callshappines.blogg.se

2017-01-29
22:18:00

Krogen och ångestkväll

Hej på er alla! Nu är jag 18 på riktigt typ. Känns som jag börjat sätta igång grejer iaf. Idag beställde jag saker på nätet, som jag aldrig gjort själv innan. Bara så där liksom. I fredags kom min kära syster på besök och bjöd mig på överaskningsfika med presenter och konfetti! 🎉 Mysigt. Sen åkte vi till krogen med hennes kille/kompis. Vi åt mat och jag drack ekologisk cider till. Kan erkänna att jag lyckades klämma i mig hela flaskan. Till den åt jag svampknyte, som jag tror var vegansk faktiskt. Har börjat å dra ner på mejeriprodukterna denna veckan, känns väldigt bra. Jo, jag bestäldre vegankost i skolan att jag ska ha det på lunchen och så nu med, mattanten frågade om jag fick för mina föräldrar men min kompis va snabb och sa "erhm, hon är ARTON" hahah. Så då gick det smidigt. Men iaf, på krogen, så satt vi kvar en liten stund och tjötade och skrattade. Sen gick jag ut och rökte med Ericas (min syrra) kompis. Sen kom jag sist in och då satt vi kvar en stund till. Jag och Erica beställde även en drink, Raspberry margarita, som vi delade på. Ååh vad den smakade alkohol..inte som med champagnen men ändå. Det var liksom tequila i.. Men gott med hallonsmak. Jag drack nog mest för Erica sa hon inte hade bra minnen med tequila. Den var ju dyr så nån var ju tvungen att dricka upp den haha. Sen gick vi upp till nattklubben och det var en endaste på dansgolvet. Väldigt länge. Sen började det komma fler när klockan närmade sig 23. Vi vågade oss ut på dansgolvet också. Tro det eller ej, men jag dansade faktiskt... Känns ju såklart mycket tryggare med en person jag känner väl. Så det var en bra kväll. Igår var ingen bra kväll däremot. Vi började bråka också från ingenstans fick jag en ångestattack... det var otroligt hemskt. Bland dom värre sorterna, jag kunde nästan inte sluta gråta. Tankarna blev bara fler och fler och bredde sig större och större. Som en ond cirkel som aldrig tar slut. Hatar när det blir så. Dessutom kände jag mig så tjock också å då blir det liksom "jaha, nu är man för tjock för att gråta också.." för jag hade som vanligt ätit för mycket så jag kan varken sitta,ligga eller något utan att känna obehag och ännu värre om jag gråter. Men jag mådde ju så dåligt så det blev så ändå. Fyfan för livet - var den enda känslan jag hade i kroppen bara. Jag ville be om ursäkt för att jag fanns, för att jag är som jag är, för att jag inte fattar någonting, för att jag är så arg på Kiro ofta, för att jag inte kan förklara mig och så vidare och så vidare. Det tar aldrig slut..... men till slut måste det ju få ett stopp. Så jag kunde sova sen, efter massa misstag och fel jag gjorde enligt Erica. Hon kan såra mig ordentligt ibland, säga helt fel saker som får mig att tappa allt och inte vill göra någonting. Men hon är ändå min syster och jag älskar henne. Hon är en som är värd att lida för, om man nu kan säga så. När jag var på krogen i fredags pratade jag med en man i 30 års-åldern som jag aldrig träffat innan. Han var rolig men sa en sak jag sent kommer glömma. Han frågade hur det kändes att ha fyllt 18 och så där och jag bah jo men jättebra osv "men det viktigaste att komma ihåg, är att ingenting ändras. Allt är likadant precis som förut! Jag fyllde 30 nyss och jag gör samma saker som jag gjorde när jag var yngre. Fortsätt göra allt dumt som du gör nu, när du är 30!" Ungefär så. Det första jag tänkte va "wow, du känner verkligen inte mig.." och varför det blev så tydligt är för att jag inte är som andra 18 åringar. Han tänkte väl att jag gick ut typ på fester varje helg och gjorde allt möjligt, röka på, bryta mot lagen, supa mig full, bråka med folk eller vad det nu kan vara som alla andra gör.. jag är inte sån. Det vet alla som känner mig. Jag vet inte helt ärligt om det är ett "tyvärr" att jag inte är sån eller inte. Folk säger jag är duktig, vilket jag ogillar att höra. Jag vet inte varför. Men jag vill väl kunna va en typ av rebell som kan tänja på gränserna och bli ihågkommen för saker. Ingen kommer ihåg en fegis. Inte för att jag vet varför det ska va så viktigt att bli ihågkommen men det är väl nåt som ska ingå i människo släktet kanske. Jag vet inte hur jag ska tolka dom där "visdomsorden" men jag får väl ta det lite med en nypa salt.
Jag med min margarita xD (ser jättedryg ut men har man ingen annan bild så har man inte)
✌🏽
2017-01-07
14:51:37

