callshappines.blogg.se

2017-02-21
23:29:00

Pengars universum går emot mig

Det har hänt lite! Jag ska börja på gym här i Tenhult äntligen 😄 Jag pratade med min psykolog i fredags och försökte göra en slags "plan" till hur jag skulle gå till väga. Det hela lät så fånigt, lät så anpassat bara för jag har AS.. men ändå. På ett sätt gick planen smidigare i verkligheten och samtidigt inte. Jag visste inte hur jag skulle göra men jag bara gick in där. Eller inte så "bara" egentligen eftersom det var ett hav av barn i utgången/ingången. Vad fasen skulle barn göra på en träningsstudio? Så jag va tvungen att vänta flera minuter för jag skulle typ svimma om jag gick in till så mycket folk. När det lugnat sig lite gick jag in och där fanns en reception. Jag bara sa "hej! Jag skulle vilja ha ett medlemskap" och hon förstod genast och tog fram papper och grejer. Jag tänkte det skulle gå smidigt ändå. Jag skrev in namn, personnummer osv. Sen kom det värsta. Hur jag skulle betala.. Helst ville jag betala hela summan (3000 för ett år) på en gång.. Så jag sa att jag kunde ta swisch. Jag skaffade ju det i fredags och hade aldrig använt det men visst. Jag gick in på det och det GICK INTE trycka på en endaste sketen knapp!! Fattar inte vad det var för fel. Så jag frågade vad det andra sättet var, som var autogiro. Jag undvek det eftersom jag inte alls fattade vad det betydde att man skulle betala en viss summa i månaden. Men jag behövde tydligen inte göra nåt för det drogs automatiskt. Så då fick jag ett till papper där jag skulle skriva in min bank och bankkontonummer.... Vet ni va jag gör då? Jo jag tar fram mitt betalkort! -_- Jag skrev en halv fyra först men då hindrar receptionisten mig och säger "nej det är inte dom siffrorna du ska skriva!" Så drog hon en lång förklaring om skillnaden på betalkort och bankkonto och bla bla helt dumförklarad kände jag mig.. Jag hade ingen aning om vad det betydde ju. Då förklarade hon hur jag skulle ta mig in på bankappen på mobilen. Den laddade och laddade och laddade. Så kom jag på att jag haft problem med mobildatan. Så jag frågade om dom hade wi-fi. Ja då fick jag följa med till kontoret och en tjej läste upp lösenordet för mig..TVÅ gånger för min mobil vägrade connecta. Så det funkade inte heller. Jag ville bara skrika och gråta för hela jävla universum är emot mig. Jag ville ju det här så gärna. Så jag rusade till utgången och trängde mig förbi alla människor och tog på mig skorna. Då mötte jag receptionisten i dörren och jag fick förklara att det inte funkade men då sa hon att jag kunde få med pappret och skriva in numret hemma och lämna tillbaka det en annan gång. Då blev det en sån där jobbig situation för man får inte gå in med skor så jag stog helt ovetande när hon gick bort en bit till receptionen. Ska jag följa efter.? Eller inte..? Samtidigt stod en kille i träningskläder framför mig ivägen och gjorde ett sånt där fake leende som ungefär betyder "ska.du.gå.ur.min.väg.nån.gång.eller." Så jag tog snabbt av mig skorna och skuttade förbi och nästan trillade in i receptionisten som kom med pappret från ingenstans. Så gick jag ut med pappret och visste inte om jag skulle komma tillbaka. En vän stod utanför och höll i Kiro medans jag var inne och då kände jag ingen frihet till att uttrycka mina känslor som jag brukade ha förr när jag var hemmabunden å bara kunde sticka iväg. Hon hörde nog att jag var på väg att gråta men det kom inga tårar fastän jag ville. Jag var bara så arg och besviken och skämdes. Och hon fråga om vi skulle gå en längre promenad, NÄÄ hur fan skulle jag orka det när jag bara ville slänga mig på sängen (som var kilometer bort) och lyssna på "hello darkness my old friend..osv osv" Men jag var tvungen att stå ut resterande kilometer. Det lugnade ju sig såklart. Men jag ringde pappa och han smsade mitt nummer, jag startade om mobilen och upptäckte idag att mobildatan funkade igen. Å jag vågade mig till receptionen ikväll igen. Det gick så sjukt smidigt. Och jag vet precis hur jag ska göra. Det kändes bara så skönt. Så nu är jag medlem. Hoppas bara jag ska våga mig dit i fortsättning i alla fall. Det kommer förmodligen inte vara för jag är lat, utan isåfall att jag inte trivs med att det är så mycket folk där omkring mig.
 
