callshappines.blogg.se

2016-05-31
21:51:35

Ett bakslag

Nu känner jag mig ett par dar efter här eftersom jag inte är inne i känslorna,när jag skriver som bäst, men i söndags fick jag ett bakslag. Nåt jag verkligen inte trodde om mig själv. Det var så drygt för jag spenderade ungefär en timme på toan då, men gick ändåså snabbt..Jag kände att jag hade ätit för mycket,och det har jag ju känt många gånger, men fattar inte varför det blev såhär nu. Innan har jag bara kunnat skriva av mig det, lyssnat på musik eller gå ut och gå. Nu stoppade jag fingrarna i halsen. Jag bara stod där och "testade" liksom på det. Om det nu var jag.. Det hände liksom stegvis från att stå och kolla hur djupt ner jag vågade till att sitta på golvet vid toaletten och växla mellan att ta upp och ner locket. (Just det, jag lyssnade på musik samtidigt hela tiden.) Jag mådde illa en smula så på nåt sätt tänkte jag att det skulle gå lättare. Är inte säker på vad illamåendet berodde på däremot. Alltså innan när jag tänkt på att just spy upp maten igen har det genast blivit bara "nej tack" också tänker jag inte mer på det. Jag hade inte haft någon tanke på det, det bara blev så där.. Men då kände jag att jag fick sånt "mod" till att göra det, för annars bara tanken på saker inuti kroppen gör mig yr typ. Känns som jag lyckats träna bort det en hel del. Men grejen var ju att jag inte visste hur man gjorde, vart kräkreflexen fanns. Så jag rotade eller vad man ska säga i min hals, men kunde inte göra det hur länge som helst men jag försökte ganska länge utan resultat och sen bara satte jag mig tillbaka mot dörren gråtandes och tänker "vad håller jag på med?!" Det var som om någon inuti mig försökte hålla mig kvar där inne. Så jag fortsatte ju och lyckades till slut. Andra gången kom det upp blod också, efter allt rispande av naglarna. Sen blev det en tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde gång.. Kunde ju undra när den där rösten skulle få nog egentligen. Mitt i allt slet jag av pek och långfinger nageln på ena handen för att det inte skulle rispa upp så mycket. Alltså inte hela naglarna, bara topparna.. Syns ganska tydligt och det påminner mig om söndagskvällen så fort jag ser min hand. Sista gångerna stod jag upp också för kände det gick lättare fick jag för mig. Förlåt för jag beskrev allt så detaljrikt men jag måste bah... Haha jag kunde beskrivit ännu värre så detta var ganska kontrollerat xP Men eftersom det var första gången var det en väldigt dramatisk upplevelse för mig, musiken gjorde det mer powerful också, såklart.. Men det var som om den var ett stöd där för mig ändå för att få ur mig den dåliga energin. Jag grät och skakade under hela tiden. Av någon anledning. Antagligen för jag var så ledsen att jag försökte göra nåt så dumt, och att det just va ett bakslag. Sen kände jag att jag behövde prata med någon. Jag ringde min syrra, men numret funkade inte eller nåt. Så jag ringde hem och jag pratade mest med mamma. Hon tog det bra faktiskt. Men jag gillade inte när hon sa "men du skulle ju få en kompis här snart så jag trodde du skulle va..." Glad eller blabla vad hon sa. Med kompis menar hon valpen. Alltså, jag har sagt detta många gånger och jag säger det igen - Det är en dröm som går i uppfyllelse att jag ÄNTLIGEN ska få skaffa hund! Jag är otroligt tacksam över detta. Jag betonar JAG. Det var inte jag som satte fingrarna i halsen, det är inte jag som gör såna saker och tycker synd om mig själv. Eller, jo det gör jag väl, för det är fortfarande jag som gråter på kvällarna men det är för att dom hemska rösterna finns. Jag vill inte ha dom, och dom sviker mig gång på gång. Kanske låter hårt detta men en hund hjälper inte vid såna tillfällen! I alla fall inte i teorin. Men jag väntar på honom, och jag vet att det kommer bli lättare när jag har honom i mitt liv. Kiro. Det är jag som ska skaffa hund, inte ätstörningen, inte Aspergern, inte någon demon eller en annan besökare i mitt huvud. Det är jag. Kan mamma och andra människor som tror att jag är en otacksam skitunge förstå detta? 
Nej, denna är inte tagen i söndags. Asså jag känner mig så fånig att ringa mamma när något händer liksom, och att jag skriver det så inlevelsefullt på instagram och framförallt på bloggen. En normal människa skulle kanske bli förvånad som jag när det är första gången, men sen inget mer med det liksom. Ingen behöver veta, man har bara minnet med sig. Men jag är ju ingen normal människa, jag tänker för mycket och pratar för mycket. Jag är så rädd för vad andra människor ska tycka. Jag har inte kommit ur det stadiet än, å gör nog det inte på en lång tid. Jag har ett stort behov av att berätta saker för andra men jag är så rädd att dom ska tro att jag bara vill ha uppmärksamhet och att andra ska tycka synd om mig. Även om ni inte tror mig så säger jag i alla fall att det inte är så. Jag vet aldrig hur jag skulle hantera det annars om andra inte fick reda på det. Det kanske är extremnivå att ge ut det på internet men så gör jag i alla fall. Förutom päronen har jag berättat det för två personer till som jag kan prata med sånt om. Sen var det ju några jag känner som såg det på insta men liksom fine, alla får tro va dom vill. Om dom tror jag är uppmärksamhets sökande får dom väl tro det då. Jag bara gillar att berätta saker, särskilt personliga. Jag är ingen lida- i -tysthet-person, även om jag egentligen vill vara det. Jag är rädd att detta ska hända igen. Att det ska bli en vana. Men alla säger att det inte är bra lösning på problemet. Ska försöka hålla mig till mina gamla metoder. (Musik, skriva, gå ut) Jag kan hämta mig snabbt i alla fall, igår åkte jag till Liseberg med några från skolan. Och det gick jättebra :) Idag känns det hyfsat.
✌🏽️
2016-05-29
21:33:22

