callshappines.blogg.se

2016-12-31
00:10:00

Live life for the moment

Känner att jag ångrar att jag inte varit mera fotogalen. Känner mig avundsjuk på såna tjejer i min ålder som lever livet som att åka på festivaler, äta på fancy ställen, shoppa med vänner, gå på nya äventyr, få kort på poser och händelser i precis rätt ögonblick osv Jag är inte sån. Jag skulle inte ha nåt emot att vara sån, men det är tyvärr inte så lätt att bara ordna. Jag vet inte om det bara "blir" så för dom människorna som har det så, eller om dom fått kämpa eller nästan kämpa för det. Dom har väl kanske inte social fobi eller liknande men jag ska inte döma. Det bara känns som att hitta på saker och göra desom faller en in är lättare för dom. Vill inte vara negativ så folk ska tänka "va tacksam över ditt liv- det är bra" , " sluta klaga gnällunge", "om det nu verkar så fantastiskt så ut och skaffa dig det livet då". Jag vet inte om folk faktiskt skulle tänka så om mig men jag borde ju inte bry mig egentligen. Tyvärr kan jag inte låta bli. Jag har alltid fallit lätt för grupptryck och såna saker. I alla fall had jag viljat göra en lista över saker som hänt under året, jag vet inte varför men det blir inte bra när jag fotar eller så blir det inte tillfälle för det blir så opassande (oftast) eller så ska det vara förbjudet. Då tappar man ju motivation oxå. Typ när man är med en kompis ska man säga mitt i allt då "åh jag får bah fota dig nu för jag vill minnas att vi satt på dom här stolarna/såg denna skylt utanför A6/ stannade vid denna spegeln" eller vadå? Helt ärligt så kan jag inte reglerna för social kompetens. Konversation. Samspel. Sak. Därför ska jag och min psykolog egentligen ha lite mini skådespel om olika sociala situationer och så får jag tips på vad man kan säga och så. Men tvivlar på att de tkommer hjälpa. För det första träffar jag henne en gång i månaden. För det andra kommer det bli så lite åt gången ändå eller så glöms det bort. Visst, jag gillar skådespel men det blir bara så stelt med henne också, jag kan känna det. Är de inte fler som känner så med vissa människor kanske direkt att - den här blir det stelt att prata med. ? 
Men för att försöka tänka bort allt detta negativa....när jag får upp tanken att jag borde ta kort, de toan va vid två olika tillfällen: 1. Det händer något roligt men jag känner det olämpligt att fota/filma i detta för alla andra bara skrattar och har det roligt i stunden. 2. Det kan va folk jag inte känner så bra runtomkring och då vågar jag inte ta upp mobilen och fota. 
Då tänker jag "live life for the moment". Visst, det är kul att ha minnen i mobilen men det kommer ändå inte hålla för alltid men däremot i minnet kan det hålla för livet, och det finns ingen klarare bild än bilden i hjärnan man har kvar. För att man har sett det med egna ögon, i verkligheten. Det håller nog alla inte med om men det är en lösning för mig, som brukar funka. Det är mina egna lösningar jag nästan lever på, gjort i flera år. Jag antar att det blir så när man är självständig genom livet, och det ofta blir jobbiga situationer, särskilt när det handlar om andra människor. 
Jag tycker det är så jobbigt att denna världen går på utseende. Om man inte ser bra ut är det större risk att man blir undviken. Punkt. Så är denna natur som vi människor tänker. Man letar efter skönhet vad man än håller på med. Vänner, kärlek, status, intressen, jobb, fest, date, film och kanske till och med musik. Inte bara personers utseende att man måste ha en vältränad kropp/tjejer ska va lagom kurviga, perfekt hår, make up, inga celluliter eller ärr alltså perfekt hy, fin röst och ögon osv osv Skönheten ska nu även va på djuren, som att vi ska beskydda bara tigrar, rådjur, katter, hundar, hästar bara för dom är vackra. Inte sköldpaddor, noshörningar, fiskar m.fl för att dom inte ser ut på samma sätt. Det har blivit en norm på vad man tycker är vackert och inte. Vilken tur att vi är olika för det finns en del som tycker det man inte brukar tycka är vackert, faktiskt är vackert. Det tycker jag är bra. Oavsett hur man ser ut eller vem man är förtjänar man omtanke och kärlek. För vi alla har känslor! Inte för att jag är en sån som älskar alla och aldrig dömer någon eller spyr ut grodor. Jag är som vilken människa som helst, jag hatar dom egentligen - över lag- men nu finns vi ju här betydligt mer än andra varelser (utom typ insekter som är många fler) så då får man väl göra det bästa av situationen. Man kommer ingenstans om man bara går runt och hatar. Man kanske inte tycker man kommer nånstans på att älska heller, men då är det väl att man antagligen inte älskar sig själv. Eftersom det är nyckeln till allt, lyckan. Eller så har man inte försökt tillräckligt. Jag har märkt att när jag hjälper en människa på helt eget initiativ så mår jag så otroligt bra så det sprider sig som ett glädjerus i hela kroppen, och då vill jag bara fortsätta. Kanske inte hela dan, men en eller två initiativ till. Det är mycket för att vara mig, och jag fortsätter jobba på det. För jag mår bra av att få andra människor att må bra. Jag försöker jobba på det med att inte vara besatt av skönhet, för jag har mina stunder när jag blir det också. Till exempel att jag måste fixa till mig jättenoga även om jag inte alls tycker om det. Än värre om det är nåt för någon annan gillar det, och inte ens jag själv. Men nu när jag är lite äldre är jag bättre på det än för ett par år sen. Jag kan lättar kontrollera mig själv på nåt komplicerat sätt nu än innan. Kan inte förklara för det är som jag säger - komplicerat. Men om jag håller på att sägs något egoistiskt eller jag känner att det blir för mycket om mig själv kan jag hejda mig. Men jag kan såklart bli bättre, väldigt mycket bättre... Jag tror att man aldrig ska ge upp, för att det alltid kan bli bättre. Så länge man lever finns det hopp.
✌🏽️
2016-12-25
23:51:00

