I walk alone. 
 
Det är sant. Någon ond röst i mitt huvud är min enda vän känns det som. Den säger såhär till mig. Jag kommer inte överens med någon människa knappt. Djuren gillar mig inte längre, för allt jag gör är fel, har sån press på mig. Orkar inte med den, jag borde bara lägga mig mitt i skogen och stanna där för att vänta in den sista vilan. Men det är jag för rädd för. Ingen bryr sig om jag skulle göra det, det skulle snabbt gå över iaf. Ingen bryr sig om att jag är rädd för att göra det. Folk märker inget förräns man tar till drastiska åtgärder och metoder. Ingen kommer märka det för jag ger alltid upp
Ingen gillar att va ensam. Men det är inte mycket att göra åt när man aldrig är nummer ett för någon.
💀
2016-06-23
22:19:35

Ny undersökning på G

Först måste jag bara säga att jag fick en sån stor chock när jag loggade in idag.. Gissa hur många besökare jag haft idag 23 juni...jo, drygt 100 stycken?! Det är ju helt sjukt!! Jag har ju liksom bara typ 5-10 annars. Innan har jag haft som mest 40 men shit vilket stort steg detta blev alltså.. Hoppas många av dom vill fortsätta kolla in på min blogg. Jag delade med mig av det hemma vilket jag inte skulle gjort eftersom ännu en besvikelse ska tas om hand.. Reaktion "Ja. Vad..roligt." Asså va. Betydde inte nåt att nämna det ens. Men det betyder mycket för mig, att så många ville ta sig tid att läsa mitt inlägg liksom, trodde inte det skulle bli så stort. Så ska försöka glömma den usla reaktionen som betyder kunde-inte-bry-mig-mindre. Seriöst, jag måste bli bättre på att hålla saker dör mig själv. Jag har alltid varit sån att berätta precis allting och alltid säga sanningen så långt det går. Om det inte skulle va nåt jättepinsamt då. Den sidan irriterar mig, och tror en del folk blivit förvånade under åren pga den sidan av mig. Men jag har faaktiskt blivit bättre på att inte berätta precis allt för allmänheten om vad som händer och så. 
Sen Tenhult har jag ändrats lite, inte bara medvetet. Min hjärna/kropp/whatever har snurrat ihop sig inuti mig. Det har hänt en del saker som skrämt mig lite grann, ja asså jag har skrämt mig själv. Jag önskar man kunde fly från sig själv ibland haha. Som andra kan göra så lätt med mig. Om man jämför mig mkt när jag var tolv och nu, är jag väldigt olik mig själv. Kanske inte låter så konstigt egentligen eftersom man mognar ganska snabbt efter tolv år hehe. Svårt att förklara men asså jag trodde aldrig jag skulle tänka så, eller bli sån som jag är nu när jag va omkring den åldern. Jag trodde jag bara skulle bli en mystisk tjej som gick omkring endast svartklädd och lyckats nå min drömvikt, som va typ omkring 48 kilo eller nåt sånt. Jag ville tydligen att man skulle se på skolfotorna hur jag ändrats på ett "positivt" sätt genom åren. Det blev bara endast dåligt. Jag såg likadan ut och sista året, i nian alltså, var jag inte ens med för jag ställde typ till en scen som hela klassen såg och hörde för jag ville inte bli fotad. Jag kände mig sä otroligt ful, svettig och fet den dagen. Fotografen sa kom igen nu och några av mina kompisar med och försökte tvinga mig upp på den där sabla bänken där jag alltid få stå på samma plats (längst till höger högst upp). Dom lyckades inte, och fotografen sa bara "ja men då kan du gå ut" vilket jag blev lite upprörd över, men det behövde jag inte bli för vad skulle jag där inne å göra när jag ändå intr ville vara med.. Så mötte jag en av mina klassföreståndare i korridoren och trodde jag rymde men jag sa bara "ehm nä jag ska bara på toa.." Lögnerna blev fler på högstadiet. Toan. En väldigt välbekant plats för mig, särskilt på högstadiet. Det var där min tillflykt blev många dar i veckan. Om någon lektion blev för jobbig, jag inte visste vart jag skulle, blev osäker på mig själv (framförallt utseendet såklart) eller jag stötte på nån jobbig människa.. Nu i Tenhult gör jag aldrig så. På T3 har jag gjort så ett par gånger pga panikattacker eller vad man ska kalla det, men inte i skolan. Där har jag sanna vänner jag känner mig trygg med. Lite för mycket, för om ingen av dom är där får jag runt som en orolig varg. Flockdjuret inom mig och så haha. Men som sagt, samtidigt som mycket har blivit bättre så har en del saker förvärrats. Till exempel jag är inte lika rädd för att dö, där tänker jag helt annorlunda nu än för ett par år sen. Det kanske är bra att inte va rädd men jag tror inte det är så hälsosamt tänk det jag har. Men det funkar. Jag faller ihop av nedstämdhet oftare nu, förstår inte vad det beror på. Kanske för att även om jag försökt förändra mig där nu, bland massa nya människor som inte hade en aning om vem jag va, insåg som alla andra att jag inte var något att ha. Så jag blev påmind om det och typ gett upp.
 