Use pain to relieve pain

Då är man 18 på torsdag 😄 Mamma säger att jag pratar om det som om hela livet går ut på att fylla just 18! Haha. Lite så känns det kanske. Mycket som händer, man får dricka alkohol på restaurang, tatuera sig, köpa cigaretter, se filmer med artonårs gräns + spel, ta körkort och sen är det säkert massa mer.. Det jag mest är taggad på är körkort och tatuering! Har övningskört en gång hittills men hoppas det blir fler så jag blir redo för en intensivkurs i sommar hoppas jag att jag kan ta. Å sen boka tatueringstid med mina syskon. Vi ska göra det samtidigt, en syskontatuering. De tär väl lika bra att börja med nåt smått som dom flesta säger..även om jag fastnade för sleeve först. Men det blir säkert bra 😊 
En ganska dålig grej som har hänt. Ska väl inte berätta det egentligen för har knappt sagt det till någon annan.. bara Kiro som vet eftersom han vart med mig.. Häromdagen när jag skulle till min kille hittade jag ett cigarettpaket på bussen långt bak. Jag tog det och satte mig där, öppnade och såg att det nästan var helt fullt. Luktade mer tobak än jag trodde. Sen när jag hade åkt hen till mamma igen så samma kväll när jag skulle ut med Kiro hade jag med mig en tändare och tände på en cigg. Kändes som jag gjorde fel på nåt sätt så när jag var klar gick jag in och googlade hur man egentligen gjorde heh.. kändes så löjligt men hittade en exakt förklaring om allt angående det. Jag luktade såklart mycket efteråt men gick och la mig direkt sen nästa morgon luktade jag inget tack och lov. Men sen när jag skulle på promenad med Kiro i skogen så tog jag med mig paketet och en tändare igen.. Blev att jag rökte min andra i skogen alltså. Då andades jag in det mycket mer närmare lungorna för med den första var det liksom att röken mest samlades i munnen och sen blåste ut. Men när den kom så långt ner kände jag verkligen det där "klirret" i halsen så jag blev lite hostig så som jag trodde jag skulle göra. När jag kom in kände mamma lukten direkt märkte jag på henne, sen frågade hon om det. Vilket slutade med att jag ljög om att jag gått förbi några andra som rökte... Vill inte ljuga men det blev liksom bara så, skulle kännas så märkligt att JAG - Silja som alltid vart så oskyldig, snäll och duktig - säger att jag "börjat röka" helt plötsligt 🙁 å jag vet att det är sjukt att berätta det på nätet innan man gör det för någon annan men jag är väl feg och sjuk då. Det är liksom ingen nyhet. Jag har inte tagit någon idag men jag vill inte luka tobak så mycket så tänker jag inte gör det hemma. Om jag lyckas.. tanken var att jag skulle ha dom när jag mår dåligt. För har känt "abstinens" efter cigaretter innan flera gånger även om jag aldrig provat. Väldigt märkligt. Men sån är jag. Jag hoppas inte jag kommer bli en sån beroende som röker mist fyra om dan eller så. Nej, inte ens varje dag vill jag göra det. Men jag kände att när det var svårt att få tag i tändare utan att mamma skulle märka blev ja så febril efter att leta efter en på annat ställe, som jag lyckades hitta då med igår.. sanningen också är att jag sökt efter cigaretter länge, som jag hittar på marken eller så letar jag i paketen om det finns några nya. Men det har inte gått, förräns till några dar sen i bussen. Jag hoppas inte att folk ska gilla mig mindre för detta. Men det funkar liksom som...use pain to relieve pain... That's how it works. För det är ju inte så skönt heller.
En bra nyhet är att det känns helt rätt att jag behåller Kiro! Idag hade jag honom lös och han lyssnade jättebra på mig enda tills det kom några andra med hundar. Var en tant med två stycken hundar som var förbannade på Kiro och hon sa "hon löper" och jag liksom bah "jaha.." å visste inte vad jag skulle sägs mer. Tankarna bara gick att ooh shit nu blev det bara värre. Så jag gick som vanligt runt, runt efter Kiro för han ville bara efter vovvarna.. Men jag blev inte arg på honom, inte ens efteråt. Det var så himla skönt. Innan har jag blivit arg på honom för minsta småsak han gör när vi är ute. Men både han och jag har väl utvecklats/mognat.. Iaf han, och jag har tänkt till och fått gå igenom tanken hur deg skulle vara utan Kiro. Jag känner ofta att de tär så skönt att kunna gå ut ett par gånger om dan med sin vän, för det behöver jag verkligen. Skulle nog inte bli av så mycket om jag var ensam. 
Vi har våra mysiga stunder ❤️
2016-12-08
22:53:11

