callshappines.blogg.se

2017-05-28
15:44:08

Den bortblåsta glädjen

Det är tomt. För stunden känner jag ingen sorg, ingen skyldighet. Varken lycka eller nåt ledsamt. 
Varför ska jag vara så ytlig för? Varför ska jag bry mig om hur min kropp ser ut? Varför ska jag synda? Jag tränger på mig shortsen, som jag hade senast för ett år sedan, trycker i alla mina fettreserver i dom. Jag drar och drar, samtidigt som tankar dras upp från det bakre. Om jag bara inte låtit det eskalera..om jag bara kunde sluta använda för små kläder..om jag bara om jag bara.. hela tiden. Måsten och borde. Samma visa med t-shirten som jag haft sen sjunde klass. Då jag gick runt och försökte gömma mitt fett som inte fanns där. Då jag skämdes för att gå i korridoren. En ständigt kallsvettig känsla igenom hela kroppen, tänker att jag måste duscha ikväll. Längtar till lunch men på samma gång inte. Vill inte verka desperat, är inte hungrig men kroppen skriker efter födan ändå. Jag vågar inte. Vågar inte stå för mig själv, ta plats och säga emot. Fastän jag trott det är sån jag är. Det har tagit mig ends fram till nu att förstå vad alla handlingar och tankar betydde, och hur jag var som person då. Vissa platser kände jag mig tryggare än andra. Men dom var få. I matsalen, korridoren, längst fram i klassrummet = mardröm. Jag tittar mig ständigt omkring, för att se om det är någon skillnad idag. Ser någon mig idag? Vill någon säga mig något? Men förgäves. Det enda jag ser är tjejerna och deras pinnsmala ben, magrutor och perfekta längd. Det svider i mig och ångesten växer ju mer jag studerar deras mästerverk. Dom skrattar, med andra. Dom pratar, med andra. Dom har sig själva och andra. Jag vill inte ens finnas till för mig själv. Men den som alltid räddar mig - är jag själv!!  
Träning hemma på mitt rum, gymmet, sitta och äta i köket medans andra tittar på = ingen som helst ro. Under träningen kan vem som helst, när som helst komma in och se mig. Föräldrar, främlingar..beroende på vart jag befinner mig. Jag vet inte varför jag inte vill bli sedd.. Är rädd för att dom ska döma mig..för att jag ska tro att jag är nåt. Men egentligen är det tvärtom. Jag är en nobody, som inte vet ett skvatt om träning eller världen. Jag gör inte ens mitt bästa, jag orkar inte. Jag bryr mig samtidigt som jag inte bryr mig. Tankarna blir fler och mörkare ju längre passet pågår. Ibland slutar det med tårar. Mascaran funnen nerför kinderna. Ingen ser. Ingen hör. Ingen är hemma. Jag går till duschen, blir varje gång påmind i spegeln hur gigantiska mina lår är. Hur bred min mage är. Hur omusklad jag är. Ingenting händer med mig. Varken ut eller in! Varför alltid denna plåga?  Jag trodde man skulle få vad man förtjänade efter allt kämpande! Är detta vad jag förtjänar? Samma gamla kropp hela tiden? Måste väl minska ännu mer på maten, särskilt på helgerna när jag inte tränar alls. Men det vet jag innerst inne är en lögn, för kvällarna sväljer mig då kroppen vill ta igen allt den inte fick. Få gånger får jag nog. På grund av allt, på grund av mig, jag tar kniven eller rakhyveln för att ta ut min ilska i min stackars hud. Den får sota för det jag tänker. Det börjar inte blöda, för jag kan inte. Jag vet inte hur man gör, jag kan ingenting om världen.
Enda platserna jag kunde känna mig trygg på var hästryggen och min säng. På hästryggen, samma runtomkring hästarna, skänker dom mig deras lugn och värme. Lyckan följde med mig hem och enda tills jag gick och la mig i sängen. Där fick jag pusta ut efter den långa dagen, i skolan och hemma.. Sen vaknar jag upp och allt börjar om igen.
 
Detta va ett exempel på hur en med ätstörning kan uppleva sin dag. Det är inte i minsta detalj men jag hoppas ni kan förstå lite hur det kan va. Hur det kan va att leva som mig. Nu har jag genomgått en recovery iofs och gått upp nästan 20 kg. Mår min kropp bättre? Förmodligen. Mår mitt psyke bättre? Verkligen inte. Mår jag bättre? Nja. Alltså svåraste frågan jag kan få, om mig själv. Jag försöker undvika tänka på min kropp och allt runtomkring ämnet. Men det är svårt för så fort jag ser mig själv triggas såna tankar igång. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till svars för någonting. Jag har trott mitt mående blivit bättre men antingen ska det va som i himmelriket med regnbågar och skratt. Eller så är jag nere i underjorden där glädje är krossat och bortblåst, ingen annan än mina tankars maskar finns och äter mig innefrån. Eller som jag är nu, inget.
 
Jag känner ingen sorg, ingen lycka. Inga tårar, inga skratt. Det är tomt.
Jag har däremot en längtan. En längtan bort, om det så krävs bort från landet så är jag beredd att ta den chansen. Jag har drömmar, som jag väntar på att motivationen ska försvinna ifrån, för jag vet aldrig när jag kommer hamnar på botten eller toppen. När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om vad som ska hända överhuvudtaget. Men det kanske är normalt. Vad nu normalt är. Jag vet bara hur det är att leva mitt liv, ingen annans.