 
Fick hem papper från BUP häromdan, eftersom jag frivilligt bett om en tid. Ja, där såg ni ännu ett exempel om hur desperat jag är efter att berätta allt och är onormal. Man brukar ju oftast bli tagen till BUP. Efter det som hände för en månad sen bad jag mina päron ringa nån jag snackat med innan helst så jag inte behöver berätta om min livshistoria för 30:e gången. Är så trött på att börja om med en ny person hela tiden. Hjälper ju inte ett skit heller. Enda gången det gjorde det var när vi gjorde Asperger-undersökningen. Nu ska vi göra en ny hoppas jag, kolla om jag har nåt mer. För det känns som det. Men jag vet inte. Fick ju fylla i papper då som ska med 1:a juli när vi ska dit. Asså dom överdrev ju inte lite.. Trodde jag bara skulle dit och snacka så skullle dom göra nån bedömning eller liknande. Känns som jag gjort såna där papper flera gånger, för det har jag. Kände igen en del med, inte så konstigt för dom har använt samma papper sen 2011 xD Uppdatering kanske? Äh, om dom vill ha papper av mig ska dom väl få det, gillar ju faktiskt att fylla i saker om mig själv. Är så ego ju, måste kämpa för att inte prata om mig själv så mycket. Jag känner som innan den första diagnosen - jag vet inte om jag hoppas på eller inte om det ska va nån diagnos. För om det är det, vet man vad det är och slipper va så förvirrad av varför jag är som jag är. Men då har jag ju ännu en diagnos liksom, det vill jag inte ha. Allt jag har suger så hårt.
✌🏽️
2016-06-20
23:05:59

