callshappines.blogg.se

2017-05-28
15:44:08

Den bortblåsta glädjen

Det är tomt. För stunden känner jag ingen sorg, ingen skyldighet. Varken lycka eller nåt ledsamt. 
Varför ska jag vara så ytlig för? Varför ska jag bry mig om hur min kropp ser ut? Varför ska jag synda? Jag tränger på mig shortsen, som jag hade senast för ett år sedan, trycker i alla mina fettreserver i dom. Jag drar och drar, samtidigt som tankar dras upp från det bakre. Om jag bara inte låtit det eskalera..om jag bara kunde sluta använda för små kläder..om jag bara om jag bara.. hela tiden. Måsten och borde. Samma visa med t-shirten som jag haft sen sjunde klass. Då jag gick runt och försökte gömma mitt fett som inte fanns där. Då jag skämdes för att gå i korridoren. En ständigt kallsvettig känsla igenom hela kroppen, tänker att jag måste duscha ikväll. Längtar till lunch men på samma gång inte. Vill inte verka desperat, är inte hungrig men kroppen skriker efter födan ändå. Jag vågar inte. Vågar inte stå för mig själv, ta plats och säga emot. Fastän jag trott det är sån jag är. Det har tagit mig ends fram till nu att förstå vad alla handlingar och tankar betydde, och hur jag var som person då. Vissa platser kände jag mig tryggare än andra. Men dom var få. I matsalen, korridoren, längst fram i klassrummet = mardröm. Jag tittar mig ständigt omkring, för att se om det är någon skillnad idag. Ser någon mig idag? Vill någon säga mig något? Men förgäves. Det enda jag ser är tjejerna och deras pinnsmala ben, magrutor och perfekta längd. Det svider i mig och ångesten växer ju mer jag studerar deras mästerverk. Dom skrattar, med andra. Dom pratar, med andra. Dom har sig själva och andra. Jag vill inte ens finnas till för mig själv. Men den som alltid räddar mig - är jag själv!!  
Träning hemma på mitt rum, gymmet, sitta och äta i köket medans andra tittar på = ingen som helst ro. Under träningen kan vem som helst, när som helst komma in och se mig. Föräldrar, främlingar..beroende på vart jag befinner mig. Jag vet inte varför jag inte vill bli sedd.. Är rädd för att dom ska döma mig..för att jag ska tro att jag är nåt. Men egentligen är det tvärtom. Jag är en nobody, som inte vet ett skvatt om träning eller världen. Jag gör inte ens mitt bästa, jag orkar inte. Jag bryr mig samtidigt som jag inte bryr mig. Tankarna blir fler och mörkare ju längre passet pågår. Ibland slutar det med tårar. Mascaran funnen nerför kinderna. Ingen ser. Ingen hör. Ingen är hemma. Jag går till duschen, blir varje gång påmind i spegeln hur gigantiska mina lår är. Hur bred min mage är. Hur omusklad jag är. Ingenting händer med mig. Varken ut eller in! Varför alltid denna plåga?  Jag trodde man skulle få vad man förtjänade efter allt kämpande! Är detta vad jag förtjänar? Samma gamla kropp hela tiden? Måste väl minska ännu mer på maten, särskilt på helgerna när jag inte tränar alls. Men det vet jag innerst inne är en lögn, för kvällarna sväljer mig då kroppen vill ta igen allt den inte fick. Få gånger får jag nog. På grund av allt, på grund av mig, jag tar kniven eller rakhyveln för att ta ut min ilska i min stackars hud. Den får sota för det jag tänker. Det börjar inte blöda, för jag kan inte. Jag vet inte hur man gör, jag kan ingenting om världen.
Enda platserna jag kunde känna mig trygg på var hästryggen och min säng. På hästryggen, samma runtomkring hästarna, skänker dom mig deras lugn och värme. Lyckan följde med mig hem och enda tills jag gick och la mig i sängen. Där fick jag pusta ut efter den långa dagen, i skolan och hemma.. Sen vaknar jag upp och allt börjar om igen.
 