Min julafton

Jag har ändrat mig. Som vanligt är jag fram och tillbaka, jag vet.. Igår när jag var ute med Kiro innan gösterns skulle komma, släppte jag honom lös på åkern och han sprang så fridfullt (och tokigt) runt, runt..då kände jag bara "jag vill behålla honom". Det fanns - och finns- nån mening att jag skaffat hund. Både bra och dåliga orsaker. Men mest bra, det är han som ska göra mig lyckligare och modigare. Särskilt när jag går bland folk. Han vill komma fram och trösta mig när jag gråter. Han vill följa mig överallt även om jag varit ond mot honom. Han är aldrig dum. Inte på riktigt elak, aldrig. Han förstår så mycket, och om han inte gör det så försöker han allt i sin makt för att förstå vad jag menar. Det är bara godhet i den hunden. Han va rätt för mig, även om han kan va svårhanterlig ibland. Jag är glad att jag känner såhär. Som jag trodde skulle jag gjort mina föräldrar otroligt besvikna om vi lämna bort honom. Mamma blev så lättad när jag sa det att hon brast i gråt. Och det är sällan hon gör det av ren glädje/ lättnad. Jag fick även farmor att gråta senare på kvällen. (Vill tillägga att jag ALDRIG sett henne va i närheten av å gråta i mitt sjuttonåriga liv innan). För precis efter julklappsöppningen gick hon fram till mig och sa "..men den bästa julklappen vara helt klart från dig" och gav mig en kram hon aldrig gett mig innan, lång och menande. Inte så där med en lätt klapp med ena armen som hon annars alltid brukar göra. Så hörde jag henne huttra och snyfta lite bakom ryggen på mig. Jag blev så chockad. VAD HADE JAG GETT HENNE?! Jag kunde för allt i världen inte minnas det, och jag kunde ju inte med å fråga det heller. Jag frågade mamma och hon visste inte heller. Lite senare berättade mamma att hon pratade med farmor i köket och att hon brutit ihop igen över julklappen. Som var en bok. Det enda jag skrivit i den var nog "till farmor" eller nåt sånt, och sen va det en massa sidor med text på med massa citat om varför farmödrar är så viktiga och speciella. Jag förstod inte vad den var å gråta över. Men mamma sa att hon blev så berörd och att det betyder så mycket för henne, sånt. Jag insåg då att jag aldrig säger något kärleksfullt till farmor. Det gör jag inte till någon men det betyder inte att jag inte älskar för det. Förlåt alla där ute för att det verkar som att jag inte bryr mig, jag ska säga er att det är det enda jag gör!! Jag bryr mig för mycket. Därför blir det att jag tänker så mycket på det ännu mer när jag inte kan uttrycka mig så bra. Jag önskar jag kunde sjunga, skriva en låttext och kompa ihop nån musikmelodi så jag kunde sjunga till alla jag tycker om. Det vore helt fantastiskt. Bara jag hade sången i mig hade jag lätt fixat ihop det. Men jag antar att det får bli dikter eller liknande istället..är det inte typiskt mig? 
Vackra ljus, vackra människor, vacker känsla
Det kunde inte bli bättre än såhär, hela dagen var kroppen fylld med nåt spraklande
Ändå finns giftet där inne - tankarna- om vem jag verkligen är
Nej jag får inte låta anklaganden från mig själv förstöra denna dag!
Ibland vinner jag, ibland blir jag övervunnen, och jag kan inte svara på hur det blev
Än, så lever jag, och det är alltid bra tecken
Är så tacksam över dom som finns i mitt liv och bryr sig
Förlåt för att jag inte gör eller visar mer, ni skulle bara veta hur jag känner
Ni förtjänar allt guld i världen, nej allt som inte ens går att köpa för pengar
Jag, vi, alla - ska bry oss så länge vi alla lever kvar på jordelivet
För det spelar ingen roll vad vi säger när ljuset slocknat för dom
Jag är glad att jag överlevt, denna vackra jul
Och jag är ledsen för dom som inte fick uppleva den
 
