callshappines.blogg.se

2017-06-20
16:48:32

Jag valde att inte va blind för sanningen

Jag kan erkänna att jag är en väldigt löjlig person. Att jag tar illa upp av små saker. Så som ingen annan skulle göra... Jag förblir förvirrad och osäker. Men detta vet jag, antar jag. Jag bestämde mig för att inte blunda för sanningen så jag fick reda på att tatuera sig är en synd. Det kan dock vara så att det är gammaldags tolkning, så jag vet inte själv hur jag ska folka det. En del säger att jag ska tolka det som jag vill. Men det här handlar väl inte om min vilja? Ni hör ju hur jag låter, jag velar fram och tillbaka och tar åt mig alldeles för mycket av det här. Inte personligen men jag ville detta sååå gärna och jag är så svag för det. Jag borde bara va som alla andra och låta det gå, men sanningen är att vi har olika problem och svagheter. Det vanligaste är inom sexuella områden, medans jag har tatueringsproblem HAHAHAH. Så himla löjligt.. känns inte som ett seriöst problem ens. Men för mig är det faktiskt det, för att det ger mig ingen ro inuti mig. Jag vet dessutom inte hur jag ska komma över det, be om styrka, sova, skriva, lyssna på musik. Vet inte om det kommer hjälpa, jag kommer antagligen leva som vanligt i alla fall. Jag hoppas jag ändrar tolkning däremot, få en bra uppfattning. Men jag tvivlar starkt på det, eller så slutar det med att jag blir för svag och gör det. Det är egentligen bara en tidsfråga. Jag önskar jag kunde slänga in rida och umgås med hästar på listan, men det är så svårt när jag inte har nåt eget. Nu har jag sommarlov förvisso och då har jag hästar på båda ställen. Men det har inte blivit nåt hos mamma nu, jag vet inte varför men det känns inte bra. Det gör mig svagare. Hästar ger mig styrka och glädje, och med det kombinerar kan jag flytta berg, bildligt, men nu när jag inte fått va med dom på länge försvagas jag enormt. Glädjen är inte borta, men den bleknas bort mer och mer. Jag saknar dom. 
När jag är hemma och ledsen har jag Kiro som tröstar mig, nästan alltid... Just nu är jag trött för jag har tränat för första gången på ett tag, så jag skakar lite..borde känna mig bra inifrån och ut men känner mig bara helt nere. Det är så löjligt egentligen, tatueringar är inte allt inte ens i mitt liv. Men jag hade hittat det som ett intresse, nästan som en passion om det inte är överdrivet. Men det är det att jag förlorat ännu en sak, ännu en gnista bland dom få som finns i mitt liv. Jag är en bortskämd sak. För jag har min tro, min familj, vänner, jobb och pengar. Det vanliga nödvändigaste såklart också, som jag borde va nöjd med. Men nu har jag till och med lite till å känner mig ändå inte komplett. Ändå finns det dom som ber för varje dag det som jag tar för givet. Okej, det gör jag inte jag är väldigt tacksam men när jag ändå ska be om mer är det inte äkta tacksamhet. 
Men nu kommer jag bara vänta på att mitt begär kommer försvinna och jag kan försöka vara lite glad ändå längre fram
💘
2017-06-14
02:10:44