Detta va ett exempel på hur en med ätstörning kan uppleva sin dag. Det är inte i minsta detalj men jag hoppas ni kan förstå lite hur det kan va. Hur det kan va att leva som mig. Nu har jag genomgått en recovery iofs och gått upp nästan 20 kg. Mår min kropp bättre? Förmodligen. Mår mitt psyke bättre? Verkligen inte. Mår jag bättre? Nja. Alltså svåraste frågan jag kan få, om mig själv. Jag försöker undvika tänka på min kropp och allt runtomkring ämnet. Men det är svårt för så fort jag ser mig själv triggas såna tankar igång. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till svars för någonting. Jag har trott mitt mående blivit bättre men antingen ska det va som i himmelriket med regnbågar och skratt. Eller så är jag nere i underjorden där glädje är krossat och bortblåst, ingen annan än mina tankars maskar finns och äter mig innefrån. Eller som jag är nu, inget.
 
Jag känner ingen sorg, ingen lycka. Inga tårar, inga skratt. Det är tomt.
Jag har däremot en längtan. En längtan bort, om det så krävs bort från landet så är jag beredd att ta den chansen. Jag har drömmar, som jag väntar på att motivationen ska försvinna ifrån, för jag vet aldrig när jag kommer hamnar på botten eller toppen. När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om vad som ska hända överhuvudtaget. Men det kanske är normalt. Vad nu normalt är. Jag vet bara hur det är att leva mitt liv, ingen annans.
 