Mors dag

Hon är galen, hon kan få pms när hon är över 50, hon kan va svår att förstå, hon är inte perfekt men hon är min mamma. Hon stöttar mig i vått och torrt och även om jag inte alltid tror det vill hon mitt bästa. Hon är min lärare, min kock, min frisör, min doktor, min skyddsängel, min privatchaufför, min väckarklocka, min fotograf, min skapare, hon är den som känt mig sen dag 1 (och massa dagar innan det) hon vet hur jag är och hur jag har det, vi är ganska olika i tänkandet men hon försöker förstå mig så gott hon kan. Det är aldrig nåt jag ska klaga på, men kan göra ändå. Hon förlåter mig för vad jag än gjort, hon är den jag känner mig tryggast med och ger värmande leenden. Hon för mig att känna mig viktig. Hon får mig att känna mig älskad. Ingen annan älskar mig så mycket som henne även om det kan va lätt att glömma bort ibland. Hon har fått mig att gråta, hon har fått mig att inte tro på saker - på gott och ont. Men hon har också fått mig att fortsätta leva, känna mening med livet, hon har tagit mina initiativ när jag var för feg. Hon har hjälpt mig vägen mot frihet, hon försöker så gott hon kan att hänga med i vardagen och jag borde vara mera tacksam och ta hänsyn för det. Jag inser det nu, att det är svårt att förstå vissa saker när man inte varit med om det själv. Jag ser henne när jag ser mig, jag ser mig jär jag ser henne. Vi är så otroligt lika men ändå olika. Inte minst om smak på hundraser och kläder.. Vi älskar att fika ihop, prata hästar och hundar (kanske lite mer för min del..) , kolla på film ihop, ta promenader ihop, göra mediala saker ihop, hitta oss själva, ta beslut. Det spelar ingen roll hur mycket vi kommer bråka, för hon kommer alltid va där. Och jag ska aldrig sluta prata med henne, och försöka ge det jag får så mycket jag kan. Ingen ser på mig som hon gör.
Vi ska alltid tänka på att ge det bästa till våra mödrar, men denna dag är för att påminna hur viktiga våra mammor är för oss. Alla kan inte eller orkar inte gå fullt ut för mamma-rollen, men oavsett vad så är det dom som fött oss, burit oss, tagit hand om oss. Å dom tar aldrig semester från att vara mammor, det är ett heltidsjobb hela livet ut - glöm inte det. 
Hoppas alla har en bra mors dag❤️
Plockade faktiskt en bukett blommor idag som jag inte gjort på typ 8 år 😇💐🌹🌸🌷🌺🌼🌻
2016-05-28
18:52:34