❤️
 
2016-12-16
11:47:36

Förlåt att du fick det liv du fick med mig

Det känns jobbigt nu. Vet inte vad som pågår. Som vanligt... känns som jag sviker allt och alla hela tiden. Jag gråter utan att veta varför. Men det brukar alltid börja med en träffande tanke till det. Jag har märkt att det inte funkar med Kiro. Det gör det inte. Jag har bestämt för mig att vi inte funkar ihop, han måste tillbaka innan nåt värre händer. Förmodligen kommer mamma och pappa övertala mig att ha kvar honom. Men dom låter väl mig bestämma. Förlåt. Jag kommer känna mig så hemsk när jag erkänner det, jag känner mig redan hemsk. Jag blir inte ledsen för att jag kanske kommer sakna Kiro, utan för jag viljat ha hund hela mitt liv i princip och sen får jag den äntligen för flera tusen. Sen inte ens ett år senare vill jag ha kvar honom. Kan man bli otacksamare? Sen kommer jag ha Rover bara till slutet av januari. Det känns så mycket, det är därför. Till och med denna veckan när jag intr hade Kiro har det känts mycket. Det är hört jobb att ha häst själv. För det är det som.. Vi har inte ens mycket i skolan. Det är också det att stallet inte är precis utanför hemmet, för då hade det varit så mycket smidigare. Man måste ju ta sig tid till att gå fram och tillbaka också. Men det försöker jag njuta av den lilla tid som är kvar för oss i alla fall. Igår trillade jag av Rover. Aldrig skadat mig så mycket av en avtrillning. Red barbacka med tights (dumt nog) och han såg nåt som inte ens fanns, tvärvände och skenade iväg så jag kunde inte hålla mig kvar. Landade på mage, slog i höger knä/lår och framhuvet. Försökte ställa mig upp så fort som möjligt men var så svag. Jag ropade på Rover och han kom tillbaka faktiskt. Huvudet snurrade, hörseln började stängas av. Mitt knä var kraftigt uppskrapat. Ganska djupt. Det gjorde så ont. Min sko blev helt blodig, likaså mina tights som det hade gått hål i. Rover verkade förstå att jag hade ont, när jag ledde honom tillbaka nosade han på mig som han brukade, men liksom extra mycket fick jag för mig. Han är så snäll ändå. Men knäpp. Sen mockade jag, tog kortison. Tänkte jag skulle fylla på vatten senare för kände mig stressad att ta hand om såret. Jag torkade av det på internatetm men det fortsatte bara blöda. Ringde pappa, sa jag skulle gå till fritid. Dom sa jag skulle duscha sp det blev renare. Hjälpte inget vidare. Vi åkte in till jourmottagningen i Jönköping. Där fick jag ta av mig byxorna och ligga på britsen i typ genomskinliga trosor. Dumt nog. Dom såg att mitt lår var även ganska skadat, men det gjorde vi inget åt. Dom tog en bedövningsspruta i knäet och sydde tre stygn. Mina livs första stygn. Och spruta har jag inte tagit sen i fjärde klass. Men jag klarade det. Utan att må illa. Utan att bli svimfärdig. Utan att gråta. Utan att pipa eller skrika. Det är rekord. Då kände jag att jag verkligen växt upp. Det har hänt en del i mitt sinne utan att jag knappt märkt det. Jag har levt mig genom flera helveten så jag "tränat" upp mig inför nåt sånt som det här. Det var meningen med det. 
Jag lyssnar på så många låtar som innehåller frasen "jag saknar dig" eller "I miss you" jag blir berörd av det, men vem är det jag saknar?! Jag kommer inte ens på det. Är det Nathalie? Kenny? Mormor? Nån som bryr sig om och saknar mig lika mycket? Mig själv som kan älska mig själv? Jag vet inte. Jag är långt borta i alla fall, till att älska mig själv. Jag säger inte att det är omöjligt att jag skulle en dag kunna älska mig själv. Men just nu, just idag känns det omöjligt. Jag har inga anledningar. Jag känner inte mig själv ens, jag trodde att få hund var bland mina största drömmar. Den gick i uppfyllelse. Nu känner jag mig inte ens glad av att se en hund. Vem är jag?! Tänker jag bara. Det finns inget vettigt i mitt huvud! Eller finns det i bakhuvet vill jag gärna att det dyker upp! Jag behöver det verkligen nu i tonåren. Det skulle va min räddning också. Eftersom jag inte har någon som direkt tar hand om mig - utan jag har bara mig själv- måste jag ju komma på egna lösningar och funderingar och svar.
Förlåt till dig också Kiro. Det är inte ditt fel att jag inte kan hantera dig. Förlåt att du fick det liv du fick med mig.
💀