callshappines.blogg.se

2017-06-20
16:48:32

Jag valde att inte va blind för sanningen

Jag kan erkänna att jag är en väldigt löjlig person. Att jag tar illa upp av små saker. Så som ingen annan skulle göra... Jag förblir förvirrad och osäker. Men detta vet jag, antar jag. Jag bestämde mig för att inte blunda för sanningen så jag fick reda på att tatuera sig är en synd. Det kan dock vara så att det är gammaldags tolkning, så jag vet inte själv hur jag ska folka det. En del säger att jag ska tolka det som jag vill. Men det här handlar väl inte om min vilja? Ni hör ju hur jag låter, jag velar fram och tillbaka och tar åt mig alldeles för mycket av det här. Inte personligen men jag ville detta sååå gärna och jag är så svag för det. Jag borde bara va som alla andra och låta det gå, men sanningen är att vi har olika problem och svagheter. Det vanligaste är inom sexuella områden, medans jag har tatueringsproblem HAHAHAH. Så himla löjligt.. känns inte som ett seriöst problem ens. Men för mig är det faktiskt det, för att det ger mig ingen ro inuti mig. Jag vet dessutom inte hur jag ska komma över det, be om styrka, sova, skriva, lyssna på musik. Vet inte om det kommer hjälpa, jag kommer antagligen leva som vanligt i alla fall. Jag hoppas jag ändrar tolkning däremot, få en bra uppfattning. Men jag tvivlar starkt på det, eller så slutar det med att jag blir för svag och gör det. Det är egentligen bara en tidsfråga. Jag önskar jag kunde slänga in rida och umgås med hästar på listan, men det är så svårt när jag inte har nåt eget. Nu har jag sommarlov förvisso och då har jag hästar på båda ställen. Men det har inte blivit nåt hos mamma nu, jag vet inte varför men det känns inte bra. Det gör mig svagare. Hästar ger mig styrka och glädje, och med det kombinerar kan jag flytta berg, bildligt, men nu när jag inte fått va med dom på länge försvagas jag enormt. Glädjen är inte borta, men den bleknas bort mer och mer. Jag saknar dom. 
När jag är hemma och ledsen har jag Kiro som tröstar mig, nästan alltid... Just nu är jag trött för jag har tränat för första gången på ett tag, så jag skakar lite..borde känna mig bra inifrån och ut men känner mig bara helt nere. Det är så löjligt egentligen, tatueringar är inte allt inte ens i mitt liv. Men jag hade hittat det som ett intresse, nästan som en passion om det inte är överdrivet. Men det är det att jag förlorat ännu en sak, ännu en gnista bland dom få som finns i mitt liv. Jag är en bortskämd sak. För jag har min tro, min familj, vänner, jobb och pengar. Det vanliga nödvändigaste såklart också, som jag borde va nöjd med. Men nu har jag till och med lite till å känner mig ändå inte komplett. Ändå finns det dom som ber för varje dag det som jag tar för givet. Okej, det gör jag inte jag är väldigt tacksam men när jag ändå ska be om mer är det inte äkta tacksamhet. 
Men nu kommer jag bara vänta på att mitt begär kommer försvinna och jag kan försöka vara lite glad ändå längre fram
💘
2017-06-14
02:10:44