AS:et vägrar samarbeta

Jag låter nog sjuk i huvet när jag säger det här men - om jag fick välja skulle jag hellre ha ätstörningen än Aspergern. För mig funkar det helt enkelt inte. Jag står ju ut, men det är ett helvete att stå ut med. Det låter som småsaker för vissa andra som inte har det när jag berättar om det, och dom tycks hitta fördelar med diagnosen. Som att man är mer noggran och duktig. Jag vill inte va sån. Dessutom tror jag att jag skulle va hyfsat noggran och definitivt lugn och ansvarsfull utan den. Men nackdelarna väger över fördelarna, för mig. Jag sitter vid pianot och har försökt minnas det jag lärde mig förra helgen. Det gick inte så jag gick in på en piano-tutotrial och försökte spela efter det. Jag har en hand i taget för å ta det stegvis. Förvånansvärt nog går högerhanden lättare, även om vänstern bara spelar samma om och om igen. Höger (melodin) är också ganska samma. Men det går inte spela båda. Jag kanske går för fort fram men jag kan det någorlunda och nu när jag försökt spela med båda bara för att testa känner jag direkt att det aldrig kommer gå! Jag känner min kropp väl, som jag sagt innan. Till exempel om jag ätit nyttig mat känner jag hur det sprider sig i kroppen lite där och här tIll olika organ/muskler eller vad det är, aa samma med onyttig med men då känner jag hur det sprider sig till musklerna eller nåt sånt och förstör dom istället. Jag känner en obehaglig känsla ibland att mitt hjärta "flyttar" på sig. Äckligt. När jag är sjuk känner jag vad som är fel ibland tydligt på olika ställen i kroppen. Om jag är på iPaden/mobilen/TVn/datorn för mycket känns det som ögonen varar sig och ska brinna upp. Jag är jäkligt känslig med allting egentligen. Det är inte normalt att va så. Nu vid pianot kände jag hur den högra hjärnhalvan samarbetade med högerhanden för att klara melodin. När jag spelade med båda händerna var vänstern heeeelt bortglömd, fastän jag försöker som fasen. Men den vill inte, hjärnan alltså. Den kan inte koncentrera sig på båda! Och det handlar inte om träning eller så, jag känner att det inte kommer fixa sig även när jag kan båda händerna till 100% i ryggmärgen så kommer inte båda gå ihop samtidigt. Hörni? Jag kan känna hur det blir längre fram. Alt det jag sa låter ju helt skruvat. För att jag är skruvad, för mycket. Helt sne, tappad, slängd.. Såklart är jag ju känslig mentalt också och börjar gråta över detta. Musiken hjälper mig så mycket att bli av med energi så att inte lyckas med denna låt som jag tycker såå mycket om är katastrof. Det är mer än katastrof. Så jag lyssnar på den på en lyricsvideo på youtube. Den får mig att inse vissa saker som vanligt. Mamma komme in och tar på min rygg. Hon säger att jag är som ett strykjärn. Vilket påminde mig om en sak ironiskt nog när jag bara hade AS:et i huvet. När jag har min "duschdag" (som jag såklart har helt bestämt vissa dagar i veckan och gärna en tidpunkt oxå-det måste va på kvällen. Men det är inte jag som har det så, det är aset) så blir jag otroligt varm. Jag har länge undrat varför det blir så, ingen annan verkar ha det problemet. Först trodde jag att jag inbillade mig att jag blev extra varm, men flera stycken har kommenterat det just på dom dagarna så då är det alltså så. Tankar påverkar hur man reagerar och blir, alltså har aset reagerat så mycket på detta att "måste duscha,måste duscha,måste duscha, är så äcklig" enda ifrån när jag vaknar på morgonen tills jag duschat klart på kvällen och har gjort mig överhettad hela dagen (oavsett temperatur) så jag känner bara för å lägga mig i en isvak hela dagen. Jag är helt säker på att dom tankarna och "känslorna" har gett mig den olaten orwhattocallit. Det är så jobbigt att känna sig varm och äcklig och stinka så många gånger i veckan, pinsamt. Jag kan int ens ta på mig vilka kläder som helst - jag har ingen frihet på dom dagarna! Aset spärrar mig. Å nu när det enda (förutom djur) som kan hjälpa mig känna mig lite healad att lyssna och jobba med musik så ska den hindra mig från det också. Då har det gått för långt för mig. Den låter mig inte göra det jag egentligen vill, bara det jag alltid gjort och ska göra. Men jag VILL spela piano, och min favoritlåt som dessutom inte är särskilt svår att lära sig, det låter ju så mycket finare med nån slags base till melodin eller vad det heter, men jag kan bara spela en i taget. Dessutom mäste jag använda båda händerna på basen och ibland båda på melodin. Andra tycker säkert jag ger upp för lätt, men hur ska man ta sig vidare när bara en hjärnhalva funkar åt gången med detta? Hur ska jag ta mig vidare om det är ständigt någon som stoppar mig, inte bara piano utan i vardagen 24/7? Mamma säger "det är inte lätt å vara tonåring", och jag svarar att hon inte fattar, som var en typisk tonårsgrej att säga.. Men detta menar jag verkligen. Hon har inte AS, därför kommer hon aldrig förstå. Detta är inte å vara tonåring, det är att leva med Asperger. Den har tagit över hela mig. 
Ätstörning är nåt man kan jobba sig ifrån, även om det är tufft, och man kan vara uppslukad av den. Med den kommer tankar, kompletteringar och jämförelser som man inte vill ha egentligen. Men aspergern förändrar hur man pratar, rör sig, väljer å säga, väljer å göra. Som om man ens har nåt val. Den tar ens hjärna och kropp i sin hand, blandar med lite tvångstankar och tar över ens liv. Utan under-eller överdrift. Den går inte att komma ifrån.