callshappines.blogg.se

2017-04-12
23:39:00

Från en dag till en annan

För några dagar sedan var jag så stressad. Det var nog i förrgår. Jag hade såklart glömt mina dagböcker i Tenhult, så jag skrev på baksidan av ett papper jag fått från min psykolog, om kbt behandling. Det handlar om problemlösning, men det är bara om ETT problem, och jag hade flera.. så jag började ventilera genom att skriva av mig lite...
DET ÄR SÅ MYCKET
Jag har så dåligt samvete, vem ska bry sig? Bara personer som är tusen mil bort. Det kan hjälpa lite. Men sen då? Skolan kan ingen hjälpa mig med, det kan bara jag fixa. Samma med APL:en, och det förbannade internatet som jag hatar så mycket, och att lärare och ämnen ska svika mig och oss. Jag sviker mig själv. Därför måste jag skriva på det här himla pappret och inte i mina vanliga böcker. Får skrivkramp men samvetet förblir dåligt. Tårar vill rinna men något hindrar dom. Jag vill så mycket, jag måste så mycket. Lämnaincallt i tid, prestera bra, Kiro, göra andra nöjda annars blir dom arga eller besvikna på mig. Jag måste ta hand om mig själv men finns ingen tid för det, jag slösar tiden nu. Det jag skrev i början var då, det är det förgångna. Samma nu. Och nu. Snart är den över. För det är så mycket.
Där har ni min version av stress. Det är inte ofta jag upplever den faktiskt. Men då var det bara så mycket och jobbigt, också för att jag inte ä van vid det. Jag blev en igelkott några minuter för jag kröp under täcket och förblev där och andades en stund. Fastän jag behövde göra en massa. Och den olidliga väntan. Det var en del saker jag inte kunde fixa direkt. Nu har det kunnat lägga sig en hel del, redan på kvällen hade jag lugnat ner mig, för jag red samma dag också. Vilket alltid får mig att må bättre. Det var nog förresten i söndags. Jag bordet å och lägga mig, är rädd för att få ångest annars. Har inte tagit min medicin idag. Inte för att det kanske gör någon skillnad men ändå. Bland annat vikttankar ligger fortfarande och lurar. Uughh jag vill bara att dom ska DRA. Jag vet att det är möjligt, men jag vet inte HUR. Hur?! Vad jag än gör känner jag mig stor, tjock och klumpig. Dom kommer alltid och förstör mitt underbara humör som jag har ibland, som idag. Dom har inte riktigt hunnit nå fram än men jag känner dom krypandes komma sakta. 
För jag skäms. Mina föräldrar träffar jag varje vecka (oftast) alltså dom ha sett mig mest, mer än någon annan. Dom kände mig när jag var 3, när jag var 8, 14 och 18. Jag har alltid varit olika. Det har snurrat nåt oerhört i mitt huvud genom dessa år. I alla fall sen jag var 12/13. Det var som värar det började då. Särksilt med kropps komplexen, som egentligen alla får men det var ju lite åt det extremare hållet eftersom det sen var nästan det enda jag tänkte på i några år. Dra in magen, sjunk ihop för att inte se lång ut, sitt så lite som möjligt för inte låren skulle bli tjockare, undvik soja och solroskärnor för dom innehåller Österogen, träna helst varje dag, ha så små portioner som möjligt, testa fasta, prata aldrig om mat eller träning - det var bara i min egna mörka värld och tillhörde inte någon annan. Bars jag och spegeln existerade i den. Detta är ju såklart bara en liten liten del av det hela. Det skulle ta upp hela bloggen om jag skulle skriva ner allt, dessutom kan jag inte få fram allt längst fram till min hjärna och ut i fingrarna. Så det blir ju lite tätt som tätt om ni har märkt. Det jag inte jobbar på nu är att gå ner i vikt, jag jobbar inte heller på att älska mig själv. För båda dom sakerna är out of my leauge. Det passar inte in i mitt liv just nu. Det jag jobbar på i dagsläget och som är helt passande för mig är acceptans. Acceptans för mitt beteende, acceptans över min kropp, acceptans över mina åsikter och ritualer, acceptans för att jag inte alltid kan göra alla nöjda, acceptans för att jag inte är som alla andra, acceptans över att det inte alltid kanske blir som jag tänkt mig. Acceptans över att jag är jag. Jag kommer fortsätta gråta ibland över mig själv, över andra, över misslyckanden. Just för att jag tar så hårt på det. Jag kommer fortsätta bli arg över onödiga saker som att jag missade tåget eller att jag tog sönder något. Jag kommer fortsätta tänka destruktivt och fastna i deppig musik och tankar som kommer hindra mig från att umgås med andra. Jag kommer fortsätta kalla mig för psycho för jag känner mig som ett. Men jag tänker inte ändra mig för allt i världen. Jag tänker fortsätta vara jag. Jag är en empatisk och snäll person, på gott och ont. Jag tänker ingen lämna mig själv, nej jag ska hitta mig själv. Det enda som ska lämna är dom destruktiva och negativa tankarna. Å jag har egentligen inget att klaga över, för jag har ett himla bra liv. Men allting är i mitt huvud, det är en sak att komma ihåg. Lätt är det inte, men det går. Jag kanske inte kommer känna mig okej eller bli bra idag, men någon dag, bara inte idag. Små steg i taget. Att ha kommit fram till så mycket som jag gjort på bara några dagar betyder världen för mig. Det jag kan göra är att fortsätta be, för jag har hittat min nya livsstil. Egentligen har jag alltid varit kristen, men nu är det på riktigt. Jag pratar mera med Gud och Jesus, regelbundet och äkta. Att komma närmare den helige ande har på bara några dagar gjort mig till en nästan ny person. Jag mår bättre. Tack. Jag känner att han är med mig, och lyssnar på mig. Äntligen, det är det jag försökt hitta hela tiden.
✌ ❤
2016-08-01
23:34:22