Ensamheten

Jag har varit ensam hela mitt liv. Både i kärlek och vänskap. Och allt man kan komma på. Jag är ganska säker på att det beror på socialfobin, men Aspergern är helt klart grunden till det. Det känns som jag inte har levt, men det är för alla har sån uppfattning (som är självklar för dom) att man ska ha kul med människor, eller hitta på saker som gör en till badass eller kastas in i ett äventyr, om det så är utgång i främmande stad eller vandring i fjällen. 
Normala ungar - utan Asperger- går i skolan som dom flesta andra, hittar nya kompisar, kommer hem och chillar vid datorn elr åker på fotbollsträning. Kanske med nån kompis eller två. Nästa dag känner dom för att sova hela eftermiddagen för dom är så trötta, sen kanske lite läxor en stund. Medan dom håller kontakter med dom i skolan. Kanske till och med random personer på internet. På helgerna och loven åker dom hem till en vän och har kul, ens vän kanske har bjudit hem ett par stycken andra som dom blir kompis med, och fortsätter ses. Det fortsätter ungefär så. Ibland/ofta åker till krogen, klubben eller hem till kompis/halvkompis på fest. Man dricker, tatuerar sig, dansar, röker, lär känna nytt folk och har kul. Det är inget konstigt liksom, vardagsmat. Man kanske tror att ens vardag ser likadan ut när det är jobb eller skola. Men jag har AS, för mig ser det likadant ut hela tiden, året runt. När jag var liten - jag är i skolan och har lite kompisar att umgås med och är positivt inställd till livet. Jag antar att jag är vän med alla. Inget konstigt. Jag märker däremot inte när dom andra förolämpar mig, ger mig suckar eller skeptiska blickar. Men det växte sig på sen ju äldre och medvetnare jag blev. Till slut syntes jag inte alls. Jag hittar anledningar som att jag är för stor, ful och tråkig. Jag passar inte alls in. När jag är hemma kollar jag på tv och försöker göra läxor. Mycket stillasittande liv, inte undra på att man blev kallad tjock och lat. Ingen har berättat för mig om hur viktigt träning är och om kalorier ju. I högstadiet är jag ensammare än någonsin. Jag umgås med ett par stycken för att jag känner mig tryggare i flockdjuret jag är. Jag åker hem och varje dag är proceduren den samma - gå på toa, kollar hur stor min mage är idag, går in på mitt rum och tränar så mycket jag orkar och tänker en hel del under tiden så det ibland leder till gråt, lagar sen mat och begränsar portionen så mycket som möjligt såklart, sen är jag väl på mobilen och kollar på tv. Oavsett humör gör jag allt detta. Sen upp nästa dag till skolan att genomlida, så går cirkeln runt, oavsett humör och tillstånd. Längtar tills sommarlovet och sen gymnasiet, där jag kan börja nytt liv. Det går bra i början, jag känner mig mer social och ingen vet vem jag är först. Sen hände nåt, och jag isolerar mig på mitt internatrum och drar mig tillbaka lika mycket i denna skola som i grundskolan. Alla får reda på hur jag egentligen är som person, en som ingen vill va med om man inte måste. Jag vill sluta. Men vet inte vilket jag mest vill sluta i, skolan eller livet. Längtan att komma bort är stark i alla fall. Jag har gått första året nu i alla fall. Det har hänt mycket, men ändå inte. För min personliga utveckling har jag ändrat mig en del och varit med om otroligt mycket. Fått både möjligheter och förluster. Men för andra - normala- människor i min ålder skulle det va ingenting. Jag har inte blivit sån att jag sticker ut mitt i natten och hänger med några, eller på egna äventyr heller. Jag har inte 10 vänner jag umgås med varje helg och dricker och ligger runt och bli uppe till fyra på morgonen å sen sova till tre på dan. Jag har aldrig gjort det dära. Hemma har jag inte ens vänner. Hela mitt liv har sett i princip likadant ut.