Trött men ej fallen

Jag gör det inte bra. Jag lär mig fortfarande men det blir inte bra. Jag försöker hjälpa andra - men det slutar med att jag skämmer ut mig eller att jag var fel person eller det var fel hjälp. Jag försöker påbörja nåt nytt - jag får ångestattack eller blir tvungen att lägga ner det. Vad som helst, och det blir inte bra. Jag känner ständigt att jag måste förändras, men det är inte sån jag är. Men när jag väl är inne i det går det för långsamt. Det går för långsamt. Medans jag är här och försöker lära mig om livef på egen hand förstörs världen där utanför, jag gör ingen nytta för den. Jag är inte som andra, vara lat, negativ eller inte bryr mig. Okej negativ kan jag vara men detta handlar om min rädsla. Det kan bero på många olika saker men grunden är mig själv. Jag är för osäker i mig själv för att påbörja något nytt i mitt liv eller mig själv.. Jag kan få stora pusher eller upplevelser ibland och tänker "nu kan jag påbörja, nu kan jag leva lyckligt" men så slutar det med att jag är här i mörkret, klockan två på natten, gråter i min ensamhet. Det misslyckades igen som vanligt. Mitt enda sällskap är min klagoröst i huvudet, och musiken från min Spotify. 
Jag förstår inte varför folk alltid ska säga "gråt inte, okej?" Vad är det för fel med att gråta? Vad ska jag göra istället då, sjunga? Jag sjunger när jag är glad, eller känslosam. Ingen annan gång. Vill dom jag ska ringa någon? Jag är för krossad för att kunna sjunga och ens prata vid dessa tillfällen. Jag vill skrika högt och hyperventilera och låta tårar spruta. Men det blir för högt och dramatiskt. Jag väcker dom andra i huset. Det lilla jag får i alla fall känns lite renande på nåt sätt. Jag vill bli av med det gamla, smutsiga. Fast oavsett hur många gånger tårar rinner ligger minnena alltid kvar. Känslan efteråt är hemsk. Ögonen bränns. Jag är uttömd på allt och känner ingenting. Bara död. Stirrar ut i tomma intet, vad som kan va framför mig - en katt, en explosion, en vägg. Låt mig bara va, jag är inte mottaglig. Jag hör inte, ser inte, känner inte. Jag är helt borta. 
Jag har sovit 14 timmar, dagen blev kort och det enda jag gjort är att sitta i sängen, ändå är jag trött. Jag vet inte hur, allt på en gång antar jag. Känslomässigt, fysiskt, mentalt. Allra mest på mig själv och att jag står ut i den här världen. Det är inte livet självt som är hemskt, nej livet är underbart en vacker gåva från Herren.. Ingen hatar livet egentligen, men vi kallar det så för att det är enklast så. Om vi mår dåligt så vill vi bara bli räddade, inte dö. Men det är ju så mycket enklare, därför säger vi så. Vi är lata till naturen därför tar vi till dessa vägar. Vi faller också för det söta och det förbjudna. Därför att vi är svaga. Vi syndar, väljer oss själva först, gör ingenting, gör allt fel... Hoppet är inte ute, det sa jag aldrig, det finns fortfarande människor som förstår, hjälper och bryr sig. För dom är det aldrig kört. Jag beundrar dessa och önskar jag var mer som dom. Vi ska fortfarande behålla vår egna personlighet, men vi kan alltid inspireras av varandra. Som att vi hjälper dom hemlösa, om vi har två tröjor ge en till den som ingen har, sprida det vi vet för att göra det lättare för andra istället för att bara vi själva ska bli hjälpta. Men grejen är att när vi hjälper andra hjälper vi samtidigt oss själva. Det kan va svårt att förstå men en dag kommer vi förstå innebörden med det, ibland får vi aldrig reda på syftet, men det behöver vi inte heller. Det är okej att ha det så här, det hör till. Jag försöker tänka på gånger jag faktiskt tog tillfället i akt och gjorde det bästa utav situationen. Men blickarna jag fick av dom käraste och närmaste, dom sitter djupt kvar. För man tror aldrig en nära vän ska gå emot en, eller inte vilja förstå. Så dom dömer istället. Det finns inget värre...det är aldrig våra fiender som sviker oss. Det kan va överdrivet att kalla det för svek men varför blir såren så djupa då? Jag trodde hon skulle va på min sida. Hon kanske tror att ur hennes perspektiv är alltid för mitt bästa, för det är normen att göra så. Men om normen är ignorant, självisk, ångerfull vill jag inte tillhöra den. Jag vill gå den väg vi är skapta för, den jag dras mest för. Jag kan säga att det är den vägen jag beundrar. Jag kommer aldrig va stolt över mig själv, kanske inte ens älska mig själv, men jag lovar att jag ska undvika fel riktingm även om det där ditåt strömmen går. Vilket menas att om hela folkmassan går, där det är medvind, en ren och torr väg, men med ett stup i slutet tänker jag inte följa. Hellre väljer jag den kladdiga, krångliga vägen där jag får gå på ensam med motvind. Men där kommer slutdestinationen va vacker och rätt. Jag kan känna mig ensam men Gud följer mig i varenda steg jag tar. Jag kommer tro även om jag inte kommer se. För vi vandrar med hopp och tro, inte med vad vi ser. Då kommer dom där blickarna så småningom blekna bort och jag förstår att det jag gjorde var rätt. Likaså ska kommentarer och klagomål försvinna från omvärlden. Det som en gång fick mig på fall, gjorde mig smutsig och ångerfull, kan jag senare gå förbi med styrka utan någon som helst ångest. Den dagen är inte här än dock.... Jag väntar, jag ber, jag hoppas. Jag är unga 18 år med mycket svaghet inom mig. Men för varje steg i rätt riktning jag tar, ensam eller följd, växer jag.