2017-04-12
23:39:00

Från en dag till en annan

För några dagar sedan var jag så stressad. Det var nog i förrgår. Jag hade såklart glömt mina dagböcker i Tenhult, så jag skrev på baksidan av ett papper jag fått från min psykolog, om kbt behandling. Det handlar om problemlösning, men det är bara om ETT problem, och jag hade flera.. så jag började ventilera genom att skriva av mig lite...
DET ÄR SÅ MYCKET
Jag har så dåligt samvete, vem ska bry sig? Bara personer som är tusen mil bort. Det kan hjälpa lite. Men sen då? Skolan kan ingen hjälpa mig med, det kan bara jag fixa. Samma med APL:en, och det förbannade internatet som jag hatar så mycket, och att lärare och ämnen ska svika mig och oss. Jag sviker mig själv. Därför måste jag skriva på det här himla pappret och inte i mina vanliga böcker. Får skrivkramp men samvetet förblir dåligt. Tårar vill rinna men något hindrar dom. Jag vill så mycket, jag måste så mycket. Lämnaincallt i tid, prestera bra, Kiro, göra andra nöjda annars blir dom arga eller besvikna på mig. Jag måste ta hand om mig själv men finns ingen tid för det, jag slösar tiden nu. Det jag skrev i början var då, det är det förgångna. Samma nu. Och nu. Snart är den över. För det är så mycket.
Där har ni min version av stress. Det är inte ofta jag upplever den faktiskt. Men då var det bara så mycket och jobbigt, också för att jag inte ä van vid det. Jag blev en igelkott några minuter för jag kröp under täcket och förblev där och andades en stund. Fastän jag behövde göra en massa. Och den olidliga väntan. Det var en del saker jag inte kunde fixa direkt. Nu har det kunnat lägga sig en hel del, redan på kvällen hade jag lugnat ner mig, för jag red samma dag också. Vilket alltid får mig att må bättre. Det var nog förresten i söndags. Jag bordet å och lägga mig, är rädd för att få ångest annars. Har inte tagit min medicin idag. Inte för att det kanske gör någon skillnad men ändå. Bland annat vikttankar ligger fortfarande och lurar. Uughh jag vill bara att dom ska DRA. Jag vet att det är möjligt, men jag vet inte HUR. Hur?! Vad jag än gör känner jag mig stor, tjock och klumpig. Dom kommer alltid och förstör mitt underbara humör som jag har ibland, som idag. Dom har inte riktigt hunnit nå fram än men jag känner dom krypandes komma sakta. 
För jag skäms. Mina föräldrar träffar jag varje vecka (oftast) alltså dom ha sett mig mest, mer än någon annan. Dom kände mig när jag var 3, när jag var 8, 14 och 18. Jag har alltid varit olika. Det har snurrat nåt oerhört i mitt huvud genom dessa år. I alla fall sen jag var 12/13. Det var som värar det började då. Särksilt med kropps komplexen, som egentligen alla får men det var ju lite åt det extremare hållet eftersom det sen var nästan det enda jag tänkte på i några år. Dra in magen, sjunk ihop för att inte se lång ut, sitt så lite som möjligt för inte låren skulle bli tjockare, undvik soja och solroskärnor för dom innehåller Österogen, träna helst varje dag, ha så små portioner som möjligt, testa fasta, prata aldrig om mat eller träning - det var bara i min egna mörka värld och tillhörde inte någon annan. Bars jag och spegeln existerade i den. Detta är ju såklart bara en liten liten del av det hela. Det skulle ta upp hela bloggen om jag skulle skriva ner allt, dessutom kan jag inte få fram allt längst fram till min hjärna och ut i fingrarna. Så det blir ju lite tätt som tätt om ni har märkt. Det jag inte jobbar på nu är att gå ner i vikt, jag jobbar inte heller på att älska mig själv. För båda dom sakerna är out of my leauge. Det passar inte in i mitt liv just nu. Det jag jobbar på i dagsläget och som är helt passande för mig är acceptans. Acceptans för mitt beteende, acceptans över min kropp, acceptans över mina åsikter och ritualer, acceptans för att jag inte alltid kan göra alla nöjda, acceptans för att jag inte är som alla andra, acceptans över att det inte alltid kanske blir som jag tänkt mig. Acceptans över att jag är jag. Jag kommer fortsätta gråta ibland över mig själv, över andra, över misslyckanden. Just för att jag tar så hårt på det. Jag kommer fortsätta bli arg över onödiga saker som att jag missade tåget eller att jag tog sönder något. Jag kommer fortsätta tänka destruktivt och fastna i deppig musik och tankar som kommer hindra mig från att umgås med andra. Jag kommer fortsätta kalla mig för psycho för jag känner mig som ett. Men jag tänker inte ändra mig för allt i världen. Jag tänker fortsätta vara jag. Jag är en empatisk och snäll person, på gott och ont. Jag tänker ingen lämna mig själv, nej jag ska hitta mig själv. Det enda som ska lämna är dom destruktiva och negativa tankarna. Å jag har egentligen inget att klaga över, för jag har ett himla bra liv. Men allting är i mitt huvud, det är en sak att komma ihåg. Lätt är det inte, men det går. Jag kanske inte kommer känna mig okej eller bli bra idag, men någon dag, bara inte idag. Små steg i taget. Att ha kommit fram till så mycket som jag gjort på bara några dagar betyder världen för mig. Det jag kan göra är att fortsätta be, för jag har hittat min nya livsstil. Egentligen har jag alltid varit kristen, men nu är det på riktigt. Jag pratar mera med Gud och Jesus, regelbundet och äkta. Att komma närmare den helige ande har på bara några dagar gjort mig till en nästan ny person. Jag mår bättre. Tack. Jag känner att han är med mig, och lyssnar på mig. Äntligen, det är det jag försökt hitta hela tiden.
✌ ❤
2017-02-16
19:30:00