Att inte "satsa på människor"

(2015) 6 mars fredag Jag känner ingen frihet någonstans. Om jag skulle hitta den, kanske någon speciell plats eller så, skulle det kännas som jag hade allt. Men...det finns ju alltid något att vara tacksam över.
Jag är rädd för mörkret, ändå söker jag mig till det. Ensam och förvirrad, det är vad jag är. Skulle haft träff med en kille förra helgen. Men jag var inte tillräckligt intressant. Så nu ska jag på allvar lägga av med det där. Bara hästar nu. Det bästa med dom är att dom inte är falska, de kräver inte att man ska lukta gott eller ha fint hår. De vill bara få det dom behöver, så ger de en sitt hjärta. Åh det personliga språket mellan häst och ägare..det starka bandet...oslagbart.
 
Jag har tänkt så länge jag kan minnas att jag "inte ska satsa på människor" för 99.9% av alla människor är idioter 😂 Haha nä men jag har sagt så ett par gånger (framför allt i högstadiet) för jag funkar bara inte med er. Jag vill så gärna, ochjag behöver göra det, men nej..det går inte. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan djuren. Dom är som jag beskrev ; aldrig falska och ställer inga krav. Bara dom får leva naturligt och man visar dom respekt funkar det oftast direkt. Om man ger det tid också. Männsikor är så mycket mer komplicerade. Dom kan ha ett och annat krav eller flera, sen kanske man tror dom är på ett visst sätt i flera år, sen visar det sig att dom ljugit hela tiden och var falska pissråttor. Ingen förtjänar att råka ut för såna, inte ens människor. Jag har förlitat mig på så många olika, vissa har jag känt "wow, här har jag verkligen någon ett bra tag framöver" och vi kanske är vänner och pratar intensivt en tid, men sen blir det som vanligt igen. Alla går. Jag blir blott ett minne, för att sen glömmas bort nånstans i avgrunden där det inte finns någon återvändo. Jag glömmer aldrig en person, jag tror det nästan är unikt med mig att jag kommer ihåg så mycket med folk. Dom har faktiskt ofta blivit förvånade och säger "oj kommer du ihåg det där?" Om jag pratar med någon - särskilt i början av relationen- minns jag nästan varenda mening vi sagt. Sen kan jag höra om samtalet om och om igen i min underliga hjärna... Tillhör social fobi.. När man pratar särskilt med främlingar dom få gånger man gör det spelas konversationen upp i kanske flera timmar sen, även om man ibland inte vill det. För mig kan det va för att jag antingen är stolt att jag vågade prata "så mycket" eller något jag skämdes över jag sa. Det behöver inte ens va något märkvärdigt. Samma om jag skriver med någon, brukar jag läsa meddelandena flera gånger. Särskilt om jag gillar den. Det kanske inte är ovanligt menmen. Det med killar har jag inte gett upp från 6 mars 2015 som jag sa att jag skulle göra, visst kanske det inte hände mycket på ett tag men jag vet ju nu att det var glömt och förgånget så det blev en massa nya "händelser" senare i