Trött men ej fallen

Jag gör det inte bra. Jag lär mig fortfarande men det blir inte bra. Jag försöker hjälpa andra - men det slutar med att jag skämmer ut mig eller att jag var fel person eller det var fel hjälp. Jag försöker påbörja nåt nytt - jag får ångestattack eller blir tvungen att lägga ner det. Vad som helst, och det blir inte bra. Jag känner ständigt att jag måste förändras, men det är inte sån jag är. Men när jag väl är inne i det går det för långsamt. Det går för långsamt. Medans jag är här och försöker lära mig om livef på egen hand förstörs världen där utanför, jag gör ingen nytta för den. Jag är inte som andra, vara lat, negativ eller inte bryr mig. Okej negativ kan jag vara men detta handlar om min rädsla. Det kan bero på många olika saker men grunden är mig själv. Jag är för osäker i mig själv för att påbörja något nytt i mitt liv eller mig själv.. Jag kan få stora pusher eller upplevelser ibland och tänker "nu kan jag påbörja, nu kan jag leva lyckligt" men så slutar det med att jag är här i mörkret, klockan två på natten, gråter i min ensamhet. Det misslyckades igen som vanligt. Mitt enda sällskap är min klagoröst i huvudet, och musiken från min Spotify. 
Jag förstår inte varför folk alltid ska säga "gråt inte, okej?" Vad är det för fel med att gråta? Vad ska jag göra istället då, sjunga? Jag sjunger när jag är glad, eller känslosam. Ingen annan gång. Vill dom jag ska ringa någon? Jag är för krossad för att kunna sjunga och ens prata vid dessa tillfällen. Jag vill skrika högt och hyperventilera och låta tårar spruta. Men det blir för högt och dramatiskt. Jag väcker dom andra i huset. Det lilla jag får i alla fall känns lite renande på nåt sätt. Jag vill bli av med det gamla, smutsiga. Fast oavsett hur många gånger tårar rinner ligger minnena alltid kvar. Känslan efteråt är hemsk. Ögonen bränns. Jag är uttömd på allt och känner ingenting. Bara död. Stirrar ut i tomma intet, vad som kan va framför mig - en katt, en explosion, en vägg. Låt mig bara va, jag är inte mottaglig. Jag hör inte, ser inte, känner inte. Jag är helt borta. 
Jag har sovit 14 timmar, dagen blev kort och det enda jag gjort är att sitta i sängen, ändå är jag trött. Jag vet inte hur, allt på en gång antar jag. Känslomässigt, fysiskt, mentalt. Allra mest på mig själv och att jag står ut i den här världen. Det är inte livet självt som är hemskt, nej livet är underbart en vacker gåva från Herren.. Ingen hatar livet egentligen, men vi kallar det så för att det är enklast så. Om vi mår dåligt så vill vi bara bli räddade, inte dö. Men det är ju så mycket enklare, därför säger vi så. Vi är lata till naturen därför tar vi till dessa vägar. Vi faller också för det söta och det förbjudna. Därför att vi är svaga. Vi syndar, väljer oss själva först, gör ingenting, gör allt fel... Hoppet är inte ute, det sa jag aldrig, det finns fortfarande människor som förstår, hjälper och bryr sig. För dom är det aldrig kört. Jag beundrar dessa och önskar jag var mer som dom. Vi ska fortfarande behålla vår egna personlighet, men vi kan alltid inspireras av varandra. Som att vi hjälper dom hemlösa, om vi har två tröjor ge en till den som ingen har, sprida det vi vet för att göra det lättare för andra istället för att bara vi själva ska bli hjälpta. Men grejen är att när vi hjälper andra hjälper vi samtidigt oss själva. Det kan va svårt att förstå men en dag kommer vi förstå innebörden med det, ibland får vi aldrig reda på syftet, men det behöver vi inte heller. Det är okej att ha det så här, det hör till. Jag försöker tänka på gånger jag faktiskt tog tillfället i akt och gjorde det bästa utav situationen. Men blickarna jag fick av dom käraste och närmaste, dom sitter djupt kvar. För man tror aldrig en nära vän ska gå emot en, eller inte vilja förstå. Så dom dömer istället. Det finns inget värre...det är aldrig våra fiender som sviker oss. Det kan va överdrivet att kalla det för svek men varför blir såren så djupa då? Jag trodde hon skulle va på min sida. Hon kanske tror att ur hennes perspektiv är alltid för mitt bästa, för det är normen att göra så. Men om normen är ignorant, självisk, ångerfull vill jag inte tillhöra den. Jag vill gå den väg vi är skapta för, den jag dras mest för. Jag kan säga att det är den vägen jag beundrar. Jag kommer aldrig va stolt över mig själv, kanske inte ens älska mig själv, men jag lovar att jag ska undvika fel riktingm även om det där ditåt strömmen går. Vilket menas att om hela folkmassan går, där det är medvind, en ren och torr väg, men med ett stup i slutet tänker jag inte följa. Hellre väljer jag den kladdiga, krångliga vägen där jag får gå på ensam med motvind. Men där kommer slutdestinationen va vacker och rätt. Jag kan känna mig ensam men Gud följer mig i varenda steg jag tar. Jag kommer tro även om jag inte kommer se. För vi vandrar med hopp och tro, inte med vad vi ser. Då kommer dom där blickarna så småningom blekna bort och jag förstår att det jag gjorde var rätt. Likaså ska kommentarer och klagomål försvinna från omvärlden. Det som en gång fick mig på fall, gjorde mig smutsig och ångerfull, kan jag senare gå förbi med styrka utan någon som helst ångest. Den dagen är inte här än dock.... Jag väntar, jag ber, jag hoppas. Jag är unga 18 år med mycket svaghet inom mig. Men för varje steg i rätt riktning jag tar, ensam eller följd, växer jag. 
 