Helt ärligt

Idag var en ganska tråkig dag. Jag vill inte sprida negativitet men nu får det bli så. Det började med att min mobil ringde och ridningen som skulle vart idag blev inställd pga att det är så halt ute. (Ännu en gång, jag hatar vinter!-_-) Senare åkte jag och mamma iväg till stan och gjorde typ ingenting mer än å handla lite. Sen hände en liten incident så vi blev ovänner. Eller ingenting egentligen, för vi sa inte ett ord till varandra efter det. Så körde hon hem (självklart..) och jag satt kvar i bilen en lång stund. Efter ett tag gick jag ut, i skogen. Det var avkopplande. Sen kunde jag gå in och den stela stämningen gick över till sist. Man behöver inte prata mycket, bara av själva energierna och kroppsspråket kan mycket lösa sig också. På tal om energier skulle jag till ett medium imorgon, men då ställde hon in det flr en stund sen för att hon höll på att bli sjuk. Sen bar jag och mamma bara kollat på film och ätit typ. Jag känner att jag ätit för mycket som vanligt, ändå fortsätter jag.. Jag behöver verkligen gym! Jag känner mig så otroligt svag. Jag klarar inte av att böja mig i ryggen lika mycket som jag klarat innan, då värker det mycket fortare. Min kondition var set jag först märkte hade blivit märkbart sämre. Den går knappast att bli värre nu. Det är så jobbigt att få upp den också så det känns hopplöst. Därför jag bara vill ligga i sängen resten av livet så jag slipper upp och känna hur dålig kondisen har blivit. Inte bra när man håller på med djur heller. Man ska inte vara så här ohälsosam då..jag kan inte släppa det.. Varken att tänka på hur ohälsosam jag är så det blir ohälsosamt eller att jag är medveten om hur ohälsosam jag är. Förvirrande, I know. Jag pratade med mamma om mina "sträck" (stretch marks/tiger stripes/ celluliter) och då ville hon SE på dom plötsligt. Jag såg på dom samtidigt och dom blir bara tydligare och tydligare..ändå är jag så blek. Jag mår så illa av att se på det, för jag är så äcklig. Gillar inte å säga så men det är den Sanna känslan jag får. Jag förtjänar ingen eller att prata med någon, se på någon, tänka på någon. Det är förbjudet, för jag är långt ifrån på samma nivå som dom. Jag blir ju chockad om någon ens vill prata med mig, alltså när dom verkligen vill. Inte typ när som bara vill få reda på nånting det räknas ju inte. Inte för att det händer så särskilt ofta heller. Folk undviker mig. Jag ska till BUP imon... jag borde ta upp det med självbilden, för en del (typ mamma) kan tycka den är sne hos mig själv. Men jag vet inte.. Jag tycker jag ser med ganska ärliga ögon på det mesta. Till exempel att viktsträcken är ett faktum. Dom är för jävliga. Fanns ens såna förr i tiden? Inte på så här unga tjejer i alla fall. Jag fattar HELT ÄRLIGT INTE hur folk kan säga att det är vackert, för det är det inte! Inte på någon! Är det ingen som håller med mig? Jag säger absolut inte att hela människan är ful och katastrof pga såna sträck, bara att just dom är för jävliga. Jag tror inte heller att någon gillar dom egentligen. Men för en del funkar det ju så att tänk att dom berättar en historia som kan vara vacker, till exempel att man fött barn, eller kommit över en ätstörning. Kan va vad som helst, precis som med ärr. Men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få tanken på celluliter till något positivt, det enda jag får är läckande ögon. Tårar av besvikelse. Ångest. Förvirring. Det är inte bara celluliterna som får mig ledsen, det är hela kroppen. Saker som förändrats och inte varit där innan. Som siffrorna på vågen, bukfettet samt det på sidorna sticker ut mer nu än innan så vissa tröjor inte passar så bra. Låren betydligt tjockare, hela den svaga känslan i hela kroppen samt träningslusten. För inte så längesen hade jag även myrkrypningar på nätterna förmodligen för jag rörde mig för lite,. Men har försökt tänka mer på det nu och då har det gått över. Men jag mår ju såklart bättre om jag tränar oftare, som innan. Helst mer men ett steg i taget. Jag hatar att det inte blir mycket handling av mig, jag bara tänker en massa. Saker jag ska ordna och få klart, eller börja med. Inte ett skit. Jag bara känner sån besvikelse på mig själv, även insidan av mig känns svagare. Innan kunde jag få "social attacker" så ja kunde förvåna mig själv till och med. Jag kunde göra bra saker ifrån mig som att berömma någon, ge en slant till en tiggare, ta kommandot i en grupp, rädda någon.. Det kanske bara är en off-period nu men allmänt är jag svagare. Det jobbiga är också att i vissa situationer vet jag inte ens vilket som är det "starka" alternativet att göra.
💀