Svaret

Jag känner att jag tappat "bloggflowet" en del..eller skrivandet över huvudtaget. Skriver inte ens i min dagbok. Kan bero på att jag oftare tar ut min energi genom musik och framförallt vara med hästen, vilket jag alltid brukar må bra av efteråt. Men det är en del sorgliga saker som händer.. det går inte så bra i stallet. Så vi måste byta, men kan nog bara ha Rover till januari slut, även om det skulle vart till juni.. Lång historia egentligen.. Orkar inte tänka och förklara om det nu. 
Idag när jag mockade i stallet hände någonting. Vet inte vad - som vanligt- men jag lyssnade på musik (Nickelback - far away) och jag brukar reagera på den men nu blev det så mycket saker som gick upp för mig och jag blev så emotional.. Det var som om jag kunde inse vad jag saknade. Jag har alltid känt mig så bortskämd med allting här i livet, för att jag har precis allt. Jag får mat, pengar, jobb, utbildning, katter, ta hand om alla möjliga djur, familj, kompisar, rida, bo på internat, ej mobbad, fysiskt frisk osv osv.. Och nu har jag även dom sista grejerna i livet som jag kan ha saknat. Hund, häst och pojkvän. Det har alltid känts som dom lite större sakerna. Å nu har jag det oxå. Så vafan gnäller jag för?! Jag känner att jag verkligen inte har någon som helst rätt längre att kunna må dåligt. Visst vore det logiskt om nån jag älskar gick bort eller så, men det är inget sånt. Det är bara rent och skärt ego. Jag tänker ju bara på mig själv, å det känns ju givetvis fel. Jag försöker tänka på andra så gottjag kan, men mina höga krav ställer till det lite. Jag har ständigt strävat efter perfektion. Nu på senare tid har jag kunnat släppa det en del, men jag hör rösterna fortfarande eka i mitt huvud. Jag gör aldrig en del såna typiska tonårssaker just för att jag inte känner mig tillräcklig, jag förtjänar det inte - jag hatar mig själv för mycket. Därför känner jag mig så onormal om någon frågar om jag brukar göra det eller si och så, å jag säger nej aldrig. Då kanske folk till och med backar, eller när jag säger att jag inte hört talas om en viss figur/artist/serie. Då är det katastrof och jag kommer från Jupiter. Jag fattar inte vad felet är med mig, men jag är väl inte som "alla andra" helt enkelt. När jag lyssnade på den låten av Nickelback idag när jag mockade va det som om jag fick svar på mik stora fråga: varför känner jag mig inte lycklig när jag har precis allt?  Jag älskar inte mig själv. Det är som om bara för jag inte smälter in i mängden så känner jag mig otrygg i mig. Folk säger att man ska sticka ut, men man måste ju göra det på "rätt sätt" 😒 Men vem vågar sticka ut egentligen? Alla är så rädda för vad folk ska tycka. Men så finns det ju en liten promille i världen som faktiskt inte alls bryr sig om vad folk tycker, dom beundrar jag. Jag ska inte säga avundas bara för jag själv vill va sån men vet att se tär ouppnåeligt. Det låter för negativt. Sen hände en till grej. Helt ärligt vill jag säga att jag vet inte varför en del saker händer. Oftast när någon frågar vad som är fel eller liknande brukar jag komma med nåt som visserligen stämmer men som kanske inte alls är orsaken till att jag är ledsen just då. Då känns det som man säger en lögn. Även om det stämmer. Jag vet inte, är svaret. Men det var som om någon i mitt huvud bara sa att jag inte förtjänar något bra så jag gick bakom stallet och stoppade fingrarna i halsen. Igen. Var några månader sen det hände för första gången. Två gånger gick det, sen gick jag in och fortsatte. Jag tänkte inte så mycket på det faktiskt sen för jag skulle ut och rida, och efter det mådde jag ju bra som alltid. Det är min läkande kraft. Med musik i öronen, så blir effekten ännu större. 
Men perfektionen finns inte, då får man ständigt leta sig igenom livet genom att vandra omkring i sin onda cirkel, eller flera onda cirklar. Det vill ingen slösa bort sitt liv på, ändå gör vi det. Känns sjukt onödigt. Varför gör vi så mot oss själva? Alla älskar inte alla. Alla älskar inte sig själva.
💀