callshappines.blogg.se

Jag är helt störd i huvet. Eller så är det normalt. Jag vet inte..eftersom jag inte umgås med människor? Så som man ska. Vi ska åka och titta på valparna imon, som jag taggat för länge nu. Jag red Kenny idag med som sagt att jag ska göra varje fredag nu. Det var helt underbart och vi hade sån tur med vädret. Det började regna en hel del när jag gjorde iordning honom i stallet, sen när vi kom ut duggade det bara. Ett par minuter senare slutade det. Och ytterligare efter en liten stund kom en härlig sol. Vi vågade oss på det öppna fältet igen, och vi har nog aldrig galopperat så fort tillsammans som idag, där på fältet. Jag tänkte "nu ska jag inte vara rädd för fart, han ska verkligen få sträcka ut sig nu" och han bockade lite tror jag men det kändes inte så väl, otroligt nog. Vet inte hur jag ska göra då, jag både drar snabbt i tyglarna bakåt och skänklar på så det blir dubbla budskap där tyvärr.. Kändes som han skenade för han drog in mig tillbaka i skogen där vi kom ifrån och uppför den lilla backen och efter det kunde han lugna ner sig. Men jag är glad att jag kan ta det mer chill nu. Sen gick det bara superbra och det var lika underbart som alltid. Sen är det så mysigt med allt efterarbete också #fredagsmys liksom. Men nu när klockan var elva slog allt över. Från toppen till botten. Jag såg mig själv, kände mig själv och grät av besvikelse. Det är en så stor, fet besvikelse varje gång jag ser mig i spegeln i princip. Bara det att på kvällen blir det så mycket värre. Man kan ju tycka jag är otacksam, bortskämd och inte förtjänar allt detta bra som jag får/fått. Å visst, det nekar jag inte - jag är en bortskämd skitunge. Jag önskar jag kunde vara mer positiv, spontan, tacksam och självsäker. Helst ett helt annat liv hade jag viljat leva i. För jag vill inte leva såhär, det tillhör inte min personliga natur. Jag vill inte sitta i en skolbänk, eller på ett internat å inte göra nånting, äta onyttiga saker typ varje dag, bli ständigt dissad av männsikor som jag litar alltför mycket på medans jag stirrar ner i en skärm 24/7 osv. Nä, jag vill - som jag hela tiden sagt- bo på en ranch med olika djur, särksilt hästar och hundar, jobba där om dagarna med möjligtvis några få människor som är lika engagerade som jag, som har förståelse över att jag inte alltid fattar saker så snabbt och är annorlunda. Man måste inte vara artig och tänka på vad man säger hela tiden, man gör som man känner, om man är deppig och inte vill prata med någon - ja då får man va hemma och försöka komma på bättre tankar än å ha den där pressen att "komma till arbetet, för psykisk sjuk, jo men då kan du fortfarande jobba, det är ju inte magsjuka precis"...... För man får vara människa helt enkelt. Inte för att jag förmodligen skulle va så deppig om jag levde på ett sånt ställe. Man måste inte vara artig och det där, men man dissar ändå inte för - vi är människor med känslor ändå! Tänk om jag kunde bo med personer som tänkte som jag.. Galet. Men den ranchdrömmen skulle knappast gå i uppfyllelse. Jag känner att jag hamnat i fel familj. Det var inte såhär jag ville ha det. "Men nu är det såhär och då får du acceptera det" har jag fått höra från mamma genom åren. Inte för att jag berättat så utförligt om min ranchdröm men hon vet ju lite vart min riktning går. 

