callshappines.blogg.se

Det är många gånger jag tänkt att jag vill ha mer, fler av allt osv..Som vänner, djur, tid, jag ver inte med mera med mera... På sommarlovet var jag ju ensam egentligen. Jobbade ju mest, men var ändå på ett ridläger. Och där kom jag ju bra överens med de flesta, det brukar jag på ridläger. Men jag hade ju förlorat alla andra. Så nu är jag tacksam att jag fått så många nya. Utan att jag tänkt på det heller. Jag måste va tacksam över mina framsteg jag gör också, inte klandra mig, för då kommer jag ingen vart. Om gör sitt bästa har man redan vunnit. Men det är ändå perioder här när jag är så ensam. Rummet gapar tomt. Visserligen är jag inte van vid att det springer folk här när som helst, men ibland är det liksom för ensamt, deprimerande ensamt. Det hade varit så bra med en hund och en häst alltså. En geckoödla med.. Jag skulle alltid ha något att göra. Pyssla i stallet, motionera hunden, rida hästen, chilla med geckon... För jag gillar att ha saker att göra hela tiden! Annars om jag är ensam för länge och då blir det ju att jag bara är stilla och tänker - övertänker. Kan antingen leda till frustration, tårar, att jag vill sova för resten av livet, får lust att skjuta mig. Flera saker. Men jag är lyckligare här på Tenhult. Det är jag. En av anledningarna är att anorexian är typ över, så jag inte tänker på mat typ jämt som jag gjorde innan. Jag gör det jag älskar - är med DJUR! Har ju fått hålla i flera nya djur. Idag fick jag och en kompis göra hälsokontroller hela förmiddagen på tropiken. Jag bor med 6 stycken härliga personer. Jag tror jag behövt (eller behöver) den människontakten faktiskt. Ingen mobbar mig. Jag har vänner utanför internatet. Det känns som vissa människor bryr sig om mig faktiskt. Naturen är nära mig. Jag kommer få följa med till stallet varje onsdag nu också (!!) Jag och min kontaktperson kan rida typ när som helst när vi vill. På friluftsdagen har en kompis fixat så jag kommer få låna en av hennes hundar! Så det känns som det kvittar att jag sitter här forever alone och lyssnar på min gamla musik. Jag är så tacksam över livet! Att det blivit så mycket bättre. Och ver ni hur det skulle kunna bli ännu bättre? Att jag insåg det oftare! Men mina humörsvängningar kommer komma. Rätt som det är ligger jag där och grämar i mörkret och vill försvinna för alltid. Men så är det. Om jag hade de djuren jag önskar skulle livet va komplett. Det är det enda som saknas faktiskt, och jag vet jag tjatar om det hela tiden. Men det skulle va så bra flykt. Just nu är det bara musiken, den gör så jag överlever. Naturen är så bra för sinnet också. Det är helt sjukt vad livet vänt och ändrats. Jag är så glad att jag förändrade mig.