 
2017-03-16
22:36:31

Den fria viljan

Det är så mycket tankar hela tiden, men lite göra. I måndags när jag var på gymmet mådde jag så dåligt över hur jag såg ut. Förra onsdagen mådde jag ännu sämre förresten. Har inte skrivit på så länge nu.. Jag fick en ångestattack när jag var ute och gick med Kiro efter skolan, så jag ringde pappa och åkte hem. Jag bara gick och fick upp tanke efter tankensom hade väldigt negativ energier såklart,,så blev dom bara en enda röra i min skallens jag fortsätter gå framåt som en idiot som hulkar och gråter. Efter ytterligare några meter blir gråten niagarafallen från mina ögon och jag faller ihop på marken och orkar inte gå framåt, eller ens resa mig upp. Så där ligger jag och skriker, hyperventilerar och snorar. Kiro springer runt omkring mig men vågar inte komma nära förräns jag tystnat lite. Jag är glad att han inte sticker. Det var synd att detta skulle hända utomhus, det blir så konstigt då. Men det är så det är, ångesten kan komma krypandes när som helst när man minst anar det. Jag kunde ta mig hen på egen hand otroligt nog, och ladda batterierna till söndag när jag skulle till internatet igen.
Två dar innan hade jag också mått dåligt så jag var tvungen att gå från lektionen. Just då var det på grund av att jag bryr mig så mycket, Jag klarar inte av att bära världen på mina axlar, det blir för mycket. Även min lilla värld är tung nog. Min lilla värld med mina personliga tankar, Det har blivit bättre nu ju ner veckan gått i alla fall. Imorgon är det fredag men jag ska inte åka hem i helgen, för jag ska jobba. Det är alltid blandade känslor. Dels för att det är skönt att gå där för sig själv bland djuren och även sen på internatet. Jag kan ha Kiro vart jag vill i huset utan att behöva tänka på att inte störs någon människa. Men jag föredrar ju att va hemma såklart, jag trivs inte på internatet och det gör inte Kiro heller..han har börjat gny så himla mycket på kvälllarna, det var en av dom största anledningarna till min ångestattack, men jag gjorde ett inlägg på Facebook i en hundgrupp om vad som kan orsaka gnällandet. Hade även en filmsnutt på det där han även krafsade på dörren, som han inte brukar göra..och han började direkt med detta efter vi kommit in efter en timmes promenad. Dom flesta sa att det kunde bero på löptik, och den tanken hade aldrig slagit mig tidigare. Han går ju och slickar på gräs ofta när vi är ute. Så jag antar att jag "hoppas" det är den anledningen, och inte understimulering..för jag gör verkligen allt jag kan för honom. Ikväll var vi ute i två timmar och gick. Så han ligger i min säng och är trött nu. Inte jag. Jag känner mig tjock som vanligt. Jag får den känslan oavsett varm jag önskar jag bara kunde bli av med den och sluta bry mig. Bry mig lika lite som när jag var åtta. Det var härliga tider. Då tänkte man inte mycket. Fast på nåt sätt känns det som jag är modigare och starkare med vissa saker nu för tiden. Senast idag när jag och Kiro var ute hade jag gått en bra stund på stigen åså upptäcker jag att det är jättemörkt. Jag ser inte marken framför mig. För bara nåt år sen skulle jag genast tveka och vänt till slut efter några meter om jag kom in på en gång som var så mörk. Nu bara gick jag, utan att tänka på det. Jag försöker vara så tacksam som möjligt, men det är lätt att komma ur det.. jag säger att jag vill/behöver vänner, ändå anstränger jag mig inte för att skaffa