livet. Egentligen ångrar jag allt, jag hade bara kunnat slippa allt som hänt. Det hade inte gjort mycket skillnad ändå. Vissa gånger kanske jag skulle va deppigare, men mest skulle jag nog vara gladare.. Å jag vet inte hur det blir nu, för jag blir sviken gång på gång (av alla människor menar jag nu) så därför vill jag fortfarande inte satsa på människor. För att just det händer hela tiden. Nu vet jag att alla tänker "men det går alla igenom att man blir sviken osv det får man stå ut med och många har gått igenom betydligt värre saker än du!" Okey men jag kanske har väldigt låg smärttröskel rent psykiskt (fysiskt med för den delen) och jag vill inte veta vad andra gått igenom för hemskt för jag kan bara ana, och vet vad som kan hända, och händer i detta nu. Men det var inte dom jag pratade om, jag känner dom inte och kan därför inte hjälpa dom även om jag skulle vilja. För det vill jag, inget hellre än att rädda liv. Men detta är mitt liv, ingen märker mina problem tydligare än jag gör, och egentligen är det bara jag som kan lösa dom - ingen annan. Så jag vet att mina problem kan verka små jämfört med andra, men att sitta och tänka igenom dom såhär på kvällarna kommer jag ingenstans med. Alltså, jag vet inte hur jag ska lösa dom.. jag har rätt å ta hjälp, men jag tänker inte tvinga någon längre att lyssna på mig. Jag har varit alltför öppen mot andra, när dom inte ens förstår va jag menar blir det bara pinsamt. Dom kanske inte vill förstå, för jag säger bara negativa saker om mig själv, och det låter hur oattraktivt som helst haha. Jag kan inte lova vad jag kommer göra härnäst, att låta bli prata för mycket om mig själv till folk eller all deep stuff, för det är bara så jobbigt att vara ensam i tankarna.. Därför delar jag med mig av allt här. Här blir jag inte avbruten, här behöver jag inte kolla någon i ögonen, här tänker jag hur länge jag vill utan att bli stressad, här är jag fortfarande ensam men fri att skriva och andra kan läsa om dom vill...
I walk alone
✌🏽️
2016-07-21
23:43:38

Oförändrat men så mycket starkare

(2014) 5 oktober söndag Hur svårt kan det vara egentligen? Bara en avtryckning, ett hopp eller ett steg ut i luften. Inte alls svårt egentligen. Sluta skratta åt mig. Jag kanske inte har svar på tal, men jag vet vad jag vill - oftast. Så sjukt fjantigt liv jag har... Antingen för seriöst, eller helt oseriöst... Kan inte komma överens med någon, eller något. Jag är ett odjur. Hugger efter sitt byte. Delar inte med sig. Fräser och stöter bort allt och alla. Bara insekterna som vill ha min ensamma, döda kropp. De blir jag begravd i, och alla glömmer mig. Ingen irriterad, trögfattad ungdjävel. Tänk om jag skulle skiva ett brev innan, varför och så vidare... Eller bara göra det helt spontant, som jag alltid önskat. De undrar varför jag tog mitt liv, som slutet på en bok eller film, ett öppet slut. Fundera själv. Inte så lätt att förstå va? 
 