Sånt här rinner över mig på kvällen/natten när jag är själv oftast, som allt annat. Men även på dan och det behövs inte stora händelser eller meningar som får mig påmind om mitt tråkiga liv. Om jag bara hör nån att dom ska på fest eller kanske ens bara va med kompisar nån dag i helgen, blir jag besviken på mig själv. Men jag är alldeles för osocial och har för lågt självförtroende för att göra såna grejer. Nu vet ju jag att många människor som är på klubb osv kan ha uselt liv, skära sig, va självmordsbenägna.. Å för att glömma det för en stund gör dom såna grejer som normala tonåringar gör - lever. Vilket är helt rätt inställning, jag klandrar dom absolut inte för det. Jag önskar jag va lika modig som dom på det sättet. När jag känner att jag lever är när jag rider. Va i naturen med djuren är helande. Men det blir såklart ensamt. Jag är människa, och oavsett art egentligen är man beroende av nån slags kontakt med sina artfränder. Så därför känns ju det. Oavsett om jag vill det eller inte, det sköljs över mig så hårt och jag vill inte känna så med tanke på att jag sagt så många gånger att jag hatar människor, men jag är beroende av dom (av bra människor) som alla andra. Jag är inget undantag, jag har samma behov som vilken människa som helst. Jag har dragit mig undan från dom så mycket att jag inte har koll på hur dom funkar och förstår mig oftast inte på dom, eller vad jag själv håller på med. AS:et gör det inte bättre heller. Vilket gör att andra också drar sig undan. Jag har umgåtts med djur och fokuserat så pass mycket på dom att jag kan komma på mig själv ibland med att bete mig som ett djur.. Jag känne gång på gång att jag borde agera och ge mig ut nånstans, vilket jag faktiskt har gjort en gång. Men det var nästan per automatik eftersom jag och min bästa kompis var som stalkers efter några. Men jag hatade ju det, kan ha berott på att personerna inte brydde sig ett skit om oss.. Jag känner att om jag ska ut på sånt igen måste det va med några jag känner riktigt bra för att känna mig trygg i det jag gör. När jag sagt detta till mamma säger hon bara "men om du mår så dåligt över det så kan du antingen ut och göra dom grejerna eller acceptera det som det är" Alltså att jag är hemma och kollar på film varje fredag och lördag. Har gjort det i några år nu, för det är det jag fastnat för liksom. 1. Inget annat finns just då i min aspergerhjärna 2. jag älskar film. Sen sätter jag mig med iPaden/mobilen/dagboken och ångrar allt jag gjort i livet ungefär. Jag kan bara inte komma igång och göra dessa saker. Inte ens något litet. Jag kanske inte är tillräckligt villig, eller jag tror att JAG är villig, men inte AS:et som vanligt. Det är den som får min rumpa fastklistrad här hemma som en liten enstörig tant. Jag isolerar mig här hemma också - ännu mer. Men på samma gång har jag ångest över att jag är så osocial, och det kanske får mitt hat för människor och framförallt mig själv att växa sig ännu större. Det är ju inte deras fel, det är bara mig det är fel på att jag är så konstig och läskig som en uggla i mörkret. Fast ännu värre. Jag undrar vart jag kommer sluta.. När jag berättade i sjätte klass för min dåvarande psykolog att jag när jag blir stor vill jag flytta ut på nån ödeplats med min drömhäst och isolera mig där å bara va med den tittade hon på mig som om jag precis mördat någon och skrattat åt det, så sa hon "Ookej." ... Ehm ja.. Å det värsta är att jag känner ungefär samma nu xD Visst, det behöver inte va en ödeplats och jag behöver inte klara mig som en bonde på 1800-talet. Men jag vill fortfarande bo på landet med några djur. Det är huvudsaken, och det är ju inget konstigt. Guh vad jag strävar efter att va normal egentligen, alla säger ju att ingen är normal, men det finns en norm egentligen ju. Om vi tänker min ålder: dom flesta går i skolan, en del skolkar ibland, man har något extraknäck på kvällen, på helgerna musik högsta volym som dundrar i högtalarna bland en hoppande folkmassa, träffa vänner på stan eller hemma ibland, åka nångång med familjen på resa (eller dessa älskade vänner), om man inte har familj gör man annat. Det varierar i alla fall i lagom mängd. Så är det för alla människor i hela Europa typ. Hos mig finns ingen variation särskilt inte när det kommer till skola. Rutinerna är för strikta från morgon till kväll, om något ändras blir jag hyper. Om jag är på nåt nytt ställe förväntar jag mig en panikattack när som helst, särskilt när jag är själv där. Därför känner jag mig mycket tryggare med någon jag känner bra. Men det gör väl dom flesta. Bara det att det kan avgöra så himla mycket för mig.. 
 
In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends
💀