Ibland blir det lite nedslag i ridningen, och inte bara fysiskt. Sist jag red var vi i paddocken och sen skulle vi skritta av hästarna utanför lite grann. Vi red förbi ett par andra hästar i en hage och en av dom var vääääldigt intresserad. När vi red tillbaka förbi dom igen fick hästen jag red på nåt galet ryck och taggade igång både min väns häst framför och dom i hagen och dom backade, stegrade, hoppade, sprang och allt. På bara några sekunder. Hästen i hagen bockade såg jag i ögonvrån och jag tänkte bara "men sluta göra det värre jäkla häst" haha. Min vän framför mig såg så lugn ut och hade en sån blick att hon verkligen varit med om det där miljoner gånger så det var som liksom "here we go again" och visst jag kan förstå att hon är såpass van för hon har ridit dom hästarna mer än mig, och i betydligt fler år än mig, så inte konstigt att hon var så lugn och behärskad. Men det som gjorde mig ledsen var att jag själv var så spänd. Jag kände mig rädd och orolig. Jag reagerar asså när ett så stort djur gör dramatiska, hastiga rörelser. Jag blir så ledsen. Jag, som är endast "känd" för att va hästälskare. Så ska jag bli så feg. Så jäkla dålig. Det har alltid varit så, fast det var förstås värre innan. Men jag önskar att jag oftare kunde ta allt med en klackspark och skratta lite åt saken. Men nä, jag kan inte va behärskad, jag blir bara arg på allt och vill slåss, gråta och hela baletten. Det gäller inte bara hästar. Jag tar hårt vid mig vad jag än misslyckas med. Jag vet inte om det är att jag skäms så mycket eller att jag försöker bevisa nånting eller om det är nåt annat som pågår i mitt huvud.. Sen har jag inte kunnat rida den där frieserhästen på ett långt tag heller, p.g.a det jäkla vädret och underlaget. Hästarna har ju inga broddar heller så då går det inte. Det är inte jag som styr över det. Kan någon förstå att det verkligen känns som att universum är så mycket emot mig? I alla fall vid såna situationer. Inte "nu kommer jag kanske dö"- situationer, men när det handlar om självförtroende, utveckling och förväntningar osv. (Eller pengar 😒..)
 
I onsdags gjorde jag en fantastisk sak. Jag tatuerade mig för första gången. Som jag längtat. Den betyder mycket för mig och kommer nog peppa mig många gånger i livet. Det var självklart att den texten skulle finnas med på min kropp.
Jag kunde inte va nöjdare ❤
✌🏽
2017-01-11
23:02:01

Tänket och handlingarna förändras

Jag har börjat tänka lite annorlunda, jag är ingen tankeläsare men det är som om jag tänker som den genomsnittliga människan. Då tänker ni kanske "no shit?!" Men faktiskt har jag alltid kännt mig annorlunda, och jag hade helt rätt. Jag minns när jag i femman eller när det va jag ute och gick med en kompis stannade jag vid en bäck som porlade fint tyckte jag. Hon undrade varför jag stannade och sen sa hon "asså ibland undrar jag om du har en sjukdom" men jag bara skrattar åt det. Samma ställe gick jag med mamma ett tag senare. Jag sa att jag kände mig annorlunda, och hon sa att så säger alla ungdomar. Jag tänkte/sa att det gör dom säkert, men det är verkligen nåt speciellt eller annorlunda eller konstigt i alla fall med mig. Jag vet det bara. Sen sa hon "ibland tror jag du har en sjukdom". Precis samma ställe sa dom samma sak. Lite läskigt. Men sen i sexan visade det sig att jg har en diagnos, Aspergers. Allt blev så uppenbart förklarat för mig, när min psykolog rabblade upp typiska symptom för denna hemska diagnos. Det kändes skönt på nåt sätt att få reda på det, vad som var "fel" på mig. Men efter en tid när jag vant mig vid tanken kändes det bara jobbigt. Tankar som "varför har jag drabbats av detta" "finns det inget botemedel" "ska det alltid vara så här" osv dök upp. Andra kanske tänker att det inte är så farligt bara för man har "lite" mer rutiner än andra som man följer, inte förstår vad folk menar alltid med kroppsspråk/ansiktsuttryck och uttryck i ord. Till exempel att jag inte alltid förstår ironi. Sen att jag har social fobi på det gör inte saken bättre. Men alltså oavsett hur lite eller mycket Asperger man har, och hur man än upplever den så tänker man inte som andra - man tänker annorlunda för att man är just annorlunda. Det är liksom nyckelordet. Men nu på senare tid har jqg upptäckt att jag både tänker och beter mig mer som en "normal" tonåring. Svårt att sätta ord på allt men till exempel reagerar jag mer på vissa saker på sätt man bör reagera på ett visst sätt. Ehm ja.. Visst har jag kvar mina små sätt, som när jag mår dåligt skriver jag en del. Men det har blivit mindre med det nu. Tack och lov skär jag mig inte som många andra när dom mår dåligt, utan jag kanske går och sover istället vilket är mycket hälsosammare. Musik lyssnar jag alltid på. Det kommer jag nog aldrig släppa heller, hoppas jag. Sjunga, spela piano, mima, få ut energin av den eller bara lyssna... 
Känner jag fått svårt att koncentrera mig så jag säger godnatt och ska försöka sova nu min sista natt som 17 åring
✌🏽️
2016-12-25
23:51:00