Det med att leva hälsosamt är en viktig grej för mig har jag märkt. Jag kan inte sitta stilla flera timmar i sträck. Jag kan inte äta raffinerat socker varje dag. Jo, det klart jag kan men jag mår inte bra av nåt av det. Jag känne dmig då seg och sliskig, misslyckad. Jag går lätt upp i vikt, vilket en del tycker jag ska men jag mår inte bra av det, och har aldrig gjort, så det är väl jag som bestämmer eller? Visst är det lite bättre nu 10 kilo senare eller vad det är men det har sina nackdelar också. Jag plågas av att leva i mina för små kläder nu, det påminns jag om varje dag. Alla är inte för små men dom sitter inte som "förr" och det ger en ännu tydligare bild över hur fet jag blivit. Vardagsplåga. Men nu är den en vana att ha normalstora portioner liksom, innan var det tvärtom. Men man vänjer sig fort vid nya grejer. Det är flera saker med viktuppgången som stör mig. Men mest är det hur min hud ser ut och att kläderna sitter som dom gör. Usch, för äckligt att beskrivas.. Vill bara spy på mig. Jag behöver inte glo på mig en lång stund i spegeln förräns ögonen tåras och blir rödkantade. Ibland blir det bara så och sen går jag vidare. Men ibland orkar jag inte ens stå upp längre. Jag har hört att om det händer såna här grejer med mig somd et även gjorde i högstadiet så har jag alltid gått till skolan ändå. Fick höra av kuratorn att jag var "stark" för det. Men jag tycker tvärtom, att jag är svag för att jag inte kan annat och kör på det jag alltid gjort. För jag vågar inte annat än å lyssna på rösterna i mitt huvud. Ibland skriker dom på mig. Om jag är "olydig" blir det hus i helvete. Särskilt med AS:en. Den hade jag gärna sluppit. Däremot på senare tid (eller aa har varit sen gymnasietiden typ) har jag kunnat trotsa den mer. Vilket har varit förbannat skönt efteråt. När jag kan göra mer vad jag känner för, än å lyssna på nån fånig röst som vägrar gå emot normen och bara vill följa det som alltid varit. Det är nog det värsta. Nej, det värsta är bristen på den sociala förmågan, sen kommer tvångstankarna orwhattocallit. Men nu känns det lite bättre iaf. Även om jag tydligt minns den hemska synen av mig själv i spegeln (och även många gånger när jag tittar ner på mig själv) och det känns som allt brister i mig, även om jag vet att utseende inte är allt. Men grejen är också när något sånt väl börjar brukar andra saker komma upp i mitt huvud om hur ofta så dumt och korkat och pinsamt och efterblivet jag beter mig. Jag kan inte hjälpa att allt det där faller över mig ibland. Jag kan inte hjälpa att jag har det omöjligt att svara på många saker. Jag kan inte hjälpa att hur mycket jag än kämpar med träning så känner jag mig alltid lika fet och slö ändå. Jag kan inte hjälpa att jag hamnat i fel familj. För jag bor inte i Wyoming, jag började inte rida en 2-årig vildhäst när jag var 3. Jag har väldigt få personer omkring mig som tycker om mig, och ännu färre som är så engagerade i hästlivet. Jag har mig själv och alla hästar jag rider (för tillfället en) att lära mig av, och det är det jag får. Men jag är nöjd med det, nu har jag lärt mig att inte se förbi alla dom där bra sakerna. Det är nog min allra viktigaste lärdom i mitt liv. Förmodligen är det fortfarande saker jag inte ser som jag har (eller inte har) som jag kommer upptäcka när det inte är så längre. Jag kanske får en allvarlig sjukdom inom några år, det är jag extremt rädd för. Nu känner jag till exempel att mitt öga är konstigt ömt som det aldrig varit innan och känner stort behov av att kolla upp det med detsamma. Min kropp är långt ifrån den snyggaste och bästa, men den är inte den sämsta heller. Den kanske kommer se ännu värre ut snart, hur mycket jag än kommer bry mig. Men jag vet ju inte hur jag ser på den saken om några år. Jag hoppas att jag fortfarande kommer bry mig väl om den, men inte vid en fixerad fas, som det är nu. Och varit. Den diagnosen försvinner nog aldrig helt, hur mycket hinder jag än kommer över. Ibland känns det som det bara blivit värre konstigt nog. Jag blir aldrig nöjd helt enkelt.