några. Det beror inte bara på min sociala fobi, jag bara är så..off. Oavsett hur mycket jag kan ha tänkt på det innan att "nu ska jag minsann va jättesocial och prata så vi kan lära känna varandra mer!" Men så blir det ju inte riktigt... Antingen säger jag ett kort och kallt "hej" eller ingenting. Jag går. Som en jäkla loner. Jag har så länge tänkt på att jag klarar mig med djuren. Nu har jag både katterna och Kiro, tyvärr inte hästar alls mycket längre men jag håller ut inför framtiden. Men nu känns det inte så längre, jag har bara blivit mer och mer beroende av människor. Och jag hatar det. Förmodligen beror det en del på att jag tänker på bibelns/Guds ord att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och bemöta alla människor med kärlek, det är ens medmänniskor som är prio 1 liksom. Det känner jag ingen skam till men just att jag fortfarande blivit så beroende av dom, usch nej tack. Det är dom som gjort att jag fått dessa ätstörda tankar. Det är dom som påverkat mig till dom psykiska sjukdomarna. Det är dom som fått mig gå på all skönhetshets. Det är dom som påminner mig hur folkskygg jag egentligen är, och får mig att känna mig konstig. Det är dom som hindrat mig från att göra rätt, och så många situationer som blivit fel. Det är dom som gjort mig så arg på det dom själva förstört här i världen, allt från freden till regnskogarna.
Jag vill inte låta som att jag måste ha en syndabock, men jag kunde inte beskriva det på annat sätt. Jag är också medveten om att detta är anledningen till att många är deprimerade idag. För att folk inte vill förstå, dom skulle kunna om dom bara hade viljan. Men det är så mycket lättare att bara döma någon utan att tagit reda på ens halva sanningen. Människan till naturen är LAT. Så är det bara. Den enklaste förklaringen till det hela. Den är även egoistisk och listig. Gud gav oss den fria viljan för att vi skulle få bestämma själva våran relation till honom, för inget som är påtvingat är vackert eller äkta. Men vi använde den fria viljan till att hata och mörda och mobba andra människor istället, för att vi kan. För det är så mycket svårare att hitta och hålla fred inom sig, för det är där man måste börja - med sig själv. Därför kan jag inte skylla dom där fetstilta sakerna på andra människor, visst kanske dom påverkat, men jag hade fortfarande hela tiden den fria viljan å välja att lyssna på det. Och ta in det hela. Sen är den största orsaken till mina problem också mig själv. Jag har så fruktansvärt mycket självhat inom mig, I can tell för att jag är så olik dom andra. Jag kan ju inte veta exakt vad dom tänker och känner men jag vet vad dom gör och jag tror inte det är så normalt att b.l.a ångra vad och hur mycket man åt till middag, i vilken ton man sa en viss sak till en annan person osv. Allt jag gör är fel. Jag kan aldrig känna mig stolt, aldrig känna friheten att unna mig själv och ge mig en "klapp på axeln", det jag gjorde var inte tillräckligt för det blev inte som i mitt huvud. Å det värsta är att dom konsekvenserna som kommer bara går runt i cirklar och blir värre. Jag tänker att jag inte ska tänka på det men det gör jag ändå för jag kan inte vända det till något positivt som leder till att det blir värre än vad det var förut. Man måste älska sig själv för att det ska funka. Det finns inga genvägar, tyvärr. Å jag tror det är därför så många som mår så dåligt utan att veta varför.
💀