Min julafton

Jag har ändrat mig. Som vanligt är jag fram och tillbaka, jag vet.. Igår när jag var ute med Kiro innan gösterns skulle komma, släppte jag honom lös på åkern och han sprang så fridfullt (och tokigt) runt, runt..då kände jag bara "jag vill behålla honom". Det fanns - och finns- nån mening att jag skaffat hund. Både bra och dåliga orsaker. Men mest bra, det är han som ska göra mig lyckligare och modigare. Särskilt när jag går bland folk. Han vill komma fram och trösta mig när jag gråter. Han vill följa mig överallt även om jag varit ond mot honom. Han är aldrig dum. Inte på riktigt elak, aldrig. Han förstår så mycket, och om han inte gör det så försöker han allt i sin makt för att förstå vad jag menar. Det är bara godhet i den hunden. Han va rätt för mig, även om han kan va svårhanterlig ibland. Jag är glad att jag känner såhär. Som jag trodde skulle jag gjort mina föräldrar otroligt besvikna om vi lämna bort honom. Mamma blev så lättad när jag sa det att hon brast i gråt. Och det är sällan hon gör det av ren glädje/ lättnad. Jag fick även farmor att gråta senare på kvällen. (Vill tillägga att jag ALDRIG sett henne va i närheten av å gråta i mitt sjuttonåriga liv innan). För precis efter julklappsöppningen gick hon fram till mig och sa "..men den bästa julklappen vara helt klart från dig" och gav mig en kram hon aldrig gett mig innan, lång och menande. Inte så där med en lätt klapp med ena armen som hon annars alltid brukar göra. Så hörde jag henne huttra och snyfta lite bakom ryggen på mig. Jag blev så chockad. VAD HADE JAG GETT HENNE?! Jag kunde för allt i världen inte minnas det, och jag kunde ju inte med å fråga det heller. Jag frågade mamma och hon visste inte heller. Lite senare berättade mamma att hon pratade med farmor i köket och att hon brutit ihop igen över julklappen. Som var en bok. Det enda jag skrivit i den var nog "till farmor" eller nåt sånt, och sen va det en massa sidor med text på med massa citat om varför farmödrar är så viktiga och speciella. Jag förstod inte vad den var å gråta över. Men mamma sa att hon blev så berörd och att det betyder så mycket för henne, sånt. Jag insåg då att jag aldrig säger något kärleksfullt till farmor. Det gör jag inte till någon men det betyder inte att jag inte älskar för det. Förlåt alla där ute för att det verkar som att jag inte bryr mig, jag ska säga er att det är det enda jag gör!! Jag bryr mig för mycket. Därför blir det att jag tänker så mycket på det ännu mer när jag inte kan uttrycka mig så bra. Jag önskar jag kunde sjunga, skriva en låttext och kompa ihop nån musikmelodi så jag kunde sjunga till alla jag tycker om. Det vore helt fantastiskt. Bara jag hade sången i mig hade jag lätt fixat ihop det. Men jag antar att det får bli dikter eller liknande istället..är det inte typiskt mig? 
Vackra ljus, vackra människor, vacker känsla
Det kunde inte bli bättre än såhär, hela dagen var kroppen fylld med nåt spraklande
Ändå finns giftet där inne - tankarna- om vem jag verkligen är
Nej jag får inte låta anklaganden från mig själv förstöra denna dag!
Ibland vinner jag, ibland blir jag övervunnen, och jag kan inte svara på hur det blev
Än, så lever jag, och det är alltid bra tecken
Är så tacksam över dom som finns i mitt liv och bryr sig
Förlåt för att jag inte gör eller visar mer, ni skulle bara veta hur jag känner
Ni förtjänar allt guld i världen, nej allt som inte ens går att köpa för pengar
Jag, vi, alla - ska bry oss så länge vi alla lever kvar på jordelivet
För det spelar ingen roll vad vi säger när ljuset slocknat för dom
Jag är glad att jag överlevt, denna vackra jul
Och jag är ledsen för dom som inte fick uppleva den
 
❤️