19 oktober söndag När jag vaknade idag var jag jättelycklig. Utan någon anledning. Sen hände något, senare på dagen. Vet faktiskt inte vad. Vet inte om jag känt så innan, så hemskt. Eld och ilska. Mörkt inuti, jag är en best. För allt jag gjort hamnar jag väl i helvetet till slut. Om man kommer för nära bryts det alltid till nåt fruktansvärt. Demonerna inom mig väcks och blir större och mörkare. Till slut vinner dom. Jag fattar inte på mig, vad.är.det.jag.VILL? Eller behöver?! Jag trodde jag hade allt och lite till. Stora problem: 1. Jag är inte som andra. 2. Min kropp är det mest avskyvärda som finns. 3. Jag funkar inte med människor. Ingen lösning finns heller. Krig, smärta, ångest. Explosion.
 
Min första tanke är vad fasen snackar jag om?! xD Jag förstår det mesta, men det är så himla hoppigt. Men det är det som lite är grejen med dagboken - att jag bara skriver ut det som poppar upp i mitt huvud först. Kan man säga. Inte känns mig bunden till nåt, bara skriva helt fritt. Jag ville dö för två år sen också, men nu är det så mycket starkare. Det mesta jag kände då känner jag starkare för idag. Men bara en del saker, andra har jag kunnat släppa taget om. Det är både bra och dåligt att känslorna är starkare. Jag var väldigt utseendefixerad då, och är fortfarande, men nu är det flera saker igen. Jag funkar inte med människor, jag vet inte varför men det är som om det är "hat-vibbar" emellan oss. Jag vill inte att det ska va så, jag gör mitt bästa för att det ska funka men dom ogillar mig först. Jag känner det i luften, ser det i deras blickar, hör det i deras tonfall, vet det tack vare deras handlingar. Men förstår fortfarande lika lite som då, varför det är som det är. Jag kan inte ens förklara det. Jag förstår inte på mig själv, hur ska jag då kunna förstå mig på andra? Jag har bara dragits mer och mer till djuren för varje är som går. Jag säger att jag ska skita i människorna nu och bara satsa på djuren. Men det är ganska svårt när jag ständigt är omringad av människor. Djuren är mindre komplicerade. Men för att vi inte talar samma språk, kan det bli fel. Livets utmaning till mig. Varsågod och börja jobba. Jag vet inte längre vad som är värt att kämpa för. Jag vill kämpa för djuren och att det ska funka med oss när det inte går med nåt annat. Men jag vet inte om det beror på att jag är lat eller bara helt dålig, jag vill lika mycket ge upp. Se, jag vet inte ens varför det är så heller. Jag vill ge upp men det är nåt som får mig att fortsätta andas. Ibland slår mitt hjärta knappt, och jag bara gråter i ett tomrum. Allt hopp och kärlek har lämnat mig. Men jag andas. Jag undrar vad det är som får mig att stanna kvar. Det är mycket som händer som jag aldrig kommer förstå mig på. Det kommer alltid gå upp och ner. Allt blir hopplöst så fort någon ska börja snacka matematik, ekonomi och liknande skit. Det sköljer alltid ned mig med en hopplös känsla. Det är ingen idé att ens börja. Men sen kommer en ny dag, och jag för tänka på annat. Det hade kunna varit så mycket värre. Att bo på gatan, leva mitt i ett krig, folk omkring mig som misshandlar mig och varandra, vad som helst.. Jag kanske inte lever i det jag förtjänar, någon bättre människa förtjänar mitt liv säkert mer än mig. Och jag skulle leva i dens helvete. Men det är så här det är nu, finns inte mycket att göra åt det. Jag tror att jag fortsätter leva och vandra runt här på jorden för jag vill se vad som händer. Allt hopp är aldrig över förräns man möter döden själv och stannar hos den. Än så länge finns det mycket kvar att hämta. Om man kan ta sig såhär långt kan man väl ta sig ännu längre? 
Hold on, pain ends.
✌🏽️