15:27:21
Fördomar
Blir så arg på fördomsfulla personer. Eller att de tar självklart på saker och ting och säger att alla andra har fel..Vet ni varför jag inte brukar gå ut med vissa saker? För jag är så rädd för vad dom ska tycka. Jag kan inte riktigt känna mig fri. För det är det jag vill. Jag tjatar om freedooooom hela tiden. Bara mamma som fattar det dära.. Om jag hade sagt i högstadiet att jag tränar 4-6 gånger i veckan hade de tittat på mig från topp till tå så som jag hatar och sagt "ookej, det trodde jag inte om dig.." Var väl ingen som visste det utom mina päron då, för jag hängde upp en lapp på dörren "STÖR EJ" och de tyckte det va puckat, men sån är jag, jag vill INTE att någon ska se mig. Jag har ingen normal förklaring på det, det bara är så. Och om jag skulle berättat för någon om mina ätvanor hade de inte trott mig. För jag var (och är) inte så smal. Om jag berättade att jag håller på att räkna kalorier, skippar måltider ibland, försöker förbränna det mesta, alltså anorexia, hade de inte trott mig, eller trott att jag överdrev. Men det gör jag inte, det var så. Hela tiden de där jobbiga tankarna, det är liksom de det handlar om. Det är inte kroppen och utseendet det handlar om, en bild säger inte mer än 1000 ord! Det finns så mycket bakgrund i denna sjukdom, eller vad man ska kalla det, så mycket mer än vad "vanliga" människor förstår. De flesta tonårstjejer får ju såna tankar om att de är för tjocka osv men med detta går man så djupt in på det, så man inte märker det knappt, man blir blind. Blind för hur man ser ut, blind för omvärlden, blind för vad man gör, allting. Jag brukar fastna i mobilen, särskilt på kvällen, och innan så bara drogs jag till såna instagramkonton med såna bilder, såna här till exempel:
Jag märkte knappt att jag hamnade där, rätt som det var grävde jag mig in och avundades kvinnorna på bilderna...ville bli som dom, slippa skämmas över min feta kropp...
Den sista var typ mitt mål.
Men som tjejerna på dom här bilderna så har det gått väldigt långt, och så långt hamnade inte jag. Men det kunde ju blivit, typ som när jag flyttar eller så tänkte jag att jag skulle ha lättare för det. Men man blir aldrig nöjd, man kommer alltid se sig själv som görfet oavsett hur smal man blir, för man bara vill ha "mer smalhet", det är det sinnet som inte får nog. Bara några fler kilo..så blir det ännu mer..och ännu mer... Det är ett evigt krig. Det finns så mycket bakgrund dessa kroppar, och även om kroppen ser "normal" ut, finns det så mycket, så mycket mer än du anar. Man tror personen mår så bra för den skrattar och så, men när den kommer hem kan den göra saker du minst anar. Det är SÅ fel med fördomar. "Jag tycker inte du är såå smal utifrån bilder jag sett på människor med ätstörning" säg ALDRIG det till en ätstörd person - ALDRIG ALDRIG ALDRIG, det sårar som fasen. Om man är på sin recovery väg, kan tankarna komma tillbaka om du säger så, så det vore förbannat korkat. Säg inte så till någon förresten. Om du tycker något sånt, bäst å inte säga något alls. Anorexia är psykisk ohälsa. Det sitter i huvudet, inte på kroppen. Har du fattat det?
Nu för tiden om jag går in på såna hashtags eller konton, är det för att berätta för dom hur hårt det suger att hamna i det läget och att det är dåligt val. Å såna saker. Kanske inte låter så stort men man vet inte, det kanske betyder mycket för dom. Det är bättre än att inte göra något.
✌🏽️