callshappines.blogg.se

2016-05-31
21:51:35

Ett bakslag

Nu känner jag mig ett par dar efter här eftersom jag inte är inne i känslorna,när jag skriver som bäst, men i söndags fick jag ett bakslag. Nåt jag verkligen inte trodde om mig själv. Det var så drygt för jag spenderade ungefär en timme på toan då, men gick ändåså snabbt..Jag kände att jag hade ätit för mycket,och det har jag ju känt många gånger, men fattar inte varför det blev såhär nu. Innan har jag bara kunnat skriva av mig det, lyssnat på musik eller gå ut och gå. Nu stoppade jag fingrarna i halsen. Jag bara stod där och "testade" liksom på det. Om det nu var jag.. Det hände liksom stegvis från att stå och kolla hur djupt ner jag vågade till att sitta på golvet vid toaletten och växla mellan att ta upp och ner locket. (Just det, jag lyssnade på musik samtidigt hela tiden.) Jag mådde illa en smula så på nåt sätt tänkte jag att det skulle gå lättare. Är inte säker på vad illamåendet berodde på däremot. Alltså innan när jag tänkt på att just spy upp maten igen har det genast blivit bara "nej tack" också tänker jag inte mer på det. Jag hade inte haft någon tanke på det, det bara blev så där.. Men då kände jag att jag fick sånt "mod" till att göra det, för annars bara tanken på saker inuti kroppen gör mig yr typ. Känns som jag lyckats träna bort det en hel del. Men grejen var ju att jag inte visste hur man gjorde, vart kräkreflexen fanns. Så jag rotade eller vad man ska säga i min hals, men kunde inte göra det hur länge som helst men jag försökte ganska länge utan resultat och sen bara satte jag mig tillbaka mot dörren gråtandes och tänker "vad håller jag på med?!" Det var som om någon inuti mig försökte hålla mig kvar där inne. Så jag fortsatte ju och lyckades till slut. Andra gången kom det upp blod också, efter allt rispande av naglarna. Sen blev det en tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde gång.. Kunde ju undra när den där rösten skulle få nog egentligen. Mitt i allt slet jag av pek och långfinger nageln på ena handen för att det inte skulle rispa upp så mycket. Alltså inte hela naglarna, bara topparna.. Syns ganska tydligt och det påminner mig om söndagskvällen så fort jag ser min hand. Sista gångerna stod jag upp också för kände det gick lättare fick jag för mig. Förlåt för jag beskrev allt så detaljrikt men jag måste bah... Haha jag kunde beskrivit ännu värre så detta var ganska kontrollerat xP Men eftersom det var första gången var det en väldigt dramatisk upplevelse för mig, musiken gjorde det mer powerful också, såklart.. Men det var som om den var ett stöd där för mig ändå för att få ur mig den dåliga energin. Jag grät och skakade under hela tiden. Av någon anledning. Antagligen för jag var så ledsen att jag försökte göra nåt så dumt, och att det just va ett bakslag. Sen kände jag att jag behövde prata med någon. Jag ringde min syrra, men numret funkade inte eller nåt. Så jag ringde hem och jag pratade mest med mamma. Hon tog det bra faktiskt. Men jag gillade inte när hon sa "men du skulle ju få en kompis här snart så jag trodde du skulle va..." Glad eller blabla vad hon sa. Med kompis menar hon valpen. Alltså, jag har sagt detta många gånger och jag säger det igen - Det är en dröm som går i uppfyllelse att jag ÄNTLIGEN ska få skaffa hund! Jag är otroligt tacksam över detta. Jag betonar JAG. Det var inte jag som satte fingrarna i halsen, det är inte jag som gör såna saker och tycker synd om mig själv. Eller, jo det gör jag väl, för det är fortfarande jag som gråter på kvällarna men det är för att dom hemska rösterna finns. Jag vill inte ha dom, och dom sviker mig gång på gång. Kanske låter hårt detta men en hund hjälper inte vid såna tillfällen! I alla fall inte i teorin. Men jag väntar på honom, och jag vet att det kommer bli lättare när jag har honom i mitt liv. Kiro. Det är jag som ska skaffa hund, inte ätstörningen, inte Aspergern, inte någon demon eller en annan besökare i mitt huvud. Det är jag. Kan mamma och andra människor som tror att jag är en otacksam skitunge förstå detta? 
Nej, denna är inte tagen i söndags. Asså jag känner mig så fånig att ringa mamma när något händer liksom, och att jag skriver det så inlevelsefullt på instagram och framförallt på bloggen. En normal människa skulle kanske bli förvånad som jag när det är första gången, men sen inget mer med det liksom. Ingen behöver veta, man har bara minnet med sig. Men jag är ju ingen normal människa, jag tänker för mycket och pratar för mycket. Jag är så rädd för vad andra människor ska tycka. Jag har inte kommit ur det stadiet än, å gör nog det inte på en lång tid. Jag har ett stort behov av att berätta saker för andra men jag är så rädd att dom ska tro att jag bara vill ha uppmärksamhet och att andra ska tycka synd om mig. Även om ni inte tror mig så säger jag i alla fall att det inte är så. Jag vet aldrig hur jag skulle hantera det annars om andra inte fick reda på det. Det kanske är extremnivå att ge ut det på internet men så gör jag i alla fall. Förutom päronen har jag berättat det för två personer till som jag kan prata med sånt om. Sen var det ju några jag känner som såg det på insta men liksom fine, alla får tro va dom vill. Om dom tror jag är uppmärksamhets sökande får dom väl tro det då. Jag bara gillar att berätta saker, särskilt personliga. Jag är ingen lida- i -tysthet-person, även om jag egentligen vill vara det. Jag är rädd att detta ska hända igen. Att det ska bli en vana. Men alla säger att det inte är bra lösning på problemet. Ska försöka hålla mig till mina gamla metoder. (Musik, skriva, gå ut) Jag kan hämta mig snabbt i alla fall, igår åkte jag till Liseberg med några från skolan. Och det gick jättebra :) Idag känns det hyfsat.